2014-02-06

Aforia fnular på vänskap

Sitter och filosoferar igen. Denna gång kring vänskap och dess betydelse för mig och för andra.

Efter att Maken gick bort försvann många vänner pga olika anledningar. En del har kommit tillbaka, en del har inte gjort det. Idag kan jag reflektera på detta utan att bli sårad. Vi människor är så olika och hanterar sorg på olika sätt. Det är bara att respektera och acceptera. Vänner kommer och vänner går. Alldeles beroende på vilken fas i livet man är. De få vänner jag hade kvar efter Makens bortgång har jag fått en djupare vänskap med vilket gör mig väldigt glad. De har funnits där genom allt och dessa kan jag lita på 100 %.

På senare år har jag skapat nya vänskapsband fast inte lika djupa som med mina "gamla" vänner. Dock har jag fått ynnesten att träffa några helt underbara människor som det bara har klickat med och som det känns som att vi alltid har varit goa vänner. Men detta i sig kan ställa till det i deras vänskapskrets. De vännerna har svårt med att man på väldigt kort tid kan bli så "bundis" att helt plötsligt blir det avundsjuka/svartsjuka. Det känns lite främmande för mig att man blir avundsjuk/svartsjuk på nya vänskaper. Jag personligen blir genuint glad om en go vän/väninna träffar en ny go vän/väninna. Eftersom jag "älskar" mina goa vänner tycker jag att de också är "förtjänta" av att träffa andra goa människor som kan tillföra saker och ting i deras liv som jag inte kan. Det är ju toppen att man har vänner som kan hjälpa en på olika sätt utan att det förtar de andra vännerna.

Tyvärr måste jag säga att har nu själv blivit indragen i denna avundsjuka/svartsjuka. Jag har träffat en väninna, E, som det bara sa klick med och det känns som vi har känt varandra sedan vi var små. Vi kan prata om allt och vi har pratat om allt. En av hennes väninnor har svårt att förstå att det har blivit så och tycker att jag inkräktar på hennes "revir". Eftersom de har varit vänner i många år tycker hon att hon har "förtur" på E. Det denna väninna inte kan förstå är att det faktiskt kan vara skönt med en helt ny vänskap där man inte har någon ryggsäck med sig. Utan att man börjar sin vänskap på en helt blank sida och fyller denna sida varefter vänskapen mognar. Allt det som man har varit med om kan bli en belastning och då är det skönt att börja om från början. Samtidigt som det är skönt med gamla vänner för just att de har varit med hela vägen.

Fast jag måste samtidigt tacka denna väninna för att hon har lärt mig att inte förlita mig på andras vänner. Jag är en öppen person och har inga problem med att berätta om saker som har hänt i mitt liv. Sitter man under en god middag och diskuterar saker, frågar saker om varandra, så har jag gjort det för att lära känna personen mittemot. Jag har också förutsatt att den andra personen har gjort detta för att lära känna mig. Men så är det inte alltid tydligen. Jag erkänner att jag har varit naiv i detta och får väl skylla mig själv. Tyvärr har tendensen just med väninnan varit att hitta någon lögn/falsk uppgift som hon kan kasta i ansiktet på mig och samtidigt visa för E vilken falsk person jag är. Jag vet vad jag har sagt, vad jag har gjort i mitt liv, vad jag har gått igenom i mitt liv och behöver inte ställa mig i försvar för det. Kan de inte lita på vad jag säger utan dubbelkollar detta med andra för mig helt okända personer får det stå för dem. Jag anser mig inte behöva "bevisa" alla delar i mitt liv för någon.

Nej för mig handlar vänskap om att ta hand om varandra, vårda varandra, stötta varandra, glädjas med varandra, sörja med varandra. Inte försöka så splitt i bekantskapskretsen, inte förtala andras vänner, inte söka fel och brister hos andras vänner, inte jaga uppskattning hos vänner, inte prata illa om andras vänner. Men det är jag och jag har precis lärt mig att vänners vänner inte alltid ser det så.

Säger som Seneca:

"Vad du tycker om dig själv är betydlig viktigare än vad andra tycker om dig."

Ha det bäst där på andra sidan rutan!

2014-02-05

Förberedelser inför Sydafrika resan

Vad tiden går fort. Alldeles nyss tyckte jag att jag och Hjärtat hade precis bokat resan till Sydafrika. Nu ska vi snart åka. Om exakt nio dagar lyfter vi och om tio dagar är vi framme. Det känns som en dröm, en fantasi att just jag ska snart landa i Sydafrika och det med Hjärtat. Snart ska en av mina drömmar uppfyllas och jag känner redan nu resfeber. Hujeda mig hur kommer jag känna dagen D?

Just nu håller jag på som bäst att planera slutfasen av packning, pengar och allt som kommer därtill. Pengarna är beställda, vaccinationen checkad men kläderna är inte inhandlade. Just nu håller jag på att kolla olika funktionskläders material för att se vilket material som passar bäst för värme. Bomull suger ju när det kommer till värme så jag måste hitta något annat. Nya ullmaterialet kliar för mycket så det är också uteslutet. Så om ni har något tips på annat bra funktionsmaterial för värme tar jag gärna emot det.

Sedan ska ju myggolja, solfaktorer, After-sun lotion m.m inhandlas. Utöver det behöver man ladda upp med resorb, magtabletter osv. Ja jisses vilken himla tur att jag inte jobbar :=)

Det blir många dokumentärer om Sydafrika rullandes på tv:n. Liten check på språket Afrikaans och uppfräschning av tyskan. Holländska har jag aldrig kunnat så den går inte att fräscha upp. Engelskan är flytande så där behöver jag inte göra något mer än harkla upp mig.

Men den största och jobbigaste biten är vad ska man ha för kläder med sig. Jag velar hit och dit. Vill inte packa för mycket eftersom vi kommer att bila runt i Sydafrika. Fasiken vad svårt det är. Helst av allt skulle jag vilja ta med hela garderoben och alla skorna för då behöver jag inte bestämma mig hehe. Men men skulle jag ha packat fel kläder kan man ju alltid komplettera.

Just nu är det ovan som rullar runt i mitt huvud. Ibland tappar jag tid och rum.

"Att leva i nuet innebär att vara så starkt engagerad i det som man håller på med att tiden förlorar sin betydelse."

Ha det bäst där på andra sidan rutan!

2014-02-03

Tänk vad livet är förunderligt!

Sedan Hjärtat kom in i mitt liv har tankarna flugit fram och tillbaka, hittan och dittan. Återigen har kärleken kommit in i mitt liv. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig en annan person och ibland är det väldigt svårt mentalt.

När Maken dog var jag helt övertygad om att han var mitt livs kärlek och det var han där och då.  Jag var helt förkrossad, förlamad, förtvivlad och ENSAM. Mitt allt rycktes ifrån mig och kvar stod jag  helt urlakad och tömd på livet. Just då och där så trodde jag mig veta att från denna tidpunkt och resten av mitt liv skulle jag vara ensam och bara leva mitt liv för barnen och barnbarnen. Mitt personliga liv tog slut när Maken dog. Det var vad jag kände och trodde.

De två första åren efter Makens död var katastrofala känslomässigt. Det första året gick åt till att bara försöka överleva och acceptera att Maken inte fanns hos oss längre. Alla stunder, alla minnen, alla känslor som snurrade omkring en. Att bara kravla sig ur sängen var en bedrift. Många sa att till mig att första året är värst för det blir första sommaren, första julen osv utan Maken. Fast så upplevde inte jag det riktigt för jag gick omkring i någon slags bubbla och orkade inte ta till mig alla dessa saker. Nej för mig gick första året ut på att bara överleva.

Det andra året då när man precis förstått att man faktiskt överlever, då kom den ena smällen efter den andra. Då kom det här som de andra sa om första året. Då kom alla känslorna kring högtider, maträtter, lukter, musik osv. Då som först kom den smärtan och jag tänkte. När ska alla katastrofer sluta ramla in över en? Har vi inte haft nog? Människor runt mig dog som flugor och till slut blev döden blasé. Jag såg ingen ände på det hela och jag tänkte. Jaha det är så här det kommer att vara fortsättningsvis. Precis när jag kommit upp till ytan slås jag ner igen. Vänner och bekanta började tycka att nu får du ge dig. De tyckte att det hade gått så lång tid nu så det var dags att ta sig i kragen. För dem var det evighet sedan Maken dog och det borde jag kunna ta till mig. För dem snurrade ju det vanliga livet på och livet gick sin gilla gång. Det de inte kunde förstå var att för mig var det inte en evighet. För varje gång när jag började komma upp till ytan hände något som tryckte ner mig under ytan igen. För dem var sakerna eller händelserna som hände små men för mig var de stora. Jag var helt slut mentalt vilket inte min omgivning kunde förstå. Så nej det första året var inte värst för mig utan det var det andra året.

Därefter startade en ny fas i mitt liv. Att börja bygga upp en ny form av liv. Ett liv utan Maken, ett liv utan kärlek, ett liv utan delar av min själ och mitt hjärta. Långsamt började jag bygga igen. Först en grund att stå på. Sedan långsamt lägga till väggar och tak. Under den här tiden tänkte jag att nu ska jag ta mig sjutton bygga något som är stenhårt och ogenomträngligt så att vad som än händer i framtiden ska jag kunna stå där utan att slås ner. Jag ska stå där och ingen, ingen ska kunna rubba mig. Jag ska föra mina barn framåt till ett vuxenliv. Det är där jag ska lägga kraften. Allt annat är oväsentligt. Men under årens gång och barnens väg till vuxenlivet började något pocka på och vilja komma ut. En dag upptäckte jag till exempel solens strålar igen. Sedan började världen igen få färg, lukter och ljud. Hur jag än vred och vände på mig knackade livet på igen. Det gick inte att fly längre in i någon slags hemmagjord värld utan livet krävde sitt. Dödens värld fick ge vika för livets värld.

Så en kväll knackade Kärleken på igen i form av Hjärtat och jag blev skräckslagen. Nej nej nej inte igen var min första tanke och jag klädde på mig min rustning. Men si det fungerade inte. Hjärtat och Kärleken var starkare än min rustning. Jag blev förundrad och skräckslagen över alla känslor som krigade i min kropp. Huvudet försökte sortera medan kroppen bara släppte in. Att jag återigen får känna den innerliga kärlek som finns mellan två älskande människor gör mig både skräckslagen och ödmjuk. Och det är inte lätt att återigen vara med kärleken och allt det, det innebär. Att dela sitt liv med en annan människa även om Hjärtat åker hem till Falun titt som tätt är det inte lätt alla gånger. Jag har ju trots allt varit ensam i nio år och har mina rutiner och vanor med mig själv, med Sonen, med Dotera, med Far och Mor, med mina nära vänner. Dotera har startat upp sitt liv någon annanstans och Sonen är på väg dit också. Nu helt plötsligt har mitt liv gått in i ytterligare en ny fas. Nu ska jag bygga upp något nytt med Hjärtat samtidigt som Sonen börjar bygga sitt liv utan mig. Nu kan jag inte gå mina invanda spår utan måste börja göra nya och det tillsammans med  Hjärtat samtidigt som jag ska hjälpa Sonen att börja göra sina spår. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.

Så nog är livet förunderligt och fascinerande samtidigt skrämmande! Jag får väl göra som Kevin Hall sa:

"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på och uppskatta stället du befinner dig på. Härifrån är allt möjligt!"