Måndag kväll och det känns som man har gjort det här förut!

Så har ännu en måndag snart passerat och det känns som en deja-vu. Varför kan man inte vakna upp och bara glädjas för att idag är det måndag och nya tag gäller. Jihooo, nä utan man slåss mot tomtar och nissar, väckarklockan skräller och man har på råga på allt blivit döv. I alla fall för något så skrällande hemskt som en väckarklocka. Sedan blir man som en studsboll som studsar upp, in i badrummet, fixa i panik. Ut slänga på bryggaren, bre ett par mackor som intas i all hast. Rusar till bilen, kör som en galning till jobbet och flaxar in som en galning. Samma visa varje måndag eller snarare varje vardagmorgon. Nä tacka vetja lördags- och söndagsmorgnar. De älskar jag för de hinner jag inte upptäcka. Utan yrvaket och lojt sträcker jag på kroppen och slänger en blick på klockan, som faktiskt är min vän just dessa morgnar. Siffrorna glider sakta in och man ser jisses vilken sovmorgon det blev idag då. Snart är det lunch och då får man fixa sig en rejäl brunch istället. Mmmm dessa morgnar älskar jag fullkomligt. Sedan att dygnet plötsligt vrider sig gör detsamma. Förutom då det är dags för MÅNDAG MORGON........... Garghhhhh då är man där igen.

Just nu har jag hamnat på en förbenad berg- och dalbana som inte har något slut känns det som. Ingen nödsbroms verkar finnas utan man bara åker med och kan inte hoppa av. Ena stunden är man på väg upp och sedan i nästa är man på väg ner. Kroppen och hjärnan skriker av utmattning efter alla känslodalar. Ena stunden är man helt aforisk (hehe) och känner sig älskad av allt och alla. Nästa sekund får man en disch i huvudet och inser att man inte alls var älskad av allt och alla. Utan man är bara en liten piss i rymden som försöker hitta sin väg. Just när hoppet väcks och glädjen strålar för att sedan släckas är nog det värsta. Men antar att detta är ytterligare en fas som man måste igenom innan man kan komma ut på andra sidan. Dock tycker jag nu att denna väg borde väl för sjutton ta sin ände någon gång och man kan få börja vandra på en annan väg, eller? Längtar efter den morgonen när man lojt sträcker på sig och faktiskt glädjs över att det är nu dag. En dag med kärlek, glädje och utmaningar. En dag som strålar och ger energi för att sedan kunna krypa ner nöjt i sin säng och konstatera: ja du Aforia, detta var en förbannat bra dag idag. Har helt glömt bort hur det känns att kunna konstatera detta. Men längtan finns och den pockar och driver mig framåt.

Har försökt analysera, blöta och stötta men inte fasiken har jag kommit fram till någon lösning. Är lösningen ett nytt jobb? Ny kärlek? Ny bostad? Nytt hemland eller hemstad? I så fall, var hittar man ett nytt jobb, ny kärlek, ny bostad, nytt hemland eller hemstad bara så där? Hur får man med sig allt och alla? Har ännu inte hittat manualen för detta trots ett intensivt sökande. Det är bara att inse, man kan inte få allt. Man får bara sin piss i rymden och sedan får man vara nöjd.