... och mycket hinner rinna under bron.
Nu är man 50 år och känner sig som en 20-åring. Siffran på pappret stämmer liksom inte med den ålder jag känner att jag är. Jag har så mycket kvar att upptäcka och det känns precis som när man var 20 år och man var precis på väg att kasta sig ut i vuxenlivet.
Skillnaden nu är att man besitter massor av erfarenheter som man har berikats med under tiden. Likheten är att man har samma hisnande känsla och man har ingen aning vad som kommer att hända framgent.
Jag har träffat Hjärtat och har ingen aning vart den vägen leder mig. Jag är mellan två jobb och det känns inte alls besvärande. Utan helt tvärtom. Förstår inte alls hur jag hade tid att arbeta. Varje dag är ett nytt äventyr som ska upplevas med eller utan Hjärtat. Vissa dagar i veckan åker han hem till Falun och resterande dagarna är han här med mig. Så vi är särbos och just nu passar det oss båda väldigt bra trots att vi är nykära. Att vara ifrån varandra ett par dagar för oss bara närmare varandra och känslan blir så mycket starkare.
Många tycker och anser så mycket om just att vi är särbos. Det kan man väl inte vara när man är nykär. Då vill man ju vara med varandra dygnet runt. Ja det måhända vara så och så är det men samtidigt är det skönt att få en paus ibland eftersom känslorna är så starka. För mig som har varit ensam sedan maken dog är det bra med en paus på ett par dagar. Det ger mig tid att reflektera, känna och sortera kring Hjärtat. Att gå utanför mig själv ibland och titta på det på avstånd. Då vet jag att det jag känner är på riktigt.
Nu har Hjärtat kommit hem efter att tvättat min bil och kollat allt så att den fungerar. Så snart är det dags för lunch eftersom Hjärtat förvandlas till en riktigt Diva om han inte får i sig mat.
Liberae sunt nostrae cogitationes – "Våra tankar är fria"'
Pöss på pannan allihopa!
2013-11-07
2013-10-24
Den 24 oktober 1963 kl 10:10....
... kom jag till världen efter viss dramatik. Redan då kunde mitt liv ha tagit slut men så blev det inte. Envist hängde jag mig kvar för att prova den här nya världen och jag är glad över att jag överlevde.
Idag är det 50 år sedan och livet har fortsatt vara dramatiskt, roligt, sorgligt, härligt, underbart och fruktansvärt. Jag har fått smakat på många beståndsdelar som livet bygger på och utan dem hade jag inte stått där jag står idag. Vissa saker som har hänt hade jag gärna sluppit men å andra sidan så är det mångt och mycket de som har format till den jag är idag. Fortfarande har jag ingen åldersnoja utan det känns bara så bra. Äntligen efter många år kan jag känna kärlek och glädje igen. Bära mitt huvud med stolthet när jag blickar tillbaka och ser hur jag har lyckats rodda upp det bedrövliga. Nu börjar nästa akt i mitt liv och jag ska njuta allt vad jag kan av denna akt.
I lördags samlade jag alla mina nära, kära och vänner till ett stort kalas med mycket värme och glädje. Vi var ett stort blandat gäng med yngsta ålder 17 år till äldsta 73 år. Tyvärr kunde inte Mor och Far vara med för att Mor var dålig. Tänk vad jag är bortskämd med alla de mina. Denna kväll blev också nya kärleken presenterad för alla. En del hade han träffat tidigare och en del var helt nya.
Min älskade dotter och hennes man upplät sin restaurang till denna fest. De lagade all mat och bakade tårtor och fixade servering extra för mig som en födelsedagspresent. Min son var taxichaffis under kvällen så att trötta gäster kunde åka hem. Hjärtat såg till att jag inte behövde oroa mig för något utan bara glida omkring och njuta, mingla och umgås med de mina. De nära och kära såg till att kvällen blev kärleksfull och varm genom att bara vara där. Många skratt och några glädjetårar under kvällens gång blev det. Alla gjorde verkligen sitt för att få mig att känna mig älskad och uppskattad. Jag känner mig förunnad att ha alla dessa människor i mitt liv.Tänk att alla dessa fantastiska människor finns i mitt liv!
Tänk att alla mina ungdomar slöt upp och kom för att fira med mig. Jag har fått en massa underbara tigerungar utöver mina egna. De kommer hem till mig och fikar även fast Christoffer inte är hemma. Det känns fantastiskt. Har frågat dem vad som gör att de gärna är i mitt sällskap utan sonen och svaret jag får är att jag ser dem alla som enskilda personer och att jag bryr mig. Skäller, kramar, gråter och skrattar med dem. De gillar att jag har regler och att jag försöker lära dem hyfs och fason :) De känner att de är viktiga för mig och att alla har fått en plats i mitt hjärta. De till och med går in och skyddar mig när de tror att jag far illa. Då gaddar de ihop sig och spänner ut klorna och visar tänderna. Jag blir så rörd när tittar på mina tigerungar.
Många fina presenter fick jag. Alla olika från varandra och väldigt speciella. De mina hade verkligen tänkt till och gav med hela sina hjärtan. Tänk att jag var tvungen att vandra hela denna väg för att se hur underbara de mina är. Att jag var tvungen att fylla 50 år innan jag fick in i min hjärna att dessa underbara människor verkligen gillar mig och tycker om mig som den jag har blivit. Eller snarare vilken himla tur att jag har fått upp ögonen innan det är för sent.
Dagen idag ska firas med middag hos Mor och Far och sedan blir det ungdomar på kvällen. Tyvärr är hjärtat hemma i Falun och jag är här. Så jag får lukta på blommorna han skickade imorse och drömma mig bort.
Nä det här går inte jag måste börja göra mig i ordning för middag hos Mor och Far.
Så mina vänner:
Dum Vivimus, Vivamus - "Medan vi lever, låt oss leva"
Idag är det 50 år sedan och livet har fortsatt vara dramatiskt, roligt, sorgligt, härligt, underbart och fruktansvärt. Jag har fått smakat på många beståndsdelar som livet bygger på och utan dem hade jag inte stått där jag står idag. Vissa saker som har hänt hade jag gärna sluppit men å andra sidan så är det mångt och mycket de som har format till den jag är idag. Fortfarande har jag ingen åldersnoja utan det känns bara så bra. Äntligen efter många år kan jag känna kärlek och glädje igen. Bära mitt huvud med stolthet när jag blickar tillbaka och ser hur jag har lyckats rodda upp det bedrövliga. Nu börjar nästa akt i mitt liv och jag ska njuta allt vad jag kan av denna akt.
I lördags samlade jag alla mina nära, kära och vänner till ett stort kalas med mycket värme och glädje. Vi var ett stort blandat gäng med yngsta ålder 17 år till äldsta 73 år. Tyvärr kunde inte Mor och Far vara med för att Mor var dålig. Tänk vad jag är bortskämd med alla de mina. Denna kväll blev också nya kärleken presenterad för alla. En del hade han träffat tidigare och en del var helt nya.
Min älskade dotter och hennes man upplät sin restaurang till denna fest. De lagade all mat och bakade tårtor och fixade servering extra för mig som en födelsedagspresent. Min son var taxichaffis under kvällen så att trötta gäster kunde åka hem. Hjärtat såg till att jag inte behövde oroa mig för något utan bara glida omkring och njuta, mingla och umgås med de mina. De nära och kära såg till att kvällen blev kärleksfull och varm genom att bara vara där. Många skratt och några glädjetårar under kvällens gång blev det. Alla gjorde verkligen sitt för att få mig att känna mig älskad och uppskattad. Jag känner mig förunnad att ha alla dessa människor i mitt liv.Tänk att alla dessa fantastiska människor finns i mitt liv!
Tänk att alla mina ungdomar slöt upp och kom för att fira med mig. Jag har fått en massa underbara tigerungar utöver mina egna. De kommer hem till mig och fikar även fast Christoffer inte är hemma. Det känns fantastiskt. Har frågat dem vad som gör att de gärna är i mitt sällskap utan sonen och svaret jag får är att jag ser dem alla som enskilda personer och att jag bryr mig. Skäller, kramar, gråter och skrattar med dem. De gillar att jag har regler och att jag försöker lära dem hyfs och fason :) De känner att de är viktiga för mig och att alla har fått en plats i mitt hjärta. De till och med går in och skyddar mig när de tror att jag far illa. Då gaddar de ihop sig och spänner ut klorna och visar tänderna. Jag blir så rörd när tittar på mina tigerungar.
Många fina presenter fick jag. Alla olika från varandra och väldigt speciella. De mina hade verkligen tänkt till och gav med hela sina hjärtan. Tänk att jag var tvungen att vandra hela denna väg för att se hur underbara de mina är. Att jag var tvungen att fylla 50 år innan jag fick in i min hjärna att dessa underbara människor verkligen gillar mig och tycker om mig som den jag har blivit. Eller snarare vilken himla tur att jag har fått upp ögonen innan det är för sent.
Dagen idag ska firas med middag hos Mor och Far och sedan blir det ungdomar på kvällen. Tyvärr är hjärtat hemma i Falun och jag är här. Så jag får lukta på blommorna han skickade imorse och drömma mig bort.
Nä det här går inte jag måste börja göra mig i ordning för middag hos Mor och Far.
Så mina vänner:
Dum Vivimus, Vivamus - "Medan vi lever, låt oss leva"
2013-10-18
Jag tror att alla andra har mer ångest.....
.... över att jag fyller snart 50 år än vad jag har. Vet inte hur många gånger under den senaste veckan jag har fått frågan om jag har ångest. Vad ska jag ha ångest över? Förstår inte riktigt det. Att jag har hunnit snart leva i 50 år i både glädje och sorg och förhoppningsvis har minst 30 år till att leva. Tänk vad roligt man kan ha under dessa 30 år.
Hur min framtid kommer att se ut har jag inte den blekaste aning om. För jag har inte några skrivna blad i min livsbok om det. Men det jag vet är att den kommer att kantas av både sorg och glädje, regn och solsken. För livet i sig innehåller alla dessa faktorer och det är de som gör oss till dem vi är. Det är de som formar oss för framtiden.
Förhoppningsvis kommer jag att en dag bli mormor och farmor.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta leva med min nya kärlek.
Förhoppningsvis kommer jag att få fortsätta att ha en god hälsa så jag kan göra allt det jag vill.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta resa och se nya platser.
Förhoppningsvis kommer jag och mina vänner fortsätta att ha kontakten och göra roliga saker även framgent.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta vara nyfiken på livet och dess innehåll.
Något som är säkert är:
Mina barn kommer att fortsätta utvecklas och formas av livet med eller utan mig.
Jag kommer att fortsätta fylla min livsbok med nya blad till den dagen det är dags att vandra vidare.
Jag kommer att fortsätta åldras.
Jag kommer att se mina föräldrar vandra vidare och jag hoppas att jag kan vara med dem in i det sista.
Jag kommer en dag vandra vidare. När dagen kommer vet jag inte men jag hoppas att det är långt kvar.
Men framförallt det är jag som styr hur mitt liv ska se ut i fortsättningen. Det är jag som gör valen och väljer vägarna framåt.
Just nu har jag valt vägen med nya kärleken. Den vägen kommer att kantas av glädje, sorg, ilska och kärlek. Vart vägen tar vägen vet jag inte och jag vill inte heller veta det. Jag vill inte lägga upp någon strategi utan bara följa magkänslan och hjärtat även fast hjärnan ibland skriker: FEL FEL FEL. Trots att någon sitter på min axel och säger: Jaha nu när du är lycklig slår lien snart till igen. Du kommer att krypa i gräset igen och inte flyga uppe bland molnen.
Men den jag lyssnar inte. Inte denna gång utan nu ska jag skratta, vara lycklig och kär och snart fylla 50 år.
Så mina vänner:
Amor vincit omnia et nos cedamus amori – "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"
Hur min framtid kommer att se ut har jag inte den blekaste aning om. För jag har inte några skrivna blad i min livsbok om det. Men det jag vet är att den kommer att kantas av både sorg och glädje, regn och solsken. För livet i sig innehåller alla dessa faktorer och det är de som gör oss till dem vi är. Det är de som formar oss för framtiden.
Förhoppningsvis kommer jag att en dag bli mormor och farmor.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta leva med min nya kärlek.
Förhoppningsvis kommer jag att få fortsätta att ha en god hälsa så jag kan göra allt det jag vill.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta resa och se nya platser.
Förhoppningsvis kommer jag och mina vänner fortsätta att ha kontakten och göra roliga saker även framgent.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta vara nyfiken på livet och dess innehåll.
Något som är säkert är:
Mina barn kommer att fortsätta utvecklas och formas av livet med eller utan mig.
Jag kommer att fortsätta fylla min livsbok med nya blad till den dagen det är dags att vandra vidare.
Jag kommer att fortsätta åldras.
Jag kommer att se mina föräldrar vandra vidare och jag hoppas att jag kan vara med dem in i det sista.
Jag kommer en dag vandra vidare. När dagen kommer vet jag inte men jag hoppas att det är långt kvar.
Men framförallt det är jag som styr hur mitt liv ska se ut i fortsättningen. Det är jag som gör valen och väljer vägarna framåt.
Just nu har jag valt vägen med nya kärleken. Den vägen kommer att kantas av glädje, sorg, ilska och kärlek. Vart vägen tar vägen vet jag inte och jag vill inte heller veta det. Jag vill inte lägga upp någon strategi utan bara följa magkänslan och hjärtat även fast hjärnan ibland skriker: FEL FEL FEL. Trots att någon sitter på min axel och säger: Jaha nu när du är lycklig slår lien snart till igen. Du kommer att krypa i gräset igen och inte flyga uppe bland molnen.
Men den jag lyssnar inte. Inte denna gång utan nu ska jag skratta, vara lycklig och kär och snart fylla 50 år.
Så mina vänner:
Amor vincit omnia et nos cedamus amori – "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"
2013-10-14
Måndagen den 14 oktober och .....
..... 10 dagar kvar tills man fyller 50 år. Än så länge har jag inte fått någon åldersångest utan tycker det är riktigt skönt att ha kommit så här långt i livet. Vill inte vända tillbaka och bli 20 år igen.
Har blickat tillbaka lite i mitt liv och jag vill inte gå tillbaka och uppleva mitt liv igen. Så mycket har hänt och så mycket sorg har funnits. Visst var det härligt att vara 20 år och ha hela livet framför en som ett oskrivet blad. Men samtidigt var det lite skrämmande. Nu skulle man själv fylla detta blad med något och inget som mor och far hjälpte till med. Att själv ta ansvar och själv möta glädje och sorg. Att plötsligt se andra människor med deras fel och brister och positiva sidor. Att själv bestämma vilken väg man ska gå eller inte. Att stå på bergstoppen och bara kasta sig ut i det som kallas vuxenlivet. Vilka framtidsplaner man hade och så lite man visste. Det är tur att man inte vet vad som händer på vägen får då hade man inte vågat sig ut.
En lärdom som kom tidigt var att man själv faktiskt inte kan styra över vem som lever och vem som dör. Man tror att man har full kontroll och sedan slår verkligheten till ordentligt. Man har inget att sätta emot om Döden har beslutat sig. Vår älskade dotter Sarah Margareta togs ifrån oss innan vi ens hann få känna henne. Det är en riktig tagg som sitter i hjärtat. Att Döden beslutade ta Sarah Margareta ifrån oss innan hon ens hann få komma och säga hej. Samtidigt så inser jag ju att det hade varit betydligt mycket värre om hon hade hunnit finnas hos oss ett par dagar in Döden valde henne. Men sorgen den försvinner inte, den finns kvar och tittar fram då och då.
Att sedan få barn som överlever var något av det absolut bästa som har hänt mig. Samtidigt som bland det värsta eftersom nu började den riktiga oron krypa på en. Tänk om det händer mina barn något, tänk om jag inte kan vara där och skydda dem. Och det fick jag surt lära mig när maken dog. Man gör allt i sin makt för att skydda sina barn men när det verkligen händer kan man inte skydda dem. Det man kan göra är att vara där för dem och stötta dem vid svåra tider som i glada tider. Mot livet själv kan man inte skydda någon man kan bara vara där och stötta. Jag så stolt och lycklig över att mina två barn har vuxit upp och blivit de underbara och starka människor som de är idag. De har fått smaka på livets baksida alldeles för tidigt och om det hade stått i min makt att förhindra detta hade jag gjort det.
Snart är man 50 år och fortfarande fascinerar livet en. Att möta kärleken efter maken känns fortfarande overkligt. Att möta närståendes reaktioner på detta väcker många olika känslor som legat i koma. Att vakna upp och få alla dessa känslor är både tufft och hårt men samtidigt alldeles underbart. Nu åker man helt plötsligt igen en slags berg- och dalbana fast mer på det positiva sättet. Mer på det förtjusta sättet som när man sitter i vagnen högst upp för första gången och man inser att nu jävlar blir det åka av. Första backen ner och det bara suger och kittlar i magen. Man skriker av skräckblandad förtjusning och man vet att än är det inte slut. Det kommer att komma så mycket mer fast man vet inte vad. Man bara vet att det är bara att hålla i sig och åka med.
Helt plötsligt så hamnar man i en situation som gör att ljuset är här igen samtidigt som det blinkar. Att lära känna en ny person som tagit en med storm är utmattande samtidigt som livsgivande. Nu börjar andra problem visa sig i form av närstående som blir överbeskyddande. Allt som händer ska gå igenom nålsögat. Jag förstår mina närstående att de är rädda om mig och inte vill att jag ska bli sårad. Men samtidigt har jag svårt att förstå varför allt ska granskas så kritiskt. Men men det är ju som med allting annat. Vi gör det vi känner är bäst för oss själva och sedan får man arbeta med att få sina närstående med på färden framåt.
Jisses vad djupt det blev idag. Men det är väl det som är livet. Skrapar man lite på ytan hittar man så mycket mer.
Säger bara: Carpe diem - vänner!
Har blickat tillbaka lite i mitt liv och jag vill inte gå tillbaka och uppleva mitt liv igen. Så mycket har hänt och så mycket sorg har funnits. Visst var det härligt att vara 20 år och ha hela livet framför en som ett oskrivet blad. Men samtidigt var det lite skrämmande. Nu skulle man själv fylla detta blad med något och inget som mor och far hjälpte till med. Att själv ta ansvar och själv möta glädje och sorg. Att plötsligt se andra människor med deras fel och brister och positiva sidor. Att själv bestämma vilken väg man ska gå eller inte. Att stå på bergstoppen och bara kasta sig ut i det som kallas vuxenlivet. Vilka framtidsplaner man hade och så lite man visste. Det är tur att man inte vet vad som händer på vägen får då hade man inte vågat sig ut.
En lärdom som kom tidigt var att man själv faktiskt inte kan styra över vem som lever och vem som dör. Man tror att man har full kontroll och sedan slår verkligheten till ordentligt. Man har inget att sätta emot om Döden har beslutat sig. Vår älskade dotter Sarah Margareta togs ifrån oss innan vi ens hann få känna henne. Det är en riktig tagg som sitter i hjärtat. Att Döden beslutade ta Sarah Margareta ifrån oss innan hon ens hann få komma och säga hej. Samtidigt så inser jag ju att det hade varit betydligt mycket värre om hon hade hunnit finnas hos oss ett par dagar in Döden valde henne. Men sorgen den försvinner inte, den finns kvar och tittar fram då och då.
Att sedan få barn som överlever var något av det absolut bästa som har hänt mig. Samtidigt som bland det värsta eftersom nu började den riktiga oron krypa på en. Tänk om det händer mina barn något, tänk om jag inte kan vara där och skydda dem. Och det fick jag surt lära mig när maken dog. Man gör allt i sin makt för att skydda sina barn men när det verkligen händer kan man inte skydda dem. Det man kan göra är att vara där för dem och stötta dem vid svåra tider som i glada tider. Mot livet själv kan man inte skydda någon man kan bara vara där och stötta. Jag så stolt och lycklig över att mina två barn har vuxit upp och blivit de underbara och starka människor som de är idag. De har fått smaka på livets baksida alldeles för tidigt och om det hade stått i min makt att förhindra detta hade jag gjort det.
Snart är man 50 år och fortfarande fascinerar livet en. Att möta kärleken efter maken känns fortfarande overkligt. Att möta närståendes reaktioner på detta väcker många olika känslor som legat i koma. Att vakna upp och få alla dessa känslor är både tufft och hårt men samtidigt alldeles underbart. Nu åker man helt plötsligt igen en slags berg- och dalbana fast mer på det positiva sättet. Mer på det förtjusta sättet som när man sitter i vagnen högst upp för första gången och man inser att nu jävlar blir det åka av. Första backen ner och det bara suger och kittlar i magen. Man skriker av skräckblandad förtjusning och man vet att än är det inte slut. Det kommer att komma så mycket mer fast man vet inte vad. Man bara vet att det är bara att hålla i sig och åka med.
Helt plötsligt så hamnar man i en situation som gör att ljuset är här igen samtidigt som det blinkar. Att lära känna en ny person som tagit en med storm är utmattande samtidigt som livsgivande. Nu börjar andra problem visa sig i form av närstående som blir överbeskyddande. Allt som händer ska gå igenom nålsögat. Jag förstår mina närstående att de är rädda om mig och inte vill att jag ska bli sårad. Men samtidigt har jag svårt att förstå varför allt ska granskas så kritiskt. Men men det är ju som med allting annat. Vi gör det vi känner är bäst för oss själva och sedan får man arbeta med att få sina närstående med på färden framåt.
Jisses vad djupt det blev idag. Men det är väl det som är livet. Skrapar man lite på ytan hittar man så mycket mer.
Säger bara: Carpe diem - vänner!
2013-10-07
I kärlekens tecken!
Tänk vad världen ser annorlunda ut när man är uppe i det blå och svävar på rosa moln. Helt plötsligt så öppnar sig en värld för en som man inte har sett riktigt de senaste åren.
Under de första åren efter maken dog var världen svart eller vit. Antigen var allt hopplöst eller halvbra och man åkte berg- och dalbana hela tiden. Eller så var man uppe på toppen och kunde börja skönja lite fler färger. Precis när man var på toppen åkte man ner igen och fick börja sträva sig uppåt. Men för varje svacka blev djupet mindre och mindre. Smärtan blev mer och mer uthärdlig. Taggen i hjärtat mer och mer ombonat så att det inte stack så hårt. Saknaden blev mer en vardag och snurrade omkring i bakhuvudet istället för att fronta en hela tiden. Hjärtat lappades ihop och tårarna kom mer och mer sällan. Men det jag inte förstod då var att ju längre tiden gick från makens död desto hårdare pansar byggde jag runt mig. Jag byggde omedveten en massa murar kring mig som sedan avslutades med pansarplåt.
Tyckte själv att jag började bli mer och mer positiv, mer och mer öppen och kärleksfull mot min omgivning. Men ack så fel jag hade. Idag efter att återigen fått förmånen att känna kärlek till en man så ser jag hur jag lurade mig själv för att skydda mina försvarsmurar. Idag ser jag hur hård och kall jag egentligen var pga rädslan att någon skulle kunna såra mig eller dö från mig. Inte hård och kall mot andra utan mot mig själv. Och är man hård och kall mot sig själv så strålar även detta ut trots alla murar och pansarplåtar man bygger kring sig själv. Man accepterar att ödet har spelat ett spratt och tagit en del av ens hjärta och själ. Men det ska fasiken inte få hända igen. Utan träffar man någon ny igen ska det bli på mina premisser och inte ska denne få komma in ända längst in i ens själ och hjärta för den platsen var redan tagen. Nej utan det ska vara lagom mycket av allt. Så lite jag visste om hur livet ter sig när kärleken slår till igen. Så lite jag visste om att ens själ och hjärta faktiskt har plats för en till. Och den ena förtar inte den andra. Utan att det blir en annan typ av kärlek, en annan typ av själsfrände. Maken kommer alltid ligga djupt och tryggt i mitt hjärta och själ. Det vi hade går inte att byta ut eller ersättas. Utan allt blir nytt och kärleken blir på ett annat plan. Äsch jag vet faktiskt inte hur jag beskriva det hela. Kan inte sätta ord på skillnaden utan det är bara så.
Visst är jag skräckslagen att ödet igen ska slå till hårt. Att släggan kommer krossa all lycka men om det kommer så har jag i alla fall fått förmånen igen att känna mig levande, vibrerande och lycklig. Då får jag ta smällen när den kommer eller rättare sagt jag har inget val. Kärleken är här och river totalt ner allt jag har byggt upp. Mur efter mur krossas till sand, pansarplåten har slitits bort och kvar står lilla jag darrandes och skräckslagen, glad och lycklig. Fasiken det är ju skitjobbigt. Man slits mellan molnen och marken hela tiden.
Men jag böjer mitt huvud ödmjukt och tackar gud eller universum eller vad/vem som har styrt denna man in i mitt liv. För detta trodde jag mig aldrig aldrig få uppleva igen, kärlek i hjärta och själ.
Under de första åren efter maken dog var världen svart eller vit. Antigen var allt hopplöst eller halvbra och man åkte berg- och dalbana hela tiden. Eller så var man uppe på toppen och kunde börja skönja lite fler färger. Precis när man var på toppen åkte man ner igen och fick börja sträva sig uppåt. Men för varje svacka blev djupet mindre och mindre. Smärtan blev mer och mer uthärdlig. Taggen i hjärtat mer och mer ombonat så att det inte stack så hårt. Saknaden blev mer en vardag och snurrade omkring i bakhuvudet istället för att fronta en hela tiden. Hjärtat lappades ihop och tårarna kom mer och mer sällan. Men det jag inte förstod då var att ju längre tiden gick från makens död desto hårdare pansar byggde jag runt mig. Jag byggde omedveten en massa murar kring mig som sedan avslutades med pansarplåt.
Tyckte själv att jag började bli mer och mer positiv, mer och mer öppen och kärleksfull mot min omgivning. Men ack så fel jag hade. Idag efter att återigen fått förmånen att känna kärlek till en man så ser jag hur jag lurade mig själv för att skydda mina försvarsmurar. Idag ser jag hur hård och kall jag egentligen var pga rädslan att någon skulle kunna såra mig eller dö från mig. Inte hård och kall mot andra utan mot mig själv. Och är man hård och kall mot sig själv så strålar även detta ut trots alla murar och pansarplåtar man bygger kring sig själv. Man accepterar att ödet har spelat ett spratt och tagit en del av ens hjärta och själ. Men det ska fasiken inte få hända igen. Utan träffar man någon ny igen ska det bli på mina premisser och inte ska denne få komma in ända längst in i ens själ och hjärta för den platsen var redan tagen. Nej utan det ska vara lagom mycket av allt. Så lite jag visste om hur livet ter sig när kärleken slår till igen. Så lite jag visste om att ens själ och hjärta faktiskt har plats för en till. Och den ena förtar inte den andra. Utan att det blir en annan typ av kärlek, en annan typ av själsfrände. Maken kommer alltid ligga djupt och tryggt i mitt hjärta och själ. Det vi hade går inte att byta ut eller ersättas. Utan allt blir nytt och kärleken blir på ett annat plan. Äsch jag vet faktiskt inte hur jag beskriva det hela. Kan inte sätta ord på skillnaden utan det är bara så.
Visst är jag skräckslagen att ödet igen ska slå till hårt. Att släggan kommer krossa all lycka men om det kommer så har jag i alla fall fått förmånen igen att känna mig levande, vibrerande och lycklig. Då får jag ta smällen när den kommer eller rättare sagt jag har inget val. Kärleken är här och river totalt ner allt jag har byggt upp. Mur efter mur krossas till sand, pansarplåten har slitits bort och kvar står lilla jag darrandes och skräckslagen, glad och lycklig. Fasiken det är ju skitjobbigt. Man slits mellan molnen och marken hela tiden.
Men jag böjer mitt huvud ödmjukt och tackar gud eller universum eller vad/vem som har styrt denna man in i mitt liv. För detta trodde jag mig aldrig aldrig få uppleva igen, kärlek i hjärta och själ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)