Så har Mor och Far varit här....

...på fika och försökt pyssla om mig. Jag var glad när de kom och glad när de gick. Varför? Jo för hur jag än försökte så kunde jag inte visa dem hur j....la ont jag har. För det skar i mitt hjärta när jag såg deras oro i ögonen. Så jag satte på mig den käcka lilla glada masken och sa att ont har jag minsann inte. Tugga i mig en bulle och hoppades att de inte såg hur ont det gjorde. Någonstans på vägen har man växlat från att bli omhändertagen till att skydda och ta hand om sina gamla föräldrar själv.

Sedan Caesar gick bort har Far blivit mer och mer tyngd av åldern. Krämporna som befarad kärlkramp har börjat visa sig. Idag när de var här så såg jag att från igår till idag så har han blivit ytterligare märkt av åldern och bekymren.

Mor hon börjar glida in i sin egen lilla sinnesvärld där allt handlar om hennes krämpor, hennes bekymmer. Hon har börjat svära på äldre dagar och glömma bort saker. Idag sa hon samma sak om och om igen. Rätt som det är ser man att plötsligt blir hon förvirrad och en dimma drar förbi hennes ögon. Nästa sekund är hon tillbaka men glömt vad som har hänt de senaste 10 minuterna. När detta händer ser jag hur Far blir orolig och ängslig, lite retlig och ilsken. Ilsken över att Mor har blivit sämre och sämre. Retlig för att han inte kan stoppa förloppet, ängslig att hon ska försvinna längre och längre in i sin värld och oroad för att bli lämnad. Så inte kunde jag tynga honom med hur ont jag egentligen har. Han har fullt upp med att oroa sig för Mor. Så därför kändes det skönt när de åkte. För att sitta och vara käck och glad, inte visa hur ont man har, tar på krafterna. Samtidigt som ens egen oro för sina egna föräldrar börjar gnaga och skava.

Mina föräldrar är över 80 år bägge två, så jag är förunnad att fortfarande ha dem kvar i livet. Kanske lever de många år till, kanske inte. Så därför vill jag inte tunga dem med mina bekymmer och besvär utan mer försöka underlätta för dem så de har en behaglig resa de sista åren i livet. Men jag måste säga att det är svårt. Att gå från den som fått stöd och råd till att bli den som ger stöd och råd. Det är som det sägs: När ens föräldrar blir gamla är de inte längre föräldrar som man vänder sig till utan föräldrar man tar hand om och vårdar ömt. Man blir sina föräldrars förälder och man vill göra allt man kan för att skydda dem för det som komma skall.

Ipren, alvedon it's da shit!

Så är jag nyopererad och ynklig. Igår var ingen rolig dag samtidigt en nödvändig dag. På förmiddagen blev jag så äntligen opererad i käken. Ut togs en liten bit av käkbenet och 2 elaka tandrötter under en smärta som nästan gjorde att jag svimmade. Tårarna rann och jag ojade mig. Tyvärr tog inte bedövningen tillräckligt för att jag inte skulle känna något. Som tur var, var tandkirurgen stenkall och fixade ut rötterna trots mitt grinande och ojande. Hon lät sig inte påverkas av det och blev heller inte nervös. Inte så att hon inte försökte bedöva mig men pga en irriterad nerv gick det inte bedöva mer. Så under en smärta, under tårars fall och under ett ojande togs rötterna ut och en liten del av käkbenet.

Som tur var, varade detta bara i cirka 30 min. Men jag kan lova det var lååååånga 30 minuter. När jag låg där i stolen inkapslad i grönt och tårarna rann försökte jag tänka på något annat och andas. Försökte visualisera något gott och smärtfritt. Men vet ni jag lyckades inte för smärtan gjorde sig påmind alldeles för mycket. Har min tandläkarskräck blivit botad? Nej inte på långa vägar.

Men nu är det över och jag har ont som fasiken men inte på långa vägar lika ont som under operationen. Därför håller jag mig Ipren och Alvedon och inget starkare. För kan jag stå ut under 30 minuters lång smärta så kan jag banne mig stå ut med blånad och svullen värkande underkäke.

Nu alldeles strax kommer Mor och Far för att fika och kolla upp mig så jag inte svimmar eller något. Trots sina modiga 48 år är man inte vuxen i sina föräldrars ögon. Utan måste tas hand om, gullas med och pysslas med. Och vet ni, det är precis det jag behöver nu. Så jag tänker låta mig gullas med, pysslas om och bara njuta. Oja mig lite och sörpla in mig mina föräldrars omsorg. 

Vad ska ni göra då?

Den 2 maj och...

... min storasysters födelsedag. Hipp hurra för henne idag.

 <-- Hoppas att hon har fått det här på sängen.

 och det här under dagen och kvällen.

Och en avslutning som den här innan sänggående!










Ja må hon leva uti hundrade år! HURRA HURRA HURRA

En stor PÖSS PÅ PANNAN från lillasyster

Den 1 maj

Vaknade till ytterligare en solig dag. Inte fullt så varm som gårdagen men lika vacker. Solens strålar smekte min kind genom persiennerna, fåglarna sjöng sin hyllningssång till våren. En rufsig son kom instudsandes och vill ha skjuts till stationen. Tyvärr kära son ska ut och gå precis då du vill ha skjuts. Skakade liv en trött kropp och svängde benen över sängkanten. Ruskade lite snabbt på kroppen för att få liv i alla lemmar, hasar ut till köket och satte igång med frukosten.


Skratt och fniss hördes från sonens rum. Ungdomarna vaknade innan gamla mor. Hujeda mig då, visst borde väl gamla mor vakna före ungdomarna. Ungdomarna som varit ute och festat medans gamla mor suttit nedhasad i en soffa och tittat på film. Det är ingen ordning på dagens ungdomar :-)

Hasade ut till köket och gjorde storfrukost. Startade datorn och rumlade omkring i cybern. Chattade med Shimar en stund samtidigt som frukost intogs. Ut far ungdomarna och ska med bussen för att komma iväg till tåget. Sonen, den sanna gentlemannen, följer sötaste flickvännen till pendeln och tar sedan bussen hem igen. En resa som tar dryga 2 timmar fram och tillbaka för honom. Japp han tar verkligen hand om sin flickvän.

Åt frukosten länge, läste dagstidningar på nätet, spelade lite facebook spel, chattade med Shimar från Indien. Sedan började livsandarna vakna till liv. In i badrummet, en snabb dusch, lite spackel för att dölja sprickorna, sedan iväg på långpromenad med J.

Startade vid 12-tiden och var inte hemma förrän 15.30. Först en rask promenad i 1,5 timme, dumpa ner baken på en verandastol hos G, dricka nybryggt kaffe på altanen, fick till och med en liten pizzabit för att höja energidepån inför promenaden hem. Pratade hittan och dittan, sörplade både kaffe och sol sedan började det rycka i benen. Dags att vandra hemåt igen. Påbörjade promenaden hem. Var inte lika energisk som på vägen ut. Men lyfte den ena foten över den andra och efter 1,5 timme damp baken ner på köksstolen hemma. Puh, var en riktig genomkörare av kropp och själ.

Nu sitter man här en timme senare och skriver ett inlägg som egentligen bara innehåller blaj. Men det bjuder jag på!

Pöss på pannan allihopa och ha en fortsatt trevlig första maj!

Över en månad sedan senaste inlägget!

Vet inte riktigt vad som händer med min skrivkraft. Har liksom inte fått till det med orden. Sitter vid köksbordet och tittar ut. Solen skiner och den visar på 32 grader varmt. Öh tror att jag för byta termometer.

Har under hela dagen tänkt att nu måste jag göra det eller det, men har inte fått tummen ur arslet ännu. Det är så mycket jag vill göra men så lite jag gör. Sov länge, åt frukost länge, pratade i telefonen länge och nu dricker jag kaffe lääänge.

Äntligen börjar värken i käkbenet släppa och framförallt, förlamningen har släppt. Men det borde det göra för jag käkar stark antibiotika och bidar min tid tills fredag. Då ska jag opereras och då äntligen borde problemen försvinna. Har gått sedan i Januari med värk, infektion, svårt att äta, svårt att prata, svårt att dricka och framförallt, trött så in i Norden. Lusten att göra saker har inte funnits. För så fort jag har gjort något, har käken gjort sig påmind. Så snart kanske även denna dam kan börja få saker gjort. Det är med blandade känslor jag närmar mig dagen med stort F. En känsla av lättnad, en känsla av skräck, en känsla av oro. Men mest av allt, en känsla av lättnad.

Dagen idag har jag suttit och blickat tillbaka de senaste åren. I år är det 7 år sedan maken dog. Vad har hänt under dessa 7 åren. En massa och ingenting.

Dotera har skaffat sig sin egen familj. Framgångsrik och vacker. Har eget företag, driver tillsammans med sin man en restaurang, reser jorden runt, tar hand om sina styvbarn.Kort sagt hon har blivit en riktigt ung, vacker, stolt kvinna, en riktig drottning.

Sonen har kommit ur sin puppa och är nu en vacker ung man.  Kämpar i gymnasiet, jobbar till och från på ett litet städ- och trädgårdsföretag. Träffat en söt flicka och har precis firat 1 månad tillsammans. Träffat  nya trevliga ungdomar som han gör massor av saker tillsammans med. Där emellan tar han hand om sin gamla mor och morföräldrar :=).


Caesar kom och var med oss i 7 år och sedan gick han vidare till sälla jaktmarkerna. 

Själv har man blivit äldre och förhoppningsvis visare och mer tålmodig. Många vänner har gått förlorade men nya har kommit till. Ensamheten har blivit lättare att hantera och sorgen inte lika taggig. Vad folk en säger så kommer sorgen aldrig att bli taggfri. För rätt som det är hör man en låt, känner en doft och vips är man under sorgens mantel igen. Dock tar det inte lika lång tid att ta av sig manteln och man ser lite ljusare på livet.

Mest stolt över allt som har skett och gjorts under dessa år, är jag över mina underbara barn. De har vuxit upp till 2 underbara, omtänksamma och vackra unga vuxna. Även om jag ibland har svårt att se att de nu är vuxna så hoppas jag att de förstår en mammas oro och ängslan för dem.

Slänger ett öga på termometern och nu är den uppe i 34 grader. Måste vara något fel! Nu måste jag verkligen ut och känna. Så tjing på er!