2012-10-15

Så har det nästan gått en månad till.....

... sedan förra inlägget. Hösten har verkligen gjort sin intåg. De vackra färgerna börjar falna och det blir mörkare tidigt. Lamporna tänds tidigare och tidigare, flyttfåglarna har börjat sin färd till varmare länder. De djur som är kvar samlar sig inför vinterns intågande. Naturen börjar lägga sig till ro för att tackla vintern som kommer.

Återigen har jag blivit sjuk. Denna gång i en rejäl bonnaförkylning. Inte så konstigt eftersom folk runt omkring en går runt och hostar och snorar. Jag tycker att jag har blivit bättre på att lyssna till min kropp men tydligen inte tillräckligt eller så är det bara så att när jag blir sjuk blir jag sjuk ordentligt. Detta fenomen har pågått sedan jag hade min stroke för 9 år sedan. Det blev ännu värre efter att maken gick bort för 7 ½ år sedan.  Jag har liksom blivit någon slags magnet för sjukdomar i dess olika skepnader. Så tydligen ska jag minst en gång i månaden vara sjuk i diverse sjukdomar. Det tunga är inte i sig att vara sjuk utan den inkomstförlust det blir samt arbetsgivarens misstroende. "Något fel måste det ju vara eftersom hon ständigt är hemma och sjuk." Därför har man nu beslutat att göra en rehabundersökning - jag säger bara - bring it on - jag har inget att dölja.

Idag är jag hemma och har semester för att sonen skulle iväg på en utredning om han adhd-add eftersom han har fått diagnosen dyslexi. Men var tvungen att lämna återbud eftersom jag inte orkar.

Nu slut med tråkigheterna, här händer det saker som lyfter mitt humör enormt. Har träffat så många goa och positiva människor som bringar glädje i mitt liv. Plötsligt öppnas vägar som jag inte har sett förut för att jag nu har lyft blicken och verkligen ser mig omkring. Just nu är jag på väg mot ett vägskäl som endast jag kan bestämma vilket håll mitt liv ska gå. Lite rädd är jag men samtidigt väldigt nyfiken, vart kommer den ena vägen bära om jag väljer den. Hjärta och själ säger att jag ska välja den inte allt för lätta vägen medan förnuftet vill att jag ska gå i samma spår för där vet jag vad som händer. Men denna gång kommer jag inte gå på förnuftets vilja utan följa mitt hjärta för jag vet att bakom nästa krök ligger något stort. Det är något jag har lärt mig efter makens bortgång, det finns ett ljus där framme och det är dit jag ska sträva. Att kämpa är inget nytt för mig för det har jag gjort de senaste 9 åren. Det som blir det svåra är att hålla humöret uppe och inte låta sig slås ner av minsta lilla motstånd. Skam den som ger sig, jag ska dit trots motgångar :=)

Dotera och freunde har nu öppnat sin nya restaurang och de har fullt upp. Mottagandet av dem och restaurangen har varit över förväntan. De har varit fullbokade sedan dag 1.  Om något år kommer de att kunna njuta ordentligt av livet igen :=) Snart kommer de kunna unna sig ledigt utan dåligt samvete, börja kunna glädjas åt det som händer. Min lilla dotter har vuxit upp till en ung vacker och klok kvinna som styr och ställer på ett bra sätt. Äntligen får även hon skörda framgång efter många tunga år.

Även sonen har fått mer glädje i sitt liv. Skolan börjar flyta, han har många bra kompisar som bryr sig och framförallt, hans självförtroende och självkänsla har stärkts. Det syns rejält på honom, han tar för sig mycket mer. Han står upp för det han tycker och tänker på ett starkt och förtroendegivande sätt och det är bara början på hans vuxna liv. Vilken start!

Det är så skönt att se efter alla år av kämpande, strävande, sorg och elände, att livet nu har tagit sig en positiv vändning för hela familjen. Genom det vi har gått igenom har vi stärkts till att klara motgångar och sorg med en positiv anda istället för den tröga tunga negativa andan som har hängt oss i hasorna i många år. Vi börjar andas glädje och förväntan istället för bävan om förstörelse. Det är en så otrolig skön känsla att som mor se sina barn växa upp till starka, stolta, vackra och positiva människor.

Just nu är jag fylld av glädje och kärlek trots min bonnaförkylning. Livet kan bli härligt att leva om man tillåter sig att göra det också.  Att lära sig att inte lyssna till "neggisar" utan stänga av och bara öppna upp när man möts av glädje och positivitet. Att lära sig att slå bort djävulen som sitter på axeln och säger: Inte ska väl du (jantelagen), inte kan väl du. Att lyssna på: Jajamänsan det här ska du göra och du kommer att göra det bra. Klappa sig själv på axeln och säga: FAN VAD JAG ÄR BRA!

Avslutar detta inlägg med ett av mina favoritcitat:




Bild av Jeff Rowland

Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet!


Så låt oss nu dansa tillsammans!