Så är det fredag igen! hehe

Börjar så smått fundera om veckan bara består av fredagar? Fasiken tycker att veckorna bara springer iväg och vad åstadkommer man? Inget substansiellt. Ska kanske återvinna förra fredagens inlägg som en klok underbar gumza föreslog. hehe

Ibland är livet så härligt att leva, ibland en plåga. När man börjar komma upp från gropen och börjar skymma himlen så står någon djävul där och slår en ner igen. Då är det bara att börja om att klättra. Är det verkligen mödan värd? Ja det är det. När man börjar skymma himlen igen börjar livet flöda i en och man känner pirret, fjärilarna i magen. Pulsen ökar och blodet forsar och pulserar. En otroligt skön känsla men tyvärr alldeles för kortvarig. Vad göra när någon djävul står och slår en ner en igen mer än att trotsigt ställa sig upp och säga: Gör vad f...n du vill men jag tänker börja klättra igen. Så börjar man igen och klättra. Inte behöver man gå på något gympapass, man har fullt upp med att klättra! Men ibland undrar jag om man inte borde stänga av och bara vara. Strunta i att känna, strunta i glädjen, bara sträva för att överleva. Någon gång tar väl detta liv slut? Sedan sitter en djävul på axeln och pockar. Ut och känn. Ut och upplev. Ut och gläd dig. Skit i den andra djävulen. Klättra, känn, upplev och framförallt lev. Fånga det du kan. Upplev det du kan innan den andra slår ner dig. Men det är tungt. Tungt som attan att klättra och börja känna glädje, känna livet börja flöda i en, för att sedan slås ner igen. Men som gamla mormor sa: Vem f...n har sagt att livet ska vara lätt!

Vad föranleder detta hos Aforia undrar ni säkert. Jo först så bytes det jobb, sedan hotar arbetslöshet. Sedan började Aforia spira men ack så hon slogs ner. Men tjurig som hon är, börjar Aforia klättra igen. Kanske ses vi däruppe snart! Kanske kommer Aforias tid också för knoppning och sedan för att slå ut i full grönska. Inte nu tydligen men någon gång ska det väl ändå vara Aforias tid?