Nämen....

... tror minsann att bloggtarmen börjat värka igen :-) Jisses flera inlägg med bara några timmar, dagar emellan.

Just nu pågår stor renovering av denna tantelanta. Har liksom förfallit som ett gammal torp brukar göra utan skötsel :-)

Startskottet blev när jag lyckades få sprickor i vänster nyckelben och blev ivägskickad till sjukgymnast för att få hjälp lagom till jul. Inte nog med att pojkvaskern har världens blåaste ögon utan han är en sjuheliske "pain in the ass" och driver på som den värsta PT. Eftersom tant inte tänker avslöja förfallet helt och hållet tiger hon och vägrar visa smärta, dålig kondis eller saknad av styrka. Näpp inte ska en pojkvasker kunna trycka ner denna tantelanta inte. Här finns ingen pardon för pojkvaskern har lyckats se igenom de ruttna plankorna och tycker det är roligt att elda på för att få fram det ruttna och putsa bort det. Så efter ett par vändor hos honom så har helt plötsligt tant börja sträcka på sig, orka gå i trappor utan att flåsa upp lungorna, tror ta mig sjuttsingen att han har svängt med trollspöt och raderar ett par rynkor också. :-) Nu fattar jag liksom grejen när man pratar om att ha en egen PT. Kommer man inte så kan man ge sig sjutton på att telefonen ringer och man får höra: Och vart är du då eftersom du inte är här. Jag hoppas att du är på väg hit!

Så det dallrar lite mindre i gäddhänget, flåset är bättre och uthålligheten har blivit bättre, börjar bli lite mer upprätt och fastare lite här och där. Så då började en tanke gro hos tant. Kanske ska man renovera lite på utsidan som insidan. Så nu trycks det i nyttigheter i form av en shot varje morgon påföljt med lite noniextrakt och sedan avsluta dagen med omega 3 och e-vitamin.

Därefter satt jag helt plötsligt i stolen hos frissan och blev ompysslad. Sedan ett par dagar senare hamnade jag på något konstigt sätt i en stol hos en nageldesigner och kom ut med helt nya naglar.



Sedan blev jag utsatt för fiskattack



Och blir helt plötsligt uppringd av alla möjliga som vill träffas och umgås med mig. Så jag har nog träffat på en god fe i en pojkvaskers kropp. Nu hoppas jag på en helt ny garderob, tror ni pojkvaskern kan fixa det så att den är där när jag kommer hem från jobbet?? :-)

Okej okej

Vet att det är typ 5 minuter sedan förra inlägget. Måste bara testa blogg appen för mobilen. Det har skrivits så mycket negativt om den så därför vill jag testa.  Vända nego till det positiva.  :-)
Spännande kommer det funka?

 

Och det gjorde det. Tjoho!

Söndag eftermiddag..

.. en eftermiddag i eftertankens tecken.

Tror att det börjar spira lite här och där trots snöslasket som är utanför. Det blir ljusare och ljusare ute. Även på insidan börjar ljuset gro. Energin börjar flöda och det känns som att vinterdvalan är på väg att släppa. Det liksom börjar spritta lite varstans i kroppen framför allt börjar knoppen arbeta.

Har bestämt att nu jädrar ska den positiva energin styra och inte  den negativa. Bråkar med mig själv och knäpper till negot som sitter på axeln och skriker. Har bestämt att negot ska bara få 10 minuter om dagen och gnälla. Sedan knäpper jag av och kopplar in det positiva. Omprogramering pågår, har ska det vändas och negot ska ut.

JAG KAN, JAG VILL OCH JAG KOMMER ATT FÅ det jag längtar efter. Laddar med  böcker som programerar om hårddisken och raderar JANTE. Tillåter mig själv att utforska okänt territorium och tar emot de erbjudande som kommer i min väg som jag finner intressanta. Helt enkelt jag programerar om min attityd mot saker och människor. Tar ansvar för mig själv och för mina framgångar/motgångar och låter bli att skylla det på andra. Att börja uppskatta det jag utför både privat och arbetsmässigt. Det är inte lätt för man är programerad tvärtom. Det är en fight varje dag att behålla positiviteten för det är så lätt att falla tillbaka till: "Men jag gjorde ju vad jag kunde men han/hon gjorde så det gick åt helvetet."

Som det gamla ordspråket säger: Så som man sår får man skörda.

Med tanke på det så kom jag ihåg en liten historia som jag läst för många år sedan. Denna vill jag dela med er för den säger, i alla fall för mig, ganska mycket.

En predikant körde förbi en vacker bondgård. Fälten var odlade och flödade av grönska. Stängsel, hus och lada var rena och målade. En rad fina träd ledde från vägen till huset där det fanns en skuggig gräsmatta och rabatter. Det var en underbar syn. Så när bonden som arbetade på ett fält kom till en rad nära vägen ropade predikanten på honom och sa: "Gud har välsignat dig med en vacker bondgård."
Bonden stannade och tänkte ett ögonlick och svarade: "Ja, det har han och jag är tacksam. Men ni skulle ha sett hur det såg ut här när han hade allt för sig själv."
Bonden förstod att han hade blivit välsignad med en vacker bondgård men han var också medveten om att det var hans egen kärlek och eget arbete och att han arbetade med Gud som hade satt bondgården i dess nuvarande skick.

Se underverk är det om vi bara varit kloka nog att se och att inse att vårt fullföljande som individ beror på vår reaktion på det som vi har fått. Det är det som gör skillnaden. Vi kan få massor av underverk på vår väg men det är hur vi förvaltar det vi fått som gör det till det stora underverket.

Jisses vad filosofisk jag blev :-) Som jag skrev tidigare, det spritter i knoppen :-)

Avslutar igen med favorit citat. Denna gång är det Sir Henry Wotton som skrivit det i "The character of a Happy Life".

"Hur lycklig är ej den som vet
att sin egen vilja vara värd
vars pansar är hans ärlighet
och sanningen hans bästa svärd."

Livet går vidare....

.... trots allt. Trots det som man råkat ut för. Oavsett vad det är som har hänt så blir man tvungen att börja om. En förlorad man, ett förlorat barn, en seger mot cancerdjävulen, en vinst över dödens käftar. Det som man har känt, det som var ens liv innan kommer aldrig tillbaka.Utan man är någon annan fast ändå sig själv.

När det är som jobbigast och man tycker att nu räcker det så tyvärr snurrar det vidare nedåt. Ända tills man nått botten. Sedan börjar strävan uppåt. Ett snäpp upp och två ner men för varje steg man klättrar uppåt blir det faktiskt bättre. För varje snäpp upp blir man starkare för hur det än är, så kan inget bli värre än det man redan har råkat ut för. För varje snäpp upp och varje snäpp ner växer gnistan av jävlar anamma i en. Vägen tillbaka är tung och man undrar många gånger när ska detta ta slut. När ska man hitta tillbaka sig själv. När ska livet komma tillbaka. Ja en sak är säker. Livet blir aldrig detsamma. Livet tar en annan repa och jag antar att det är därför det är så tungt att ta sig tillbaka. För det är som man är ett nyfött barn och måste lära sig allt som man inte kan. Men tyvärr har man inte det unga oförstörda sinnet utan en hel skål med visdom och lärdom som ligger en i fatet så att säga. Ångesten över det man har förlorat, ilskan mot den orättvisa som drabbat en kan många gånger vara en hämsko som skaver och sticker och lämnar en inte i fred.

Fast när man börjar närma sig toppen igen och börjar se ljuset i tunneln. Då växer något annat i en. Något större, något som gör att man klättrar snabbare och snabbare. Plötsligt så börjar pulsen slå lite fortare. Plötsligt kommer man på sig själv att le åt ingenting. Plötsligt känner man vinden igen och känner solens strålar värma. Plötsligt kan man tänka tillbaka utan att falla ner i djupet igen. Plötsligt växer en tacksamhet i en som gör att istället för att man är arg på den orättvisa man råkat ut för, är man tacksam att man har sina minnen. Att man har fått känna det man har gjort, att man fått förmånen att lära känna den som är borta, att man faktiskt vann över cancerdjävulen, att man slog döden på dess hemmaplan. Just då i det ögonblicket växer livslusten och man börjar le och känna ren glädje igen.

Detta tar olika lång tid för oss alla. För en del går det fort, för en del lite långsammare och för en del väldigt lång tid. Varför kan man undra. Men det är inte så konstigt. Vi är ju alla unika varelser som bebor denna jord. Ingen av oss är lik den andra. Inte ens enäggstvillingar är desamma. Så i sorgens arbete finns inget som är normalt eller en viss tids sorg. Utan vi alla sörjer på olika sätt och vi har alla olika långa sorgeperioder. Men något som vi är lika på, det är att vi sörjer det som är oss kärt och som vi har förlorat. Något annat som också gör oss lika är att vi alla får vår beskärda del av livet och döden.

Så alla ni som drabbats av en sorg, lyssna till er själva och skit i alla måsten och alla "normala" reaktioner. Ni vet bäst vad som är bäst för er. Att lyssna på andra och sålla bland råden, känna på råden och se om de passar er. Det kan man göra men till syvenne och sist så är det NI SOM VET BÄST!

Så min lilla passus är så som jag funderar, som jag har känt och som jag känner. Om detta kan hjälpa er så blir jag glad. Om inte så är jag ändå ödmjukt tacksam för att ni tog er tiden att läsa.

Något som jag har läst och som har etsat sig fast hos mig är något som Swami Vivekananda (eller Nahendranath Dutta som han hette innan han blev munk) lär ha sagt:

"Säg aldrig att någon människa är hopplös, för han representerar enbart en karaktär, ett knippe vanor, och dessa kan ersättas av nya och bättre."

Så är det nog. Vi är inte hopplösa!