I kärlekens tecken!

Tänk vad världen ser annorlunda ut när man är uppe i det blå och svävar på rosa moln. Helt plötsligt så öppnar sig en värld för en som man inte har sett riktigt de senaste åren.

Under de första åren efter maken dog var världen svart eller vit. Antigen var allt hopplöst eller halvbra och man åkte berg- och dalbana hela tiden. Eller så var man uppe på toppen och kunde börja skönja lite fler färger. Precis när man var på toppen åkte man ner igen och fick börja sträva sig uppåt. Men för varje svacka blev djupet mindre och mindre. Smärtan blev mer och mer uthärdlig. Taggen i hjärtat mer och mer ombonat så att det inte stack så hårt. Saknaden blev mer en vardag och snurrade omkring i bakhuvudet istället för att fronta en hela tiden. Hjärtat lappades ihop och tårarna kom mer och mer sällan. Men det jag inte förstod då var att ju längre tiden gick från makens död desto hårdare pansar byggde jag runt mig. Jag byggde omedveten en massa murar kring mig som sedan avslutades med pansarplåt.

Tyckte själv att jag började bli mer och mer positiv, mer och mer öppen och kärleksfull mot min omgivning. Men ack så fel jag hade. Idag efter att återigen fått förmånen att känna kärlek till en man så ser jag hur jag lurade mig själv för att skydda mina försvarsmurar. Idag ser jag hur hård och kall jag egentligen var pga rädslan att någon skulle kunna såra mig eller dö från mig. Inte hård och kall mot andra utan mot mig själv. Och är man hård och kall mot sig själv så strålar även detta ut trots alla murar och pansarplåtar man bygger kring sig själv. Man accepterar att ödet har spelat ett spratt och tagit en del av ens hjärta och själ. Men det ska fasiken inte få hända igen. Utan träffar man någon ny igen ska det bli på mina premisser och inte ska denne få komma in ända längst in i ens själ och hjärta för den platsen var redan tagen. Nej utan det ska vara lagom mycket av allt. Så lite jag visste om hur livet ter sig när kärleken slår till igen. Så lite jag visste om att ens själ och hjärta faktiskt har plats för en till. Och den ena förtar inte den andra. Utan att det blir en annan typ av kärlek, en annan typ av själsfrände. Maken kommer alltid ligga djupt och tryggt i mitt hjärta och själ. Det vi hade går inte att byta ut eller ersättas. Utan allt blir nytt och kärleken blir på ett annat plan. Äsch jag vet faktiskt inte hur jag beskriva det hela. Kan inte sätta ord på skillnaden utan det är bara så.

Visst är jag skräckslagen att ödet igen ska slå till hårt. Att släggan kommer krossa all lycka men om det kommer så har jag i alla fall fått förmånen igen att känna mig levande, vibrerande och lycklig. Då får jag ta smällen när den kommer eller rättare sagt jag har inget val. Kärleken är här och river totalt ner allt jag har byggt upp. Mur efter mur krossas till sand, pansarplåten har slitits bort och kvar står lilla jag darrandes och skräckslagen, glad och lycklig. Fasiken det är ju skitjobbigt. Man slits mellan molnen och marken hela tiden.
Men jag böjer mitt huvud ödmjukt och tackar gud eller universum eller vad/vem som har styrt denna man in i mitt liv. För detta trodde jag mig aldrig aldrig få uppleva igen, kärlek i hjärta och själ.