Krisen är över!

Äntligen är krisen över för dotera. Men det var riktigt nära . Ett par timmar till så hade det varit försent. Dotera lyckades med konststycket att dra på sig både njurbäckeninflammation och blodförgiftning. Läget var riktigt kritiskt första dygnet men som tur är svarade hon snabbt på medicinen och infektionen lyckades hävas. De satte in precis rätt medicin. Puh men det var riktigt riktigt nära. Ännu en gång hamnade vi i dödens väntrum men lyckades med att kravla oss ut.

Undrar när vi ska slippa dessa dykningar? Kommer livet i fortsättningsvis vara just att stå med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum? Börjar så smått undra vad man har gjort för att förtjäna detta? Nu vill jag verkigen få komma ur dödens käft och få börja känna livet. Det här tär så in i norden på mig ooch gör att man får så svårt att kravla sig upp igen. Men tänker inte ge mig även om jag har fått sår och blåmärken. Med min ömmande kropp kravlar jag mig långsamt upp för stegen igen. Vet att det finns de som har det värre men just nu hjälper det inte mig. Vet att jag borde vara tacksam för det jag har, men det är jag inte. Jag är inte tacksam för att jag får slå mig blå för att kunna leva detta liv. Jag är inte tacksam för att jag måste slåss för de mina och få dem att överleva. Jag är inte tacksam för att jag trots allt står här. För det är svårt att känna tacksamhet när man gång på gång blir nedknuffad i gropen igen.

Dock är jag tacksam för att det inte var doteras gång denna gång. Jag är också tacksam för att sonen finns. Tacksam för att mina gamla föräldrar finns fortfarande kvar med oss. Tacksam för att ha världens bästa storasyster. Så visst lite tacksam är jag och jag böjer mitt huvud i ödmjukhet. Men snälla nu kan väl det ändå ta slut denna berg- och dalbana? Ber på mina bara knän för att få känna ren och skär glädje utan att våndas för vad som komma skall. För så har det varit. Har jag börjat känna glädje och framtidstro så har man snabbt blivit nerknuffad i gropen. När kommer jag få kliva utanför dörren och ta ett djupt andetag och tänka: Äntligen är det över! Äntligen har det vänt! När???

Idag har det inte varit någon bra dag!

Idag har det varit en fy tusan så dålig dag. Fick sms om att min dotter hade åkt akut in till sjukhuset vid halv nio-tiden imorse. Åkte genast ner till sjukhuset och hittade en nästan medvetslös dotter. Hon hade fått hög feber och ont i sina njurar. Jagade på akutpersonalen så att de tog hand om henne. De hade bara lämnat henne i ett rum och inte tagit henne på allvar. Hon är ju så ung så det var ju ingen fara. Nähä inte alls när hon nästan var medvetslös. Fick dem till slut att inse att detta var riktigt allvarligt i och med att hon har polycistiska njurar. De kollade febern och hon hade nästan 40 graders. Då blev det fart på dem. Till slut bestämde de att hon var nog tvungen att läggas in med antibiotikadropp och övervakning. Så efter 3 timmar kom vi upp till en medicinavdelning. En doktor kikade på henne och det bestämdes att hon skulle verkligen läggas in. Sedan gick allt i en hejdundrande fart. Telefonsamtal till hennes njurdoktor, nya blodprover, ultraljud på njurarna osv. Hon hade dragit på sig en riktigt elak njurbäckeninflammation och det är absolut inte bra med hennes njurar. Dropp sättes in och hon fick till slut smärtstillande. Personalen på avdelningen var helt suveräna. Tog hand om henne och tröstade henne när hon blev ledsen. Men det absolut bästa av allt var att min bästa väninna M jobbade kvällen och då blev jag lugn. Hon tog tag i allt på en gång och såg till att dotera hamnade på ett tvåbäddsrum med en bra rumskamrat. Efter 2 dropp med antibiotika började febern lägga sig och dotera somnade helt slut. Satt med henne från kl 9 till kl 7 nu ikväll. När M gick av ringde hon hem till mig och berättade att dotera sov som en stock och att det verkar som antibiotikan har börjat verka. Så skönt! Nu kan jag sova lite lugnare inatt för att åka ner imorgon bitti till henne. Är helt slut, både till kropp och själ. Ska nu krypa ner till sängs och försöka få några timmars sömn.

Jag vill ha lördag hela veckan lång!

Mamma Mia vilken underbar dag det har varit idag. Det är länge sedan jag har njutit så mycket under en hel dag. Dagen började med SOVMORGON, vilket är det nästbästa man kan få. Sedan var det upp och packa väska för att åka iväg och avnjuta spa tillsammans med goda vänner. 6 tjejer på ett spa med mycket avslappning, gott dricka och en massa tjatter. hehe Killarna på spaat gav sig iväg ganska snart för det blev både skratt, flams och höga tjut när någon snyggning kom förbi. Men ack så trevligt vi hade det och vilket underbart sätt att koppla av på. Nu har det bokats ytterligare en spadag i april och då ska det njutas igen. Denna dag kommer jag kunna njuta av länge.

Nu kanske man också har orken att sätta igång med den besvärliga ansökan som ska vara inlämnad senast fredag 5/2. Jisses vilket jäkla krångel för att söka de få jobb som kommer att vara kvar hos min arbetgivare. Av 100 personer kommer vi vara 75 som blir arbetslösa till sommaren. Dessutom kommer man utefter den ansökan man fyllt i bedöma ens kvalité att kunna handskas med Indierna. Där borde väl ändock jag ligga bra till, eller? Har ju funnit 2 nya vänner som egentligen borde vara ovänner eftersom de tar över våra jobb. Men dessa 2 indier, Deep och Gopesh är helt omöjliga att inte gilla. Men måste nog se realistiskt på det hela och inse, jag kommer att befinna mig mellan två jobb till sommaren.

Sedan den här förbannade berg- och dalbanan som aldrig tar slut. Upp som solen ena dagen och ner som en pannkaka nästa dag. Det tär rejält och därför var det så skönt att bara få koppla av och snacka goja en hel dag. Det smakar gott i hela kroppen men nu måste jag suga på den sura karamellen och knåpa ihop min ansökan.

Ha en fortsatt underbar lördag och en skön söndag imorgon!

Livet på en pinne en fredagskväll!

Så har ännu en arbetsvecka passerat i en hast. Livet åker berg- och dalbana utan nödstopp. Ena stunden uppe på toppen och andra stunden nere i dalen. Kan man inte få kliva av på toppen? Måste man åka med hela tiden? Tydligen!


Äsch vad tråkigt det blev. Ikväll i ytterligare 3 minuter kvar på fredageskvällen. Denna kväll är absolut min favoritkväll för då vet jag att imorgon ringer inte den förbenade väckarklockan. Jag behöver inte slåss mot tomtar och nissar. Så underbart!
Hoppas att ni alla får en underbar lördag! Själv ska jag på spa och ta hand om mig själv för att sedan veckla pannan i djupa veck och fylla i den förbenade ansökan om nytt jobb.

Sov gott allihopa!

Måndag kväll och det känns som man har gjort det här förut!

Så har ännu en måndag snart passerat och det känns som en deja-vu. Varför kan man inte vakna upp och bara glädjas för att idag är det måndag och nya tag gäller. Jihooo, nä utan man slåss mot tomtar och nissar, väckarklockan skräller och man har på råga på allt blivit döv. I alla fall för något så skrällande hemskt som en väckarklocka. Sedan blir man som en studsboll som studsar upp, in i badrummet, fixa i panik. Ut slänga på bryggaren, bre ett par mackor som intas i all hast. Rusar till bilen, kör som en galning till jobbet och flaxar in som en galning. Samma visa varje måndag eller snarare varje vardagmorgon. Nä tacka vetja lördags- och söndagsmorgnar. De älskar jag för de hinner jag inte upptäcka. Utan yrvaket och lojt sträcker jag på kroppen och slänger en blick på klockan, som faktiskt är min vän just dessa morgnar. Siffrorna glider sakta in och man ser jisses vilken sovmorgon det blev idag då. Snart är det lunch och då får man fixa sig en rejäl brunch istället. Mmmm dessa morgnar älskar jag fullkomligt. Sedan att dygnet plötsligt vrider sig gör detsamma. Förutom då det är dags för MÅNDAG MORGON........... Garghhhhh då är man där igen.

Just nu har jag hamnat på en förbenad berg- och dalbana som inte har något slut känns det som. Ingen nödsbroms verkar finnas utan man bara åker med och kan inte hoppa av. Ena stunden är man på väg upp och sedan i nästa är man på väg ner. Kroppen och hjärnan skriker av utmattning efter alla känslodalar. Ena stunden är man helt aforisk (hehe) och känner sig älskad av allt och alla. Nästa sekund får man en disch i huvudet och inser att man inte alls var älskad av allt och alla. Utan man är bara en liten piss i rymden som försöker hitta sin väg. Just när hoppet väcks och glädjen strålar för att sedan släckas är nog det värsta. Men antar att detta är ytterligare en fas som man måste igenom innan man kan komma ut på andra sidan. Dock tycker jag nu att denna väg borde väl för sjutton ta sin ände någon gång och man kan få börja vandra på en annan väg, eller? Längtar efter den morgonen när man lojt sträcker på sig och faktiskt glädjs över att det är nu dag. En dag med kärlek, glädje och utmaningar. En dag som strålar och ger energi för att sedan kunna krypa ner nöjt i sin säng och konstatera: ja du Aforia, detta var en förbannat bra dag idag. Har helt glömt bort hur det känns att kunna konstatera detta. Men längtan finns och den pockar och driver mig framåt.

Har försökt analysera, blöta och stötta men inte fasiken har jag kommit fram till någon lösning. Är lösningen ett nytt jobb? Ny kärlek? Ny bostad? Nytt hemland eller hemstad? I så fall, var hittar man ett nytt jobb, ny kärlek, ny bostad, nytt hemland eller hemstad bara så där? Hur får man med sig allt och alla? Har ännu inte hittat manualen för detta trots ett intensivt sökande. Det är bara att inse, man kan inte få allt. Man får bara sin piss i rymden och sedan får man vara nöjd.