2014-01-16

Aforia filosoferar igen

Denna gång kring kärlek utifrån Aforias perspektiv.

Just nu tror jag att jag slår världsrekord i att känna kärlek och allt har Hjärtat orsakat Face-smile.svg För mig finns det hur många olika kärlekar som helst.

Kärleken mellan man och kvinna
Kärleken mellan förälder och barn
Kärleken mellan syskon
Kärleken mellan mor-/farföräldrar och barnbarn
Kärleken mellan vänner
Kärleken mellan bästa vänner
Kärleken mellan husse/matte och husdjur
Kärleken till naturen
Kärleken till årstiderna

Ja jag kan fortsätta i all oändlighet med vad jag känner kärlek till. Den ena kärleken förtar inte den andra. Utan de är bara olika men ändå viktiga för mig.

För mig finns ibland inga ord som kan beskriva kärleken till en viss person. Ibland har jag hur långa haranger som helst. Svårast är det när jag känner enorm kärlek för en person och vill uttrycka detta. Jag hittar ibland inte orden som beskriver mina känslor. För egentligen tycker jag att det är så enkelt som att:

JAG ÄLSKAR DIG!

Dessa tre ord inrymmer allt det jag vill säga. Men tyvärr har dessa tre ord blivit så slitna och nötta att de inte räcker till. De har blivit blasé på något förunderligt sätt. Så jag försöker hitta ord som förstärker dessa tre, vilket ibland kan kännas så fejkat. När det blir fejkat känns det falskt och det återspeglar sig i mina ögon.

Med mina barn och Hjärtat kan orden stocka sig ibland. Dessa tre personer betyder absolut det mesta för mig och jag älskar dem över allting annat. För dem går jag garanterat genom eld och vatten för att se till att det inte händer dem något. Skulle jag behöva ge mitt liv för att säkra deras skulle jag göra det. Här finns ingen pardon från min sida om någon/något sker med dem. Sedan vet jag realistiskt att vissa saker går inte att skydda dem emot och där har jag tyvärr ju varit med barnen. Jag försöker alltid tala om för dem att jag älskar dem och att jag hoppas att de förstår det. Men som sagt de tre viktigaste orden JAG ÄLSKAR DIG har tyvärr blivit blasé så ibland tror jag inte att de mina förstår.

Strax efter att jag hade träffat Hjärtat och barnen förstod hur mycket han betyder för mig så hade jag och sonen en hypotetisk diskussion kring vad jag känner för den ena eller andra. Den gick så här:

Sonen: - Mamma om du visste att det skulle bli krig. Hur skulle du agera för att rädda oss?
Jag: - Jag skulle göra allt i min makt för att samla er alla på ett och samma ställe långt ute i urskogen dit inga bomber eller gevär når.
Sonen: - Med vilka menar du alla?
Jag: - Dig, din syster och Hjärtat. Ni är absolut viktigast för mig.
Sonen: - Men vi är ju fler i familjen. Mormor, morfar, din syster, Hjärtats barn, min systers man osv.
Jag: - Ja dessa finns också men dessa är inte lika viktiga för mig som ni. Därför skulle jag först säkerställa att ni inte befinner er i fara. Sedan om jag kunde utan att utsätta er för fara skulle jag försöka samla in de andra också.
Sonen: - Okej men nu är det inte realistiskt att du skulle lyckas samla ihop oss ute i urskogen eftersom du och jag är i vår stad, min syster är i sin stad och Hjärtat kanske är i Falun. Så vad skulle du göra på riktigt?
Jag: - Fortfarande skulle jag göra allt i min makt för att samla er och se till att ni inte är i farozonen. Jag skulle packa in dig i bilen och åka till dotera. Hämta henne och sedan ge mig ut i urskogen. Leta efter ett ställe som gör att ni är säkra. Sedan skulle jag försöka få Hjärtat att komma ner till oss på ett eller annat sätt. Troligen skulle inte Hjärtat komma eftersom han vill ju säkerställa sina barns trygghet och det skulle jag vara tvungen att acceptera. Men banne mig inte att jag skulle acceptera ett nej från dig och din syster.
Sonen: - Aha då vet jag. Du kommer inte dra iväg upp till Falun för att ta Hjärtat i örat och tvinga honom ner till oss?
Jag: - Nej det skulle jag inte även fast jag skulle vilja. Men nej, då vet jag ju inte om ni är säkra eller inte. Enda sättet är att vara med er och försvara er med näbbar och klor. Då vet jag att jag gör allt i min makt för att försvara er.
Sonen: - Men mamma du glömmer något.
Jag: - Vad då?
Sonen: - Att jag och min syster skulle ju göra allt för att försvara dig. Och eftersom jag känner dig vet jag att detta kommer att ställa till problem mellan oss.
Jag: - Hmm vad som än händer får ni absolut inte utsätta er för fara för min skull.
Sonen: - Just precis vad jag sa. Detta leder till problem för vi vill göra allt i vår makt för att säkerställa att du är säker och där kommer inte jag ge mig en tum. Bara så du vet, för du är absolut det viktigaste för mig, för jag älskar dig.
Jag: - Jag älskar dig med gubben och eftersom detta är endast en hypotetisk diskussion tycker jag att vi lämnar den eftersom varken du eller jag vet exakt vad vi gör. Som läget är just nu behöver vi inte ens tänka i dessa banor. Så låt oss ta diskussionen när problemet uppstår.
Sonen: - Hrmp så här gör du alltid när du inte vill "tjafsa". Stänger ner diskussionen med argument som inte går att argumentera mot.
Jag: - Låt oss bara konstatera. Vi skulle göra allt i vår makt för att säkerställa vi är i säkerhet oavsett.
Sonen: - Okej då!

Diskussionsämnet var väl kanske inte den bästa men en större kärleksförklaring från min son kunde jag inte få och en större kärleksförklaring från mig kunde han inte få. Här använde vi hypotetiskt en situation som kan uppstå och hur vi tror att vi skulle agera. Med vår diskussion kunde vi uttrycka vår kärlek för varandra utan att det blev genant, påträngande eller blasé. Sonen fick bekräftat att han fortfarande är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv så här fyllde orden sin roll och förstärkte det vi tycker för varandra.

Till dotera är det betydligt svårare att uttrycka min kärlek. Oftast visar jag det mer handgripligen än med ord. Varför? Ja kanske för att hon inte längre bor hemma och har sin familj att tänka på. Vi har inte samma kännedom om varandra längre. Inte på samma sätt som när hon bodde hemma. Kanske för att hon har sin kärlek till sin man och jag är "bara" förälder. Men jag lägger ingen energi på att ta reda på varför utan jag försöker visa så ofta jag kan och säga så ofta jag kan att jag älskar henne. För hur det än nu är så är hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Mot Hjärtat kan jag ibland sväva ut i alla möjliga rosaskimrande kärleksförklaring utan att de blir genanta, påträngande eller blasé. Men så ibland kan jag känna att orden stockar sig. Varför vet jag inte utan det blir bara så. Här kan jag lägga ner mycket energi på att fundera varför jag ibland kan visa hur mycket som helst och ibland inte. Vad sjutton är det som håller mig tillbaka? Kanske är det rädsla som håller mig tillbaka eller ångest över att känslorna är så starka. Kanske är det så att jag är rädd för att om jag uttrycker det för mycket kommer något att krossa det. Som sagt här kan jag lägga hur mycket energi som helst men det verkar ju inte direkt leda till något svar. Hur det än nu är och om jag får ett svar spelar det ju ingen roll egentligen för jag älskar Hjärtat här och nu. Vad som än händer i framtiden så är detta det viktigaste för mig just nu.

Som Caroline Wekell uttrycker det:

"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland.!

Mycket kärlek till er på andra sidan rutan!

2014-01-15

Hur ser 2014 ut?

Ja det enda jag vet är att 2014 började bra med Hjärtat i Sälen.
En dags skidåkning, en tjejdag med Hjärtats dotter medan Hjärtat och hans son ägde backarna, en bandvagnsåkning upp till toppen för att äta fondue sista kvällen.

Sedan hem till mitt för att ta emot Hjärtat nästa dag. Spenderat en vecka tillsammans med Hjärtat innan han åkte hem till barnen.

Under den veckan har vi bokat in årets äventyrsresa.

Bild lånad från travels.kilroy.se Wellington
Den 14/2 åker vi till Sydafrika och hälsar på vänner på deras vingård. Vi kommer att tillbringa några dagar utanför Kapstaden där de har sin "farm" för att sedan dra oss upp till Kruger Parken via Johannesburg.

Bild lånad från HD Andreas Karlsson
Under ett par dagar kommer vi att göra Kruger Parken osäker för att sedan dra oss ner till Kapstaden igen. Väl tillbaka i Kapstaden kommer vi att besöka Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad. Sedan ska vi åka Garden Route ett par dagar. Göra strandhugg, dyka med vithajar, hoppa bungyjump eller snarare Hjärtat får göra det :=) Kanske kommer Hjärtat prova på sandboarding medan jag låter solen stråla ner på vinterblek hy. Sedan bär det tillbaka till vännerna och deras farm för att sedan flyga tillbaka till Svedala den 3/3. Detta är något som jag har drömt om länge och plötsligt är det möjligt.

Under 2014 kommer jag påbörja ett nytt arbete. Vad för arbete och när det vet jag inte men att det kommer att ske det vet jag.

Förhoppningsvis kommer jag och Hjärtat fortsätta vår resa tillsammans under 2014 för att ta oss längre fram i framtiden. Som det känns nu finns det inget slut på vår resa tillsammans.

Jag kommer att spendera mer tid med mina barn och deras familjer.
Umgås med mina åldrande föräldrar så att de vet att de betyder mycket för mig.
Träffa och umgås med mina underbara tigerungar så att de känner att de fortfarande är en viktig del i mitt liv.
Busa och umgås med mina härliga vänner. Äta goda middagar, ut och festa eller bara softa tillsammans.
Ta mig tid och bara sköta om mig själv utan att någon får störa mig.

Ja jag ska bara helt enkelt ta hand om det jag har förmånen och ynnesten att ha runt omkring mig. Förvalta alla de mina väl och ge dem all kärlek jag kan. Helt enkelt leva här och nu och bara bliga lite på framtiden men inte glutta bakåt!

Jag ska göra som Cheryl Brown sa:

"Bemöt varje ögonblick som om det vore gjort av guld"




Tillbakablick på 2013 - vad hände?

2013 var året då livet förändrades radikalt för mig. Och som det gjorde det.

En pojkspoling kom in i mitt liv i början på året och började hjälpa till att renovera tanten. Svingade sitt spö så att tant fick tillbaka lite av sin gamla form. Dock räckte inte trollspöt till att byta ut de dammiga kläderna utan tant fick själv ombesörja detta.

Telefonen började ringa och helt plötsligt blev man utbjuden på både det ena och andra. Jag var ute och roade mig och skrattade så att tårarna flödade.

Plötsligt började jag se ljuset igen och började le mot allt och alla vilket ledde till många goa och härliga stunder. Plötsligt hade sorgens mantel lyft och glädjens strålar började flöda i min kropp.

Mitt arbete sedan 18 år tog slut och trots det började jag se på livet mer njutningsbart. För första gången sedan barnen var små kunde jag följa väder och vind. Packa en picknick korg och ge se ut i naturen/stranden och bara vara. Vilken underbar och lång sommar vi hade 2013.

Sonen tog studenten och körkortet vilket gjorde att han växte säkert 10 cm. Nu började sonen frigöra sig från mamma och ta mer initiativ.

Midsommar tillbringade jag med en go väninna på Gotland. Njöt av gott sällskap och dessutom återknöt kontakten med en kusin.

Tillbringade 2 veckor på Korfu med dotera och måg. 2 helt underbara veckor med både sol och värme och ibland lite tjafs med dotera. Träffade många goa människor, åt många goa middagar, solade och badade.

Sedan den största händelsen av alla. Jag träffade ny man som vände upp och ner på min värld. Plötsligt var jag ingen tant längre utan en fnittrande tonåring (hur det nu gick till?). Det började spritta och vibrera i mig. Känslor som varit begravda så länge började fylla min kropp och sinne vilket gjorde att jag blev lite skräckslagen. Så här ska man ju inte känna eller?

I oktober blev jag verkligen tant för då fyllde jag 50 år. En aktningsvärd ålder för en fnittrande tonåring :=) Då öppnades mina ögon ännu mer för min omgivning. Vilket ynnest att ha så många kärleksfulla människor runt om mig. Fortfarande är jag lätt chockad över att jag, JAG, har förmånen att ha alla dessa underbara, kärleksfulla människor i mitt liv. Samtidigt är jag glad över att mina ögon har öppnats upp och att jag kan se alla dessa underbara människor och ge tillbaka kärlek.

Hjärtat och jag har varit ute på minisemestrar. 2 turer till Bomans i Trosa och strax innan jul en tur till Tallin. Eftersom han bor i Falun med sina barn varannan vecka så försöker vi ta vara på  tiden vi har tillsammans och göra saker som vi tycker är härligt och mysigt.

Julen firades med Mor och Far på förmiddagen och del av eftermiddagen. Sedan firade vi vidare på doteras och mågs restaurang tillsammans med människor som inte har förmånen att ha någon att fira med. Senare gick vi på midnattsmässan och blev förtrollade av stämningen i domkyrkan. Det mest magiska var när mässan var slut och alla tänder ett ljus och vandrar ur kyrkan och sjunger akapella Nu tändas tusen juleljus... Då kan jag säga att jag hade ståpäls. Så underbart vackert med hundratals människor som vandrar lugnt och stilla med ett ljus i handen sjungandes. Får fortfarande ståpäls när jag tänker på det.

Nyår firade jag tillsammans med hjärtat och hans barn uppe i deras stuga i Sälen. Första gången jag träffade hans barn och det var inga problem alls. Det var skönt!

Något nytt arbete fick jag inte under 2013 men det gör ingenting. För jag har njutit av livet, solen, människorna och Hjärtat. Något måste jag ju spara till 2014.

Något som jag har upptäckt under 2013 är som Jonathan Safran Foer uttrycker i en enda mening.

"Man kan inte skydda sig från sorg utan att skydda sig från lycka."

Det stämmer, har man inte varit lycklig kan man inte heller känna sorg. Har man inte känt sorg har man inte heller känt lycka. Man kan vända detta i all oändlighet med tyvärr hänger lyckan och sorgen ihop.

Och som Fransiskus en gång lär ha sagt:

""Det krävs bara en enda solstråle för att jaga skuggorna på flykt."

Så sant så sant.

Jag önskar er alla på andra sidan rutan en riktigt god fortsättning på 2014!