Lördag kväll och tiden har ringlat sig fram!

Förmiddagen gick liksom i snigelfart idag. Jesses vad tråkigt jag har haft det. Men sen vaknade livslusten efter en stund i solen och då satte tant fart på fläsket. Jaga igång sonen och vi åkte iväg och gjorde något som har behövts hur länge som helst. Tvättat bilen i självtvätten. När vi kom dit var det kööööö och jag tänkte nä vad fasiken är detta. Nu när jag äntligen fått tummen ur arslet och kommit iväg. Shit! Tog en extra sväng i rondellen och vips så fanns det en lucka. Körde in och ställde snällt upp bilen. Köpte polleter och sedan satte sonen igång med liv och lust och tvättade bilen. Hann inte ens läsa instruktionen innan han satte igång. Hallååå vi måste läsa steg för steg hur vi gör! Men mamma hur komplicerat kan det vara att tvätta en sketen bilen? Hmmm jag vill i alla fall läsa så vi gör i rätt ordning. Sagt och gjort jag fick min vilja igenom och sonen kunde sätta igång. Visste inte att det var så många moment i att tvätta en bil.

1. Avfetta med munstycke P


2. Spola av avfettningen med munstycke p1 (glöm inte att fälla upp borsten vilket sonen glömde i början)


3. "Tvåla" in bilen med munstycke p2 (glöm inte att fälla ner borsten)


4. Spola av bilen med munstycke p3 (glöm inte att fälla upp borsten)


5. Vaxa in bilen med munstycke p4 (ni får absolut inte använda borsten i detta moment).


6. Om ni har ett sämskinn kan ni dra av de sista vattendropparna så att inte smutsen sätter sig igen. (vad då måste man ha ett sådant också var finns den? Aha man var tvungen att ha det själv, okej då får vi väl tvätta bilen igen om en vecka.)


7. Tack för att ni använde denna miljövänliga tvättstation!

Under tiden som sonen med liv och lust tvättar bilen kommer en ung pojkvasker under 19-20 år fram och harklar sig lite. Jo ursäkta damen men ett tips till nästa gång ni tvättar. Skit i borsten för den repar lacken. Kör mer med avfettningen och hmm låt den sitta på ett tag innan ni går på med vattnet. Ni behöver inte vaxa bilen för den är redan skyddad. Tänk så kloka de är pojkvaskarna! Ursäktar mig med att detta var första gången och att jag alltid brukade tvätta för hand tidigare. Eller egentligen jag har haft en snäll Far som tagit tag i tvättningen av bilen fast det sa jag ju inte.

Pojkvaskern fortsätter med att önska oss lycka till nästa gång. Snacka om att man kände sig dum när man stog där. Vad sjutton jag läste instruktionen och sonen utförde den exakt. Hmm varför kan de inte skriva ordentligt i instruktionen. Hur ska en tant kunna förstå detta när det inte står? Får nog ringa och klaga. hehe

Så nu är bilen ren och jag är en erfarenhet rikare och även fått en liten biltvättsutbildning.

Så var fredagen över och lördagen är här!

Så har årets värsta dag passerat och den gick förvånadsvärt lätt förbi. Inga psykbryt och inte så många tårar. Värsta dagen var nog i torsdags när spänningarna växte i kroppen och man bävade för morgondagen. Idag har jag svårt att finna orden och känner mig allmänt utlakad. Solen skiner och jag sitter vid datorn istället för att njuta av dagen. Det tär på kroppen när huvudet spelar en spratt. Tankarna far som bilarna på motorbahn. I en hastighet som gör att man inte hinnar fånga dem utan de bara svischar förbi och lämnar små frön som växer, till nya tankar. Just nu känns det som ett stort garnnystan som har trasslat sig och måste tas bit för bit för att redas ut. Orkar inte ta mig för något fast jag vet att det finns tusen saker att göra. Stirrar tomt in i skärmen och försöker sortera tankar och känslor. Gårdagen var en lätt dag jämfört med torsdagen och dagen. Kanske för att man anstränger sig till max för att göra dagen så bra som möjligt för familjen. Kanske för att man tror att psykbrytet kommer just dagen D. Men så är det inte. Det jobbigaste är tiden är runt om dagen D, i alla fall i år. Alla känslor som växer, alla tankar som flödar och sedan uppsamlingsheatet tiden efter.

Igår sken solen och vårblommorna poppade upp ur marken. Människor log och skrattade och njöt av värmen. Vänner runtomkring mig visade extra värme för att de visste vilken dag det var. Goa ord från er mina vänner på bloggen (både torsdag och fredag), kramar och goa ord från arbetskamraterna. Detta lyfte mig och gjorde att dagen igår kändes helt okej. Far som tog hand om Caesar över natten, så att jag och sonen kunde göra något tillsammans utan att behöva tänka på att anpassa oss. Vad gjorde vi då av friheten? Jo vi tog helt enkelt bilen och åkte till dottern och frende. Åt en god middag, plankstek, spelade kort med dem och njöt av att hela familjen var samlad. Det kändes lyxigt att få rå om dottern och frende på restaurangen vilket tillhör en ovanlighet. Det kändes som alla var med oss för att göra fredagen till en avslappnad dag och kväll. Hela kvällen var vi på restaurangen, som sagt åt gott, spelade kort och hjälpte sedan till att städa inför ny dag. När vi kom hem jag och sonen satte vi oss på var sitt håll och kollade upp våra nätvänner. Klockan blev sent och vi skulle lägga oss men sonen vart lite "mammanödig" och kunde inte sova. Kommer upptassande för att lägga sig i soffan så att han hörde mig. Han tänkte på sin pappa och blev då "mammanödig". Så givetvis hade han fått krypa ner en stund till mig men vad sjutton han är ju tonåring och då gör man inte det. Så kl 3 imorse kom vi till ro och kunde somna.

Ska nu försöka ta mig i kragen och göra något vettigt av dagen. Kanske åka och tvätta bilen som dammar ner alla andra bilar. Kanske ta en sväng med dammsugaren. Eller ringa en vän och försöka få komma på en kopp kaffe. Nä jag skiter idet och lägger mig en stund i solen istället.

Klockan är snart 2 på natten...

...här sitter jag och nattugglar. Men jag upptäcker minsann att jag är inte själv. Det finns fler som har svårt att komma till ro inatt. Men nu ska jag lägga huvudet mot kudden och sluta mina ögon. För snart gryr dagen och jag vill inte sova hela dagen.

Ännu en morgon där solen skiner!

God morgon där ute. Solen skiner och värmer vår värld. Den letar sig in i alla skrymslen och vrån. Väcker naturen till liv och tänder känslor i kroppar som inte förstår. Tänder också känslor i kroppar som förstår och som skriker efter någon. Så börjar livet om igen efter en kall och dyster tid. Tussilago, blåsippor ja vårens alla blommor skänker oss en fröjd för ögat. Fåglarnas kvitter ger oss en konsert som ger hopp i kroppen. Hoppet att nu nu vänder allt. Nu är vi på väg, nu är vi på gång mot varmare tider, sol och sand i mellan tårna.



Ha en bra dag och njut av den!

Nu nannar jag kudden...

...med ett litet leende på läpparna tack vare en kvinna så underbar!

Underbara underbara Annette!

Just när jag har tömt ur mig mina tanker så kommer en liten kommentar: Pst du, du har en liten sak hos mig. Hälsningar Annette alias Arom

Tassar in försiktigt så att jag inte väcker henne och vad finns hos henne? Jo detta!

Min tanke går till Dig!

Till Dig Aforia för din kamp i det vardagliga livet och för en blogg som är fylld av glädje och sorg. Och en sida som får en att tänka till lite extra. Livet är skört och vi alla borde uppskatta det mer än vi gör. Min tanke går till Dig!!
Och jag hoppas verkligen att morgondagen blir en bättre dag för dig gumman!




Om du bara visste hur väl den landade hos mig Annette, underbara superhärliga kvinna!Hur detta värmde min frusna själ och lyste upp! Den här gången trillar tårarna inte av sorg! Fy sjutton det blir ju förbövelen alldeles blöt och halkigt på tangetbordet. Nä nu måste jag snyta mig!

Tack ännu en gång underbara underbara underbara Annette!

<

Sitter och filosoferar över sorgen och dess inverkan!

Imorgon är det 4 år sedan maken hastigt lämnade oss, barnen och mig. Fortfarande kommer sorgen alltför ofta och hälsar på. Det kan räcka med en doft, en låt eller en människa så förflyttas jag tillbaka till den dagen för 4 år sedan. Till telefonsamtalet som väcker mig och sonen. Paniken som far igenom kroppen. Oförståndet över var som har hänt. Känslan när allt släcks ner, kontakten bryts med maken, innan jag ens har hunnit ner till sjukhuset. Känslan av att nu är det slut. Paniken över hur ska jag förklara för barnen att pappa kommer inte tillbaka innan läkaren kommer med beskedet för att jag vet att han nu har lämnat oss. Avskedets stund när vi äntligen får träffa honom. Marken som rämnar under mina fötter trots att barnen står och ser på. Känslan av att nu måste jag vara stark fast hjärtat har slitits i tusen bitar. Oron över dottern som har sett allt och oron över sonen som så bryskt har ryckts ur sin sömn. Känslan av otillräcklighet när jag ser in i mina barns ögon och läser paniken och sorgen där. Ilskan och hatet som växer i deras ögon.

Oron hos mig själv, hur i helvetet ska jag kunna klara detta. Jag som inget kan, inget vet och som just nu bara vill dö själv. Min egen ilska och mitt eget hat som inte jag kan ge utlopp för. För nu har den som jag har delat styrkan och klokheten med lämnat oss och jag måste ensam axla detta inte bara för mina barn utan för de andra, makens systrar och mor, min mor och far, släktingar och vänner. Ansvaret som nu läggs på mina axlar att driva släkten framåt. Hjälpa svärmor genom hennes smärta och hoppas på att cancern inte tar henne just nu. Att döden ger oss lite andrum innan han tar svärmor också. Visa styrka inför far och mor. Samla samman bitarna som ligger sprida över marken och sopa ihop oss, mig och barnen. Allt detta riste genom min kropp för 4 år sedan.

Fortfarande går det inte en dag utan att mitt hjärta ropar av saknaden efter honom. Ekot som studsar i min själ och inte hittar någon mottagare. Det är ju inte så att jag faller ner i den djupaste sorgen varje dag utan det är mer som att jag har en kletig äcklig gegga i min själ som inte vill släppa sitt tag utan drar mig ner i en grop som jag måste kravla ur. Eller en envis brännässla som sträcker ut sina blad och bränner mig. Det svider rejält ett tag sedan minskar svedan och lämnar endast utslagen kvar som irriterar en. Fortfarande far känslan av otillräcklighet genom kroppen när jag inte orkar vara glad. Än i dag kan känslan av att jag har svikit mina barn fara genom kroppen. Att det borde ha varit jag som dog. Maken hade varit mycket bättre på att ta hand om familjen. Vet att så kan man inte säga för det vet man inte. Men att veta och att känna är två skilda saker. Känslan av att ha varit otillräcklig mot svärmor när hon kämpade mot cancern. Känslan av svek när hon blev sämre och sämre och jag inte hade kraften att vara hos henne jämt. Vet att det är också fel men det hjälps inte. Det är så många "fel" känslor som far igenom kroppen när själen blottas och sargas. Då kan inte förståndet göra något mer än att picka en på axeln och säga Hallå! Det är fel, du har gjort en jävla bra jobb med det underlag du fick. Men tyvärr signalen går inte fram dit den ska för det sitter en elak brännässla och stoppar flödet. Som vid försök att få till signalen blir så elak och bränner mig och då svider det så förbannat. Så känns det fortfarande efter 4 år.

Dock har sorg också en inverkan på alla ens andra sinnen också. Glädjen, tacksamheten, uppskattningen, upplevelsen, blir dubbel så starka när de kommer och hälsar på. Man glädjs mer åt små saker än tidigare. Man glädjs inte bara åt de stora sakerna. Bara en kram av omtanke kan lysa upp ens hela dag. Ett varmt ord från någon värmer hela ens själ. Skrattet är mer äkta än innan. Tårar och skratt ligger varandra närmre än tidigare. Man är mer tacksam över små saker och ting. Man uppskattar de små tingen och inte bara de stora. Upplevelsen av årstider, saker och människor blir starkare. Sorgen förstärker alla känslor, både de onda som de goda.

Sorgen gör också att du växer som människa hur illa det än låter. Du försätts i situationer som du bara måste ta dig igenom om du inte vill sjunka ner i kvicksanden Sorg. Väljer du att klara saker så finns inte ge upp på världskartan längre. Du blir då själv din vägvisare. Då djupt inom dig finner du modet och styrkan att fortsätta. En gammal kines sa till mig att det är därför det kinesiska tecknet för sorg också betyder styrka. För tar du dig igenom sorgens snårskog så har du vuxit som människa och funnit en styrka som du inte trodde du hade. Nu 4 år senare förstår jag vad den gamle menade. Idag står jag starkare mot sorg och bedrövelse. Idag finns inte ge upp på min världskarta. Visst svackor har jag men att avvika och ge upp, nej det är helt omöjligt.

Ja detta har snurrat i mitt huvudet ikväll och jag var bara tvungen att skriva ner det. Puh nu är jag tömd!

Idag är ingen god morgon!

Natten har tillbringats gråtandes, skrattandes och skällandes. Jag har drömt om maken igen. Mycket har vi avhandlat inatt han och jag. Jag har blivit utskälld för hur jag har skött barnen, huset som jag var tvungen att sälja vilket icke gillades osv. Drömmen kändes helt verklig och jag var skitförbannad över hur han bara kunde komma tillbaka sådär 4 år senare. Men allt visade sig vara en dröm och då gråter hjärtat. Så idag är en tung start men men det ger med sig. Det vet jag ju.

Nu ska jag dra mig till jobbet långsamt och försöka stå ut denna dag. Ni andra får ha en underbar dag!

Kvällens workout har gjorts...

...i form av asgarv, hickandes, gumpandes, gungande fläsk skratt. Om ni inte har läst Tesstamentes inlägg ikväll måste ni bara göra det. Sorry Tesstamente men var bara tvungen... hehe

Nog för att jag har hört att det finns något som heter glömska men inte i den här kalibern. U are fucking unbelievable Irish!

Så här efter en workout som denna är det lite tomt i bollen måste jag säga. Allt har runnit ut form av tårar, ja och sånt där från näsan. Så jag överlämnar ordet till Nalle Puh!

"Det är alltid bra att veta var man har sina släktingar och vänner, oavsett om man behöver dem eller ej"

Så alla därute ta hand om varandra.

Enbarts insamling till minne av Sabina!

Lägger här en länk till den insamling som Enbart har startat till minne av allas vår krigarprinsessa Sabina. Skänk en slant om ni så vill! Så här skriver Enbart:

Till minne av Sabina har jag startat en insamling på cancerfonden. Jag hoppas att du både skänker, länkar och sprider insamlingen på de sätt du kan. Målet är att under fem veckor samla in 100.000 kr. Klicka på bilden nedan och du kommer direkt till insamlingen. Du kan sända ett SMS med texten BESEGRA 9 till 72900 så skänker du 50 kr till Cancerfonden. Det går också bra att skänka via Internetbank.

100 kr har vi oftast råd att avstå, sänd två SMS nu och skänk en tanke till "Döda mammors barn".

Så var det morgon igen!

Man hinner inte mer än sluta sina ögon så är det morgon igen. Inatt har jag sovit som en stock. Avvisningen igår natt gjorde tydligen susen eller så har de gått vidare till någon annan som kanske är mer lättskrämd än jag. Vad vet jag, men det är konstigt vad fort man vänjer sig. Efter 2 nätters besök ligger man redo den 3:e att möta och mota bort besökarna. Man laddar upp en energi så att man kan så att säga köra dem på porten. hehe Märkligt!

Nu är det dags att ta sig an ännu en dag och se vad den har att ge.

Nu är det snart natten...

...och jag ska förbereda mig inför vad som kan tänkas hända. Men jag hoppas att jag får nanna kudden i lugn och ro.



Glöm inte det viktigaste, ta hand om varandra, säg de tre små orden Jag älskar dig innan ni nannar kudden!

Sorgens bud har nått vår bloggvärld!

Sabina allas vår krigarprinsessa har somnat in och kampen är slut. Mina tankar går till Sabinas små prinsessor, Henry hennes allra käresta, syskon, föräldrar, ja alla nära och kära. Tänder ett ljus för Sabina!



Livet är inte rättvist, livet är hårt!

Så har kvällslugnet infunnit sig....

...och jag laddar för natten. Efter nattens avvisning hoppas jag att meddelandet gick fram. hehe


Idag har det varit kaos på jobbet. Ett flertal borta gör att supporten blir ett helvete att rodda för oss andra stackare. Nu är jag i och för sig inte så jättebelastad i och med att jag fortfarande arbetar med eftersläpningar sedan implementeringen av det nya Remedy. Men jag har dragit mitt strå till stacken genom att ta hand om mailhantering i Remedy. Trots detta kaos är stämningen bra och det skojas friskt överallt. Ikväll kommer den bild som världens nästbästa Åsa har väntat på. Så här gör mina kära arbetskollegor mot varandra när de blir alldeles för tossiga.



Munkavel så det heter duga. hehe Åsorna är så goa mot varandra eller hur?

Natten har varit någorlunda lugn!

Och jag har fått sova! Fick dock även inatt besök men som jag avvisade vänligt men bestämt. Öppnade altandörren och sa att här är dörren och ni är välkomna tillbaka, men kom då inte mitt i natten utan kanske början av natten. För vi här på jorden måste få sova för att orka och har inte orken att umgås mitt i natten på en vardag. Kom gärna en helg istället. Sedan stängde jag altandörren och gick och la mig. Och tametusan det var tyst och lugnt inget bus utan endast ett lugn. Men jag kände att de inte riktigt gav med sig men jag vände ryggen till och somnade. Sedan har jag sovit som en stock hela natten.

Caesar den raringen gick in i försvar igen men när han märkte att jag tog kommandot så lugnade han ner sig och gick la sig. Så även han har fått sova inatt. Även fast jag har fått sova största delen av natten är jag trött, trött och återigen trött. Det sliter på en tant att första ha en partyvecka och sedan ska det bli en spökvecka. Puh! Det är inte lätt att vara en liten tant inte!

Ha en underbar vårdag!

Nu håller inte munnen så länge till!

Och det vore katastrof för den här snattertanten. Gäsparna blir bara större och större så nu är risken uppenbar för en munled ur led. hehe Har nu försökt läsa in mig på alla bloggar som jag har missat och det tär på huvudknoppen. Så mycket att ta in och så lite hårddisk kvar. Det börjar pysa, lukta bränt och det är risk för härdsmälta. Inte bra inte bra. Så nu ska jag var stark och stänga av. Gör en riktigt "shutdown" för att åter knacka igång imorgon igen.

Det är ljust fortfarande och klockan är ju halv sju!

Nu märks det att vi verkligen går mot ljusare tider. Klockan är halv sju och det är fortfarande ljust ute. Så underbart!

Idag har jag nästan gäspat munnen ur led säkert 100 gånger. Är så inåt helvete trött efter nattens besök. Far sa att Caesar har i stort sett sovit hela dagen så han var lite orolig för att Caesar var sjuk. Men jag lugnade ner honom och berättade om vårt nattliga besök. Då säger Far:

• - Men Lena slog inte tanken dig att det är kanske maken och er dotter som hälsar på? De gjorde kanske allt för att du skulle förstå att det var de som var där.


• - Nä den tanken har inte slagit mig eftersom det vore otroligt olikt maken att störa mitt i natten och inte ge sig. Dessutom var Caesar helt vansinnig och reste ragg och morra djupt nere som han aldrig gjort tidigare. Var mitt svar.


• - Hehe Att inte ge sig var väl hans största kännetecken och att retas så man nästan kreverade. Replikerade Far. Dessutom har ju Caesar aldrig träffat maken och dottern så det är ju inte så konstigt att han reagerade som han gjorde. Skydda matte måste han ju göra mot oting som detta.


• - Öh tänkte inte på det. Det är ju så sant. Okej kommer de igen inatt ska de fasiken få höra ett par sanningens ord från en ilsken hustru och mamma. Trodde att man fick lära sig lite vett där på andra sidan. Skrämma livet ur en stackars hund och reta vansinne på en annan.

Så om jag nu får besök igen ska de tamesjutton få sig en skopa ovett. Fnys komma och störa nattron sådär. Men inget förvånar mig längre så kanske var det min ängladotter och hennes pappa som var på besök. Vill de komma tillbaka får de tamesjutton också respektera tider precis som alla andra. Fnys!

Så här har jag känt för att att göra idag!

Dra mig undan och sova på en undangömd plats där ingen hittar mig. hehe

God morgon!

Inatt har jag inte sovit många timmar. Det är någon som har pockat på min uppmärksamhet och jag har inte lyckats klura ut vem. Så fort jag började gå ner djup sömn hände det något. En tidning ramlar ner på golvet, Caesar flyger upp i försvarsställning, någonting utanför ramlade ner osv. Så fort jag har bett denne/denna träda fram så har det blivit alldeles tyst. Det slutade med att Caesar var så uppe i varv att han faktiskt fick krypa ner i min säng. Han har stått vakt hela natten och morrat. Det var först när han kom upp min säng som han slutade och även pockandet på uppmärksamheten slutade kl 4 imorse. Så jag är rätt trött nu och Caesar han lyfte inte ens på huvudet när jag gick upp. Stackarn det tar på krafterna att inte få sova. Är det någon i min bekantskapskrets som behöver mig just nu? Eller är det familjen? Inget svar ges utan jag får ge mig ut och söka. Svepa över så att säga. Gäsp! Försöker få i mig frukost samtidigt som jag skriver. Hehe idag går det inget vidare. Nu undrar kanske någon om jag inte vart rädd inatt. Nä för det kändes inte hotfullt utan mer som någon som behövde hjälp. Men mot slutet blev jag lite lätt irriterad för att denne/denna inte tillkännagav sig, så jag bad denne/denna flyga och fara så att jag kunde få sova en liten stund. Det hjälpte inte utan det var som sagt var först när Caesar kom upp i sängen alldeles spänd som det hela slutade.

Nu ska jag kravla mig iväg till jobbet och slita hund.

Återigen är kvällen här...

och natten smyger sig sakta på. Snart är det dags att lägga huvudet på kudden och falla in i sömnens värld. För en del av oss härute behöver vi sömnens läkande kraft. Jag hoppas att alla ni därute blir besökta av glädje och hopp i nattens drömmar. Själv tänker jag försöka drömma fram min prins och hoppas att han står utanför imorgon bitti. ;) Om intet annat att jag vaknar i tid och känner hur kroppen långsamt vaknar upp. Inte att klockan ringer och jag kastar min kropp ur sängen och stötter i både det ena och andra. Mina ben har den senaste tiden sett ut som barnens sommarben. Blåmärkta och ömma efter allehandas stöttar. Men det som skiljer våra ben åt är:

• Ungefär hundra år,
• Åderbråkens synlighet,
• Torr och skrovligt skinn som hänger slappt,
• Celluliter som visar gropar lika stora som kratrarna på månen,
• Spänsten,
• Lyckan som spritter i barnens ben, den har hamnat tror jag längst ut på lilltån,
• Orken att släppa runt kroppen på allehanda äventyr,
• Kärleken att få vara otäkta, den kärleken har gömt sig väl under lager av strumpor,
• Springet som rycker i benen, det rycket sitter numera i ögonlocken.
• Blåmärkenas uppkomst, barnen cyklar och slår omkull på grund av iver, lycka och tävlan. Mina kommer av rangling in i bordskanter, sänggavel m.m för att kroppen ännu inte har fattat. Dags att kliva upp!

Tänk att få ha barnens känsla av lycka att vakna till en ny dag med nya äventyr. Den är saknad och jag försöker leta upp den igen. Men den finns djupt begraven i min kropp någonstans. Kanske kommer den fram nu när världen börjar tina upp runt omkring mig. Kanske kan jag få besök av den en morgon istället för en kväll.

Samveten slår som en bomb ner i huvudet!

Usch fy och tvi vilken känsla jag fick alldeles nyss. Här har jag ömkat mig själv och inte orkat med blogg eller folk. Nu när jag åter igen öppnar mina ögon upptäcker jag att en bloggvän har fått beskedet. Beskedet som hon har väntat på och inte fanns jag där och stöttade. Nu skäms jag kära underbara Tindra för att jag har varit så blind. Att jag har varit så innesluten i min egen värld och inte blickat ner till dig. Genast satte min hjärna igång och filade på det här. Det här är till dig Tindra:



Förlåt vännen, förlåt!
Lena

Oj oj oj del 2!

Förra inlägget blev så himla långt så jag bestämde mig för att gör en del 2 också! Vad har jag då gjort under lördagen som skulle vara så mycket att skriva om? En hel del faktiskt. Nästan bogserat bil, partat och blivit lite lullig.

Lördagen började bra. Vaknade upp och låg och mornade mig i sängen vid 10-tiden. En kvart senare hör jag två tonårspojkar klampa upp för trappen för att göra frukost. Steg upp och hjälpte till. Satt och skulle precis göra ett inlägg om fredagens härligheter när telefonen ringer. På andra sidan telefonen:

• Vad gör du? undrar dottern med en röst som skriker hjälp mamma.
• Jag: Skulle precis göra ett inlägg i bloggen om gårdagen.
• Dottern: Men mamma skaffa ett liv. Blogga är väl inget liv?
• Jag: Jo det är en stor del av mitt liv just nu i alla fall.
• Dottern: Okej, kan du hjälpa oss?
• Jag: Med vaddå?
• Dottern: Bilen stannande inatt kl halv 3 och vi blev stående halvvägs hem. Vi kunde inte få igång bilen igen så vi fick ringa taxi och stå där och vänta mitt ute på landsvägen. Nu kan vi inte komma till Restaurangen och vi kan heller inte få med oss bilen. Kan du hämta oss, hjälpa oss med att bogsera bilen till macken?
• Jag: ja visst men att bogsera bil vettesjutton. Har aldrig bogserat någon bil. Men det löser sig säkert.
• Dottern: Bra kommer du nu då?
• Jag: Så fort jag har duschat och fixat till mig.

Telefonsamtalet avslutas och jag gör mig iordning.

Iväg till dottern och hennes frende för att hämta upp dem. Väl framme så var kaffe och hjälp med tv:n som gällde. Sedan hasta iväg så att de kom i tid för att öppna Restaurangen. Sonen ringer och undrar när mamma tänker komma hem. Han och kompisarna ska ju ner på stan och hemma är Caesar. Honom tog du ju inte med dig. Så hem och hämta Caesar, käka lunch/middag för att sedan ge oss ut på landsvägen och hämta bilen. Som tur är går bilen igång och jag behöver ännu en gång inte bogsera. Så fortfarande vet jag inte hur man bogserar trots körkort i nästan 30 år. hehe

Hem och göra mig iordning för kvällens utgång med C. Men dock först behöver Caesar duschas och tvättas av. Så sagt och gjort in i duschen med en ovillig hund som fnyser och stretar emot. Blöt blir både han och jag. Sedan kunde jag inte låta Caesar torka utan att försöka reda ut alla tovor han fått. Så helt plötsligt ringer telefonen och där är en undrande C: Hej vad gör du? Skulle du inte komma hit? Jag: Shit vad är klockan. Men Lena för fan har du glömt tiden nu igen. Jaha nu var det bara att stressa på och kasta sig in i duschen, fixa iordning håret, sminka sig och så iväg till C. Snabbt som råttan är jag och är ute fixad och klar inom 20 minuter. Kliver ur dörren och ut på gatan. Vad händer? Jo himlen öppnar sig och ner kommer det regn. Inte ett skyfall utan det där fina regnet som går in över allt. Så återigen såg man ut som en slickad katt. Traskade på och blev mött av C. Hem till henne för att ladda upp med ett glas vin. Väl hemma hos henne börjar Robinson på tv så då bänkar vi oss framför den. Pratar, slänger ett öga då och då på tv:en. Sedan efter ett tag frågar jag C om hon inte har tänkt på att flytta på byrån och ställa den mot sängen istället. Ser ju en pontentiall förbättring i mitt inre. :) Så sagt och gjort vi börjar möblera om i hennes trånga vardagsrum. Japp det blev som jag hade tänkt det hela. Men shit nu igen har tiden flugit iväg så det var bara att hasta iväg till bussen för att hinna göra något på stan innan ställena stänger.

Väl nere på stan traskar vi in på en bar och tar oss en drink, Manhattan. Mmmm god.... Sitter och snackar om ditten och datten. Fnissar och har oss, pratar män, barn och idioter. Bestämmer oss för att gå vidare för här fanns ingen ögonfägring så långt ögat kunde nå. Hamnade på en pub och där fanns heller ingen ögonfägring. Men vi gav upp och slog oss ner. Båda lite småhungriga så vi bestämde oss för att prova en av de där pubmackorna som fanns. Den unga damen som tog vår beställning titta på oss som vi vore dumma i huvudet när vi frågade om vi kunde få en pubmacka. Nämen do va, köket är stängt för länge sedan. Hallo va, ni kan få nachos med dipp om det duger. Tugg tugg tuggummi! Okej det får duga. A men vad vill ni ha och dricka då? 2 öl går bra. A men hallå, vilken styrka? Hon himlar med ögonen och tänker säkerligen: jävla idioter har de inget innanför pannbenet, eller? Nä förresten den intelligensen fanns nog inte innnan för hennes pannben. hehe... 2 starköl, tack vore jättegott. Efter ett tag kommer snärtan tillbaka och serverar oss det vi har beställt. Sedan står hon där och tittar uppfordrande på oss. Vi: Ursäkta men är det något fel? Hon: Jamän det fattar ni väl, ni måste betala också. Vi: Aha sorry vi trodde att man kunde ta det senare. Hon: Men hallå vart har ni varit det senaste årtiondet? Vi betalade snällt, tackade artigt för serveringen och när snärtan vände på ryggen börjar vi skratta så tårarna rann. Ja du vart hade vi varit de senaste årtioendet? Uppfostrat snärtor som dig. hehe...

Nu är klockan ganska mycket och en av oss tanter var tvungen att fixa det tekniska. När tant sedan kommer tillbaka till bordet har den andra tanten lyckats med att få en man hängandes över sig. Tänk att den där C aldrig kan hålla fingrarna borta..hehe... Mannen som visade sig heta Conny frågade mycket artigt om han fick göra oss sällskap. Ja det fick han trots en lätt berusad glimmig blick. Försökte spela stor och stark och slänga kommentarer med berusad röst. Tyvärr blev vi nog lite elaka för vi började snabbt prata tunga saker vilket gjorde att stackars Conny vräker ur sig: Oj då jag har visst hamnat vid två intelligenta damer och inte speciellt onyktra. Bomp den kommenteraren föll ganska tungt ner på bordet och Conny upptäcker sin fadäs och försöker vända det till ett smicker istället. Stackarn han fick foten i kläm rejält. Vi fnissar lite och spelar med ett tag för att ladda med nästa. Stackarn han satte sig vid fel bord denna kväll. Till slut gav vi upp, när vakten knackar lite lätt i bordet och säger: Mina damer dags att halsa ur och ge sig hemåt. Vi stänger nu! Ops återigen tiden flugit iväg. Men som fina damer halsar vi inte ur och sträcker våra flaskor till vakten och säger: Förlåt men vi halsar inte ur och vi har suttit här hela kvällen och väntat på glas att hälla i. Men glasen verkar ha tagit slut så om herr Vakt vill så kan han få halsa ur. Reser oss och ger oss iväg ner till bussen. The bitchies are on they way home! hehe.. Men som de säger man blir straffad nästan direkt. Väl utanför dörren och på vägen ner mot bussen ser vi bakänden på den. C börjar springa och jag säger bara trött: C det är ingen idé. Vi lär inte hinna ifatt den bussen. C: Jo men busshållplatsen är ju därframme. Jag: Ja men inte våran. Hon suckar och kommer tillbaka. Fasiken vad gör vi nu? Drar oss ner till taxistationen och spenderar våra sista kopparören på en taxi hem? Låter som en bra idé. Sagt och gjort vi knatar ner mot taxistationen men får se en tom taxi komma. På New York-vis slänger vi ut en hand och viftar. Å tamen sjutton det fungerade. Bilen vänder och chauffören frågar artigt: Ville ni ha en taxi? Vi i korus: Ja tack! Berusade, glada och fnissiga slänger vi ner rumpan därbak och pustar ut. Vart ska damerna åka någonstans, säger chauffören försynt efter ett par minuter. Ops vi hade glömt att tala om vart vi ville åka. Så ber då tusen gånger om ursäkt och uppger vart vi vill. Till slut är jag hemma och sonen sitter med näsan i skärmen och säger. Jaså det är dags nu att komma hem. Vet du vad klockan är? Förresten hade ni det trevligt. Värsta husförhöret tog vid. Men som den goa, berusade mamma man var så gick man bara fram och gav sonen en kram och en puss på nästippen. Vilket föranleder till: Men fy mamma du luktar som en hel vinfabrik. Ja de är för söta de små!

Oj oj oj!!!!

Här har det nu partats i 2 dagar i sträck och tant börjar bli rätt sleten. Vaknade kl 11 trodde jag ända tills jag kommer på att fasiken vi ska ju ställa om klockan. Så helt plötsligt var kl 12. Shit har sovit bort hela förmiddagen. Men vad gör väl det, nu är ju vi ett steg närmare våren och sommaren. Nu blir det visserligen mörkare på morgonen men det blir ljusare på kvällen. Men hallå vi är nu ett steg närmare våren och sommaren. Ett annat säkert vårtecken är när man är tvungen att bestämma när man ska ha semester i sommar. Men det tredje och allra största vårtecknet är ju att naturen börjar vakna ur sitt vinterslummer trots Kung Bores ihärdighet med att ge oss kyla och snö.

Nu ska jag försöka mig på att sammanfatta helgens bravader. hehe. Inte lätt när spritångorna knappt lämnat kroppen. :)

Ifredags så var jag hos syster Yster och hälsade på. Det var länge sedan vi sågs och vi har inte pratat med varandra på telefon på hur länge som helst. Men jag upptäckte av en slump att hon minsann fanns på facebook så jag klämde till med ett meddelande
till henne. Så vi bestämde att jag skulle åka upp till den stora staden och vi skulle äta middag ihop. Så sagt och gjort jag gjorde mig iordning och fixade med håret osv. Tji fick jag för det, för ute hade Kung Bore kommit på besök. Det vräkte ner blöt snö vilket gjorde att jag hann inte gå speciellt många meter innan håret låg som på en slickad katt. Som tur var hade jag med mig lite spray så jag kunde lyfta upp håret från botten igen. Väl framme i stora staden så väntade syster Yster på stationen. Sist jag såg henne var hon ljushårig och halvlångt hår nu hade hon bytt skepnad till mörk och korthårig och åter kom känslorna att det här är världens bästa syrra. Inte för att hon hade färgat håret utan för att hon stog där och log som bara hon kan göra. Lite retsamt och kärleksfullt överseende med sin snurriga lillasyster. Ibland undrar jag om man inte börjar bli för gammal, alltså, när man ser sin syster Yster och känner för att börja att böla bara för att där står min högt älskade storasyster, lika tuff och trygg som alltid. Hon må vara liten och endast 35 i skostorlek men stackars den som tror att de kan ge sig på min syster Yster. De kommer snart bli varse om att hon är liten men hon har en näve som är stenhård. Hon kommer emot mig och jag bet ihop och kramade om henne och hennes doft, storasysterdoften, kittlade min näsa. Lite annorlunda mot när hon och jag var små men ändock min storasysterdoft. Tryggheten landade i kroppen som den alltid gör när syster Yster är i närheten. Vet inte riktigt varför men tror att det beror på att hon har alltid haft ett vakande öga på mig. Även om jag inte alltid vetat om det så har i alla fall min kropp vetat det.

Med stora steg för att vara så liten stegade syster Yster ut med lillasyster snurrig ut i den stora staden. Lotsade mig genom gator och torg för att till slut hamna på en drottnings restaurang. Vi åt, drack och tjattrade om allt möjligt. Syster Yster är väl bevandrad i lagar och regler, som stor potentat inom det fackliga och som vanligt tog hon lillasyster i örat och talade om hur arbetstiden regleras. Så lite bannor fick lillasyster från kloka storasyster kring arbete och fritid. Eftersom även hon har läst min blogg var hon lite bekymrad. Tog igen tiden som förflutit sedan sist. Efter en superb middag på Drottningens restaurang förflyttade vi oss hem till syster Yster. Där blev det lite mer vin och lite mer djupare snack. Vi gjorde också minnenas promenad och hur olika man minns saker. Jag som är då lillasyster hade mitt minne på saker och ting medans min syster som är storasyster kom ihåg det annorlunda. Ja minnenas parad gav oss många skratt och lite ilska, lite sorgsenhet men framförallt hade vi en underbar kväll tillsammans. Men som alltid när man har det som trevligaste är det dags att bryta upp och ta tåget hem.

På tåget hem satt jag och reflekterade över hur många år vi har ihop min syster och jag. Vi har också många år som vi har spillt och ödslat bort genom ungdomens oförstånd. Men hur det än är så vet både hon och jag att är det något så finns vi båda för varandra. Det gäller bara att ta sig i kragen och lyfta luren.

När jag väl börjat reflektera så fortsätter det i all oändlighet. hehe Började nyfiket titta på folket runtom i vagnen. På ett säte höger om mig satt ett äldre par och diskuterade kvällens teater. De höll varandra i handen och plirrade över glasögonbågarna på varandra. Rätt som det är får kvinnan en puss rakt på munnen och hon fnittrar till. Rodnaden stiger på kinderna och hon säger lite tyst: Men Gustav inte på tåget! På sätet till vänster sitter en ensam uteliggare. En frän doft av svett och kiss stiger i vagnen. Under min lugg sneglar jag på mannen och oss andra runtom i vagnen. En dam tar försynt upp en näsduk och håller mot näsan. En medelålders man rynkar ogillande på näsan och blänger ilsket på uteliggaren. Ett par ungdomar pekar och skrattar åt den stackaren. Rätt som det är reser sig uteliggaren och alla tar ett skräckfyllt andetag. Vad ska han göra nu? Själv tittar jag lite blygt på honom och ler. Han tittar med stora förvånande ögon på mig och sedan ler han. Gräver i sina plaståsar och tar fram en liten plastros. Hasar sig fram till mig och säger: Tack min sköna dam för dina ögons blåa blick. De har inatt skänkt mig hopp om att det finns lite godhet kvar i världen. Bugar och sträcker över en rosa platsros. Själv ställer jag mig upp och niger och säger: Tack min herre! Jag önskar eder en trevlig afton på denna kungliga transport! Han ler och skrattar högt. Säger: Ja så kan man ju också se det. Han kliver av vid nästa station och skyndar sig över perrongen för att ta tåget tillbaka till stora staden. Det går inte fort för det ligger 1 dec snö på perrongen. Då ser jag att han har flipflop på fötterna därav hans hasande gång.

De kvarvarande människorna stirrar på mig med skräckblandad förtjusning i blicken. Ungdomarna visar tumme upp och det äldre paret ler emot mig. Dock mannen som blängde på uteliggaren blänger nu på mig med lika ilsken blick och rynkad panna. Kan därför inte låta bli att glida fram till denna herre och säga: Ursäkta mig men har jag förolämpat er på någon sätt? I så fall ber jag det allra ödmjukaste om ursäkt. Räcker över den rosa plastrosen jag fick av uteliggaren och vänder mig om. Jag hör bara hör denna herre flåsar som den värsta valross och fnyser. Medans jag själv långsamt skrider tillbaka till mitt säte med ett HA i ansiktet. Sätter mig ner och gör en såndär drottningsbugning åt mannen som har slängt rosen på golvet. Jag ser hur ungdomarna reser sig och går fram till den ilskne herren och en av dem plockar upp rosen och lägger den återigen i mannens knä och säger: Jag tror minsann att min herre är otacksam. Ni har fått en ros av en lady och ni slänger den på golvet. Det är inte snällt eller hur? Mannen andas nu ännu tyngre och jag ser skräcken sprida sig i ansiktet. Han flåsar och stammar: O nej jag råkade bara tappa den. Pojken som plockade upp rosen säger: Nämen sicken tur då att jag såg det. Ungdomarna drar sig tillbaka och mannen flämtar av skräck. Pojken vänder sig om och gör en blinkning åt mitt håll. Själv tittar jag tillbaka och skakar lite långsamt på huvudet och ler. En flicka i detta gäng gör en stor bubbla av sitt tuggummi som hon har frenetiskt tuggat på under hela tiden. Tittar på mig och sedan på mannen och tar sönder bubblan och skrattar. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det men jag bestämmer mig för att tolka det till min fördel. Strax därpå stannar tåget ännu en gång och mannen skyndar sig av tåget. Till min förvåning stannar han upp och pekar fuck you fingret åt mig och åt ungdomarna. Slänger rosen på marken och stampar på den och ler. En av pojkarna ilsknar till och vill hoppa av tåget för att spöa upp denna man. Då stämmer den äldre mannen upp sin stämma och tittar på pojken och säger: Vissa är inte värda det! Klappar pojken på axeln och hela ungdomsgänget drar en suck av lättnad. Tåger rullar igång och ögonblicket är borta. Puh!

Till slut har tåget kommit till ändstationen och vi alla ringlar av tåget. En del med spänst i stegen, en del lite hasande och en del lite vingligt. När jag skyndar till bussen hör jag någon närma sig bakifrån och jag känner någon knacka på min axel och där står den äldre mannen och hans fru. Han lyfter av hatten och säger: Tack för att du ikväll har bjudit oss på en show som var bättre än den på teatern. Här har vi fått uppleva mänsklighet, kärlek till andra och mod att slå håll på någon annans bubbla. Ikväll och inatt har vi fått oss livets show både på scen och på ett pendeltåg. Tack du vackra unga dam för detta och jag tror minsann att du har satt dina spår på ungdomarna. Mannen sätter på sig hatten igen och lunkar iväg med sin hustru och där står jag och bara gapar. Hann inte ens säga tack så jag skriker över perrongen: TACK! De vänder sig om vinkar försynt med höger hand. Jag skakar på huvudet och tänker att jaha så har man varit i farten igen. Börjar ta några steg mot bussen men stoppas av det ungdomsgäng som var på tåget. Jag blickar in i en pojkes bruna ögon där nyfikenhet speglar sig. Han öppnar munnen och säger: Hörru vad tänkte du på egentligen? Do wa, du kunde ju ha blivit nedslagen av uteliggaren och surpellen. Är du helt rökt i huvudet eller? Jag tittar förvånat på denna unge pojk som står och skäller ut mig på perrongen som jag vore en 4-åring. Ler och säger: Tänkte inte på det! Respons: Nä tänkte väl det. Men nästa gång kanske du kunde tänka dig för för man vet inte vad det finns för galningar ute på nätterna. Säger en pojk knappt byxmyndig ännu. Jag ler ännu en gång och smeker honom över kinden och säger: Tack för att du skyddade mig på tåget och att för att du försöker få mig förståndig. Men förstår du, medmänsklighet är något som vi alla behöver även om du är en uteliggare eller en surpelle på ett pendeltåg. Det kommer jag aldrig att sluta göra, visa medmänsklighet. Pojken ler och skakar på huvudet: Tokiga kärring! säger han och ler stort. Tänder en cigarett och blåser uppåt och försöker göra en rökring. Det vet ju vem som helst att när man är ensam håller man käften och ser till att inte synas. Så tant lilla nästa gång, försök att stänga igen käften, blicka ner i golvet och gör dig osynlig. Det vore ju synd om världen blev sådan härlig tant kortare. En snabb puss på min näsa, till ungdomsgängets förtjusning, släntrar denna unga gentleman vidare in i natten och vidare i sitt liv. Själv står jag och bara stirrar efter detta gäng. Ruskar på huvudet och hoppar på bussen hem.