Lördagen är här.....

... och rösten är tillbaka och febern flugit sin kos. Tjoho, det är skönt. Dock har jag ett stort dilemma. Medan jag har tyckt synd om mig själv, har Ingen inte skött sitt jobb. Huset är i en enda stor röra och jag måste dra fram snabeldraken. blä!

Ikväll var det meningen att vi skulle ha kräftskiva, men Någon har käkat upp alla kräftorna så det går inte att få tag i. Vad gör man då? Äsch får improvisera, lite räkor, kräftstjärtar, avocados, lime aioli, grönsaker och rostat bröd. Jösses har inte ätit en enda kräfta i år och såg verkligen fram emot denna kväll. Var lite orolig i veckan att man skulle missa skivan men istället missar vi kräftorna. :(

Nä nu har jag inte tid mer. Dags för snabeldansen och lite annan dans med vippan.

Kram

Vad göra när man är hängig??

Vad gör man när man är hängig och har feber. Jo ute och surfar, skriver blogg och facebook. Men när man har gjort allt det här vad gör man då? Tjatar på sonen att han ska gå upp och inte sova hela dagen. Vad får man för svar? Jo: Va jag hör inte vad du säger. Nedrans unge :) utnyttjar min brist på röst.

Tittar ut genom fönstret och solen strålar och det är ungefär 17 grader varmt. Då blir man deppig eftersom man inte kan njuta av detta. Nämen oj, sonen har vaknat. Ska kanske gnata lite på olika saker bara för att roa mig. Nä ingen bra idé, han blir så sur. Hmm vad f..n ska jag göra? Är less, sysslolös, nästan ingen röst. Får väl vara ute och surfa ännu mera.

Vem kan hitta min röst?

Nedrans röst...

...som har dragit sin kos och lämnat feber i dess spår. Sitter här och tycker synd om mig själv medan andra njuter av  min tystnad. Fast en fördel är det förstås eftersom jag är hemma och har tråkigt har jag tid för både facebook och bloggen. Tittar ut genom fönstret och därutanför skiner solen. Det blåser fortfarande lite granna men inte lika mycket som igår. En del av oss fick ju känna av Katia lite mer än andra. Jag hoppas att hon nu har skrikit av sig det värsta och börjar lugna ner sig.

Helgen som gick hände det ganska mycket. Först på fredagen kom Jensa över och vi käkade hämtmat och bara var. Lördagen färdigställde vi min altan. Gunnar, sonen och Jensa hjälpte till. Vi fixade och trixade för att få upp en enda sketen hängränna. Detta tog oss flera timmar, puh men till slut var den uppe. Sedan fortsatte vi med att sätta upp rullgardinerna som ska skydda  mot blåst och regn för att att sedan sätta upp det som gör hela altanen. Vad är då detta.

Jo från Eva Österberg, eoslojd, har jag köpt in 3 st underbara väggstrutar och en supersnygg ljuskrona. De blev verkligen pricken över i:et på altanen.

  

Visst är de vackra? Detta kallas för luffarslöjd. En gammal historia från luffarnas tid. Eftersom luffarna inte hade några pengar började de slöjda med najtråd och ståltråd. Gjorde vackra kreationer, vispar osv och gav till de som erbjudit dem husrum och mat som betalning. Efter att dessa vackra skapelser satts upp var det dag för grillning. Tack vare att jag fått upp rullgardiner kunde vi sitta länge ute utan att frysa ihjäl med lite hjälp förstås från infravärmen. :=)

Söndagen åkte jag iväg med HSB-båten på en dygnsresa tillsammans med andra styrelsemedlemmar i min styrelse. Vi var fyra från vår styrelse som åkte, jag och 3 män. :=) Vi träffades vid bussen som skulle ta oss till Viking terminalen för ombordstigning på Cinderella. Där träffade vi andra styrelser från övriga Sverige. Vi var väl cirka 1500 st som deltog i både föreläsningar och mässutställningar. Vi äntrade båten vid 17-tiden och tog oss raskt till våra hytter. Jag fick en alldeles egen hytt eftersom jag var ensam dam från vår styrelse. Hytten var iskall och mörk, så jag försökte ställa upp värmen men lyckades inte. Men skulle ju bara sova där. Fick en välkomstdrink för att sedan få ett välkomsttal från självaste Anders Lago. Sedan blev det mingel och mingel igen. Vid 21-tiden var det dags för middag och ännu mera mingel. Trevligt var det och sent blev det. Lite sömn pga att det var så förbenat kallt i hytten. Låg med kläderna på och dubbla täcken för att inte frysa. :( Fast man hade lite varmt innanför västen frös jag.

Söndagen börjades vid 8-tiden med frukost för att sedan bevista utställningarna och prata med diverse företag. Sedan var det dags för lunch och kaffe. Döm om min förvåning, vi stod stilla med Kaknästornet på ena sidan och oljehamnen på andra sidan. Så någon skärgård såg jag inte. Vid 16-tiden var det dags att lämna båten och ta sig hemåt igen. Var hemma vid 17:30 trött men nöjd med en bra resa.

Men efterspelet är ju inte så kul. Sitter här nu med feber och ingen röst. Antar att en natt i kall hytt inte var så bra :(

Blidö....

Ja natten hur gick den då? Som sagt vi var fyra damer med våra ovanor som delade rum och det må jag säga att vi visade verkligen våra ovanor. En av de damerna hade en ful ovana att dra tumstockar så att det ekade i korridoren. Förtvivlat letade jag i resväskan efter mina öronproppar men hittade dem inte. Utan jag försökte det gamla knepet med att lägga kudden över huvudet fast det funkade ju inte. Puttade på damen (M) men det hjälpte inte heller. När M hämtade andan emellan snarkningarna började en annan att prata i sömnen. När hon var klar började M, som dessutom låg precis i slafen ovanför mig, snarka igen. Vid 5:45 hittade jag äntligen mina öronproppar och fick en timmes sammanhållande sömn innan det var dags att gå upp och för att försöka få till en dusch. Humöret var ju inte så himla gott och jag såg nog ut som ett åskmoln när jag smög mig ut för att duscha. Ute i korridoren möter jag en strålande B hur fräsch som helst och ett glatt: God morgon, sovit gott! Mutter mutter, nä jag har inte kunnat sova ett dugg inatt pga en snarkade dam. Åh, var det hos er det snarkades. Mmm det hördes i hela kåken, säger B glatt. Men nu är det en ny dag och nya möjligheter. Så hoppa du in i duschen så mår du nog bättre. Ännu ett muttrande från mig och ett släpande fram till duschen. Men f...n det var ju kö till duschen också eftersom det andra duschutrymmet inte hade någon lampa. Mutter mutter igen. Till slut var det min tur att duscha. Ah härliga stråle som värmde och tinade upp mig. Så skönt det var ända fram tills någon ryckte i dörren och ropade: Men nu har du stått där inne minst i 20 minuter. Nu får du se till att bli klar. DU är inte själv här ska du veta. Mutter mutter igen. Vad sjutton tittade på klockan och såg att jag bara hade varit där i 10 minuter. Skriker tillbaka att du får ge dig till tåls. Jag har bara varit här 10 minuter. Mutter mutter hörs från andra sidan dörren. När jag så var klar med morgonbestyren öppnar jag dörren och utanför står en lika sur dam (L) som jag utanför och blänger. Ler och säger: Var så god, nu är det din tur. Fick mutter mutter tillbaka och en dörr som slås igen hårt.

Efter en stund knackar det försiktigt på dörren till vårt rum. Öppnar dörren tyst och kikar ut. Utanför står L och tittar skamset ner i golvet. Tassar ut och undrar vad jag kan hjälpa henne med. Hon ler lite försiktigt och säger: förlåta mitt beteende förut. Jag har inte fått sova en blund inatt pga att någon har snarkat så det har ekat i hela kåken. Hittade inte mina öronproppar fast jag letade.
- Åh då har du haft samma natt som jag då fast något bättre, säger jag och ler. Jag låg under detta snarkande monster hela natten utan att kunna fly.
L skrattar och säger: Skönt att höra att någon har haft det värre för fy fasiken vilken snarkning. Stackare, jag låg i alla fall några rum bort.
Dörren öppnas ut och kommer M som har orsakat vår sömnlöshet. Hon ler stort och säger: God morgon, jag har sovit som en stock! Det var länge sedan jag sov så hårt.
- Hmpf säger då L. Vad bra för dig då, men vi andra vi har inte sovit något vidare.
- Jaså, varför inte det då, replikerar M.
- Jo för du har snarkat så det har ekat i hela kåken. Och hon här, stackarn hon har fått legat nedanför dig och hört detta hela natten.
Rodnaden stiger på M och hon stammar: Oj förlåt men jag brukar inte snarka. Jag måste verkligen ha varit trött. Sedan skyndar hon sig snabbt vidare mot duschen.
Kvar står vi och bara bligar surt för att sedan lägga upp ett skratt. går in igen på rummet  och under täcket kikar S ut. Hon bligar lite yrvaket och säger. Jisses vilken natt! Jag börjar skratta och hon tittar förvånat på mig. Sedan förstår hon varför jag skrattar och börjar själv skratta. Jadu det inte varje natt man skakas av snarkningar och sedan vaknar till med ett skratt, säger S och kravlar sig ur sängen. In kommer en skamsen M in och ber så jättemycket om ursäkt för att hon har stört vår nattsömn. Eftersom surheten har försvunnit kunde jag vara storsint nog att svara: Äsch det är inte bara ditt fel. Jag hade öronproppar med mig men kunde inte hitta dem inatt. Om jag hade varit smart hade jag sett till att plocka ut dem innan jag gick och la mig. Gav M en kram och hon log tacksamt. Sedan började vi alla skratta och M andades lättat ut.

Iväg ner till värdshuset för att äta frukost för att sedan vandra in till ytterligare en dag i konferensrummet. Mycket lärdom delades och mycket nytt lärdes ut under söndagen på Blidö. Trots att jag var trött som en koala, lyckades jag hålla mig vaken under hela förmiddagens föreläsningar. Dessutom även komma ihåg dem :=). Men när det var dags för lunch var jag som en urlakad trasa. Tyvärr fick vi hasta lite med lunchen för att hinna med allt som vi skulle innan båten skulle ta oss in till Stockholm igen. Men som alltid, tiden rusade och det var dags att rusa ner till bryggan för att inte missa båten hem. Så var en underbar och magisk helg över och det var dags att äntra båten. Vi var många damer som steg ombord trötta men glada och samma kille som försökte rycka undan landgången tog emot oss igen. Han log precis lika strålande som dagen innan. Eftersom det var söndag och många var på väg hem från sina sommarställen var båten redan fullsatt när den hämtade upp oss. Många av oss fick sitta ute på däck och frysa för det blåste lite mer och var lite kyligare än lördagen. Men S hon var snabb att hitta två platser till mig och henne. Denna gång gick resan inte så fort eftersom vi båda var trötta och utmattade. Men vi höll humöret uppe så gott vi kunde. Vi turades om att röra på oss så att inte platserna skulle försvinna. När jag själv var uppe och gick omkring kikade jag försiktig mig runt omkring för att se om det gamla paret var med. Det var de inte, kanske tog de en natt till eller så kanske de hade tagit en båt tidigare. Jag hoppas att de tog sig tid till ytterligare en natt ute i skärgården. :=)

Klockan nio på kvällen var jag hemma och sonen tog emot med orden: Men mamma du ser för jävlig ut. Tack för den passningen svarade jag. Ja men det är ju sant, replikerade han. Sedan log han och sa: Välkommen hem! Fick en snabb kram och en litet leende. Jag drar nu, kommer hem senare, hej då och vips drog virvelvinden ut och lämnade en trött med lycklig mamma kvar hemma!

Blidö fortsättning....

Så var vi ett gäng av damer som vandrade upp mot Blidös vandrarhem. På vägen upp hör vi glada skratt och en massa:
-Nämen hej vad kul att du kunde komma. Det var ett tag sedan.
-Nämen guuud så kul att du kom.

Ja hälsningsfraserna haglade över nejden och glada skratt hördes på vår väg upp mot vandrarhemmet. På vägen upp passade jag på att lyssna med de andra om hur ofta de är på sådana här konferenser. En del var med jämt, en del någon gång ibland och så jag som aldrig varit med tidigare. Detta tyckte de var extra roligt eftersom då kunde det komma nya goda idéer.

Väl upp vid vandrarhemmet mötes man av en allsköns samling av damer i olika åldrar. Stannade till för att samla ihop intrycken och spana över nejden. Försökte se om det var någon som jag kände men såg inte till en enda. Jaha tänkte jag, nu är det på med leendet och försöka ta emot allt som kommer emot mig. Får en liten klapp på axeln och hör ett: Visst är det vackert, vilken miljö och vilka damer som står däruppe. Det var min nyfunna kompis S som förstod att jag vacklade lite. Hon log och sa: Det kommer att gå bra. Var bara dig själv, precis som du var på båten. Tittar på henne och säger: Tack, det var precis vad jag behövde. Hur kunde du veta? Hon svarar: Har självt stått där.

Precis i det ögonblicket pejlar jag in någon som jag känner. En varm och go kvinna (B) som alltid har ett gott ord att säga. B kommer emot mig med raska steg och ler jättestort och säger: Hej, vad kul att just du kunde komma. Vad jag har längtat efter att få träffa dig. Värmen strålar både från henne och solen och jag känner. Japp det här kommer att gå bra. Det kändes lite som pojken och farmodern. Här kommer jag och där står denna kvinna och tar emot och får mig att känna mig välkommen. Får en kram och sedan ytterligare ett leende. Mmm denna helg kommer att bli bra.

Vi samlar ihop och oss får våra nycklar till rummen som vi ska bo i. S och jag har hamnat i samma rum och vi ler båda två. Skönt, någon som man känner sig otvungen med. Då kan vi ligga och snarka, fisa och allt man gör när man sover utan att känna sig besvärad eller generad. Det visar sig att vi blir ytterligare två stycken till i rummet. Vi blev fyra damer med alla våra vanor som skulle samsas i ett litet rum med fyra bäddar. Genast börjar tankarna fladdra. Hur ska detta gå? Vi är omkring 49 damer och en man som ska dela två duschar och tre toaletter. Några hade med sina barn, en liten tjej på 8 veckor, ytterligare en liten tjej fast något äldre, hela 15 månader och sedan en pojke på 6 eller 7 år. Här skulle vi nu trängas och umgås i 24 timmar, jisses! Fast alla som var där verkade ta det hur lugnt som helst. Så det var bara att bestämma sig. Nu kör vi!

Efter att ha bäddat och installerat sig i rummet kommer de två andra damerna in. De tittar lite besviket omkring sig och ser att de två undre slafarna  var redan upptagna så det var bara att ta överslafarna. Suckandes tar de itu med att bädda och installera sig. Vi bekantar oss med varandra och den lite tryckta stämningen försvinner. Vi fnissar allihopa och börjar generade erkänna våra ovanor när vi sover. Några av oss snarkar och några pratar i sömnen. Garanterat så lägger vi nog några "rökare" också när vi sover. Mera skratt och flams för att till slut dra oss ut till de andra. Det serveras kaffe med mackor så att vi ska kunna hålla oss till kl 19:30 (klockan var nu 12:30). Sedan kör det igång med presentationen, agendan för helgen och vad som vankas under kvällen. Efter någon timme avslöjas det att de som har arrangerat det hela har hyrt in en dam som spelar harpa. Vi ska nu få gå ut och sätta oss i gröngräset och lyssna på ljuv musik från en harpa.

När vi kommer ut strålar solen från en nästan klarblå himmel med några moln i horisonten. Mitt på gräsmattan står en harpa och  runtomkring ligger det filtar och rosblad utspridda på gräsmattan. Det blåser en lätt bris och skratten och praten stillar sig, barnen tystnar i förvåning när damen börjar spela harpa. Det var nog det mest magiska jag har varit med om i hela mitt liv. Visst har jag hört harpa förut men bara på tv. Här sitter en vacker dam i vit klänning och spelar den mest ljuvligaste musik och inte med en enda oren ton. Solen skiner och glittrar på vattnet. Harpans toner klingar över vattnet så till och med fåglarna slutar att kvittra och bara lyssnar. Låg där på pläden och kände ron sprida sig genom kroppen. En del av oss blev så berörda att tårarna rann, en del slumrade till och en del fnissade lite generat över att de blev så berörda. Jag tror inte en enda av oss inte berördes på något sätt. Själv var jag en av de som slumrade in och bara flöt med. Plötsligt slutar harpan sina toner och stunden var över. Förvirrat satte vi oss upp och undrade vad som hände. Inte kunde det vara slut redan. Det hade ju bara förflutit några minuter. Men det visade sig att vi hade legat eller suttit upp i nästan i en timme. Det kallar jag avkoppling och laddning av batterier. Förstår nu varför man kallar harpan för änglarnas instrument.

Efter denna underbara och magiska stund gick vi tyvärr in igen och fortsatte vår konferens. Tiden gick som alltid fort och vips så var det dags att avrunda av för att förbereda sig för middagen. Trots att klockan närmade sig sju var det ljust ute fortfarande och förvånansvärt ljumt ute. Vi fick middagen serverad uppe hos oss. Det kom ett gäng käcka servitriser som dukade upp och fixade till så att vi kunde ta för oss av en buffé bestående av lax, rostbiff, potatissallad, grönsaker och lite annat tilltugg. Drycken skulle vi ha med oss själva och hade jag det. Nä förstås inte, den stod hemma på hallgolvet och väntade. Turligt nog hade S med sig och var villig att dela eftersom hon inte trodde hon skulle klara av att dricka en hel flaska själv. Vi åt, drack och umgicks, fnissade och flamsade precis som två gamla väninnor som inte har träffats på ett tag. Tiden gick igen alldeles för fort och det var dags att bryta upp från borden.

Efter middagen hade de värmt upp tunnan och bastun för de som ville bada och basta. Själv bestämde jag mig för att ta en promenad för att tömma tankarna och intrycken innan det var dags för sängen. Fick sällskap av S och vi började gå. Men vi kom inte så värst långt eftersom vi inte hade någon ficklampa med oss. Det var kolsvart ute och inga gatulampor och ingen fullmåne som lyste upp. Så tanken med att promenera fick vi överge. Vi stannade till och funderade på vad vi skulle göra istället. Slänger en blick upp på himmelen och möts av en hejdundrande vy. Hela himmelen var täckt med stjärnor, vi till och med såg vintergatans galax så stjärnklart var det. Vi stod där och kände oss väldigt små men det var mäktigt. Tyvärr lyckades jag inte få något bra kort på denna himmel med alla stjärnorna och vintergatans galax. Det var länge sedan jag såg en sådan stjärnhimmel och framförallt ännu längre tillbaka som jag lyckades se vintergatans "mjölkväg". Till slut så gick vi tillbaka och släntrade ner till tunnan där skratt och stoj hördes. Ångan steg mot den smått kyliga kvällshimmelen. Jösses så fort solen försvann sjönk temperaturen fort. Daggen sänkte sig och vinden blåste in fukten från vattnet. Vi stannade en stund och pratade med de som var där. Till slut kände jag att nu börjar ögonen klippa och det var dags för sängen. S hängde på för hon kände sig trött också. Fnissade och lite på snusen tog vi oss upp till vandrarhemmet. Rummet var lite kyligt och fuktigt när vi kom in, lakanen var också lite fuktiga men det var bara att krypa ner för imorgon skulle vi upp tidigt.

Hur gick då natten, ja det kommer jag att skriva om i ett annat inlägg för som vanligt blev detta långt!

Blidö en helg i september

Väl ombord på båten kunde jag pusta ut. Japp jag hann även om det var med nöd och näppe. Nu skulle jag bekanta mig med nya kompisar och hade 3 timmar på mig innan man träffade ännu mera nytt folk. Damerna som jag träffade på båten var hur genomtrevliga som helst. Eftersom vi hade ett gemensamt intresse, vilket hade fört mig till Blidö, var det lätt att starta upp. Många goa diskussioner kring vårt gemensamma intresse hade vi. Många nya tips och trix fick jag lära mig. Dessutom träffade jag alla dessa underbara damer, speciellt en som jag det kändes som jag alltid hade känt. Konstigt, eller hur att träffa någon som bara "klickar" och sedan bara finns där.

Båtresan lade grunden för en helt magisk och underbar helg med många goa skratt, många härliga diskussioner och mycket lärdom. Vilken himla tur att jag verkligen tog mig i kragen och stack iväg. Tänk om tomtarna på loftet hade fått bestämt, då hade jag missat hela denna helg. Ni vet mina berömda tomtar som gärna ligger kvar i sängen och drar sig, hatar väckarklockor och måsten.

Båtresan var magisk i sig själv. Spegelblankt vatten, strålande sol och faktiskt lite värme. Vi passerade många fina öar på vägen ut. Skratt hördes över vattnet, plask från modiga badare och dofter från gräs, vatten och skog. Vinden som tog tag i en och svepte in en med en känsla av frihet och lugn. Sorlet från människorna, som var en allsköns samling, lugnade min stressade hjärna. Något som jag tycker är härligt är att betrakta människor och deras sätt att vara. På båten fanns gamla som unga, tonåringar som bebisar. Ett gammalt par satt med huvudena tätt ihop och viskade och höll varandra i handen. Precis som de precis hade träffats och kärleken blommar. De var runt 70-80 års åldern och kärleken till varandra bara strålade ut från dem. Kunde inte låta bli att fundera på om de precis hade träffats. Om de var gamla ungdomskärlekar som har träffat varandra igen efter många herrans år. Satt och betraktade dem länge och väl, log och tänkte: tänk att själv få sitta där när man blir gammal med en kärlek som denna.

Till slut tittar den gamla mannen på mig och säger: -  Hörru du unga dam (pju jag ung) vad tittar du på? Är det så att jag har gylfen nere eller vad är det? Smått generad svarar jag bara: - Nä jag bara betraktar den kärlek ni strålar (var sjutton hittade jag de orden?) och funderar på när och var ni träffades.

Det gamla paret tittar förvånat på mig och damen säger: - Ja du det är en saga för sig. Vi träffades när vi var 16 år och  19 år gamla, nu är vi 76 och 79 år unga. (Där började min hjärna spraka igen. Japp det var det jag tänkte. Ett par som träffades när de var unga och har träffats igen på äldre dar.) Damen fortsätter: - Nu firar vi att vi har varit tillsammans i 60 år och gifta i 55 år. Vi har haft våra med- och motgångar men hållit fast vid varandra genom allt. Barnen är utflugna för länge sedan och barnbarn och barnbarnsbarn ploppar ut titt som tätt. Vi har lyckats med att få sju barn, fem barn som lever och två stycken änglabarn. Vi har tryggat våra barn och deras familjer framgent så nu tyckte vi att det är dags för oss. Så vi fick en galen idé att åka ut i Stockholms skärgård, stanna på någon ö och bara njuta av att vi båda har hälsan och är vid livet. För imorgon vet ingen av oss om vi är friska eller om vi dör. You know Catch the day! Säger damen på svenskklingade engelska. Själv då, vad gör hon här på  båten?

- Jag är på väg ut till Blidö för en helg med ett gäng damer (då visste jag inte att det även fanns en herre med).
- Hmm är hon lesbisk eller så? Undrar den gamla mannen stillsamt och fortsätter. Inte ska en sådan vacker ung dam bry sig om kvinnor när det finns herrar som kan ta hand om sig.
- Nej jag är inte lesbisk utan är på väg ut för att få lite inspiration och en kick i rumpan för att komma framåt. Det där med herrarna var finns de? säger jag leende och blinkar.
- Så skönt, det hade varit ett slöseri om du hade varit lesbisk, säger damen. Herrarna de finns ju rakt framför näsan på dig. Det gäller bara att öppna ögonen och se. Jag menar, verkligen öppna och se! Du måste öppna upp dig och ta in livet. Inte stänga av och betrakta livet med misstänksamhet. Visst livet är inte lätt alla gånger men det är ju en del av tjusningen. Om man inte har det svårt ibland hur ska man då veta att man har det bra? Så unga dam, öppna upp dig och le mot livet så ska du se att du finner mannen.
- Det låter ju enkelt och bra. Men i verkligheten är det ju inte riktigt så enkelt. svarar jag
- Se nu är hon negativ. Borsta bort det där negativa och tänk positivt istället. Så kommer hon säkert träffa någon snart. Men nu får hon ursäkta sig för nu vill vi nog vara för oss själva. säger den gamla mannen och plirar finurligt med ögonen. Jag tackar och drar mig bort från paret men kan inte låta bli att slänga ett öga då och då på dem och le. Om jag hade vågat skulle jag ha frågat om jag fick ta ett kort på dem. Men det kändes som att inkräkta på något stort så jag vågade inte.

Återgick till mina kompisar och vi sörplade kaffe och pratade, skrattade och pratade igen. Ett evigt kacklande kan man säga. :=) Till slut var det dags för oss att kliva av. Vi hade nått vår hållplats. Precis när jag var på väg ut stoppar en gammal mans hand mig och jag stannar upp. Det var den gamla mannen som stoppade mig och sa: Gå nu ut från den här båten och lämna allt gammalt kvar här med oss. Öppna upp dig och du ska se vad mycket livet fortfarande har att erbjuda dig. Jag ler stort och ger honom en varm kram och svarar: Nä inte ska jag lämna det gamla med er här, jag slänger det överbord istället så ingen annan får den ryggsäcken. Den gamle mannen skrockar och säger: Se du har redan börjat. Lycka till på din resa genom livet nu och framförallt njut!

Jag går sakta över landgången och slänger en blick över axeln. Det gamla paret syns inte till längre utan bara en massa förväntansfulla ansikten. Lägger blicken framåt och ser en äldre parant dam som står och väntar. Hör bakom mig ett glatt barnrop: Farmor farmor nu kommer vi! Damen lyser upp och hela ansiktet strålar som en sol. Bakom hörs barnets pappa: Lugna ner dig lite, du får inte trängas. Då kliver jag åt sidan och säger: Gå ni före, ni har någon där som väntar otåligt på er. Men pappan svarar. Nej så bråttom är det inte. Tids nog får vi gå av. Se så lugna ner dig lite nu säger han igen till pojken som så ivrigt vill springa fram och krama farmor. Återigen försöker jag övertala pappan att pojken ska få rusa ut till farmor, känna vinden som sveper runt huvudet för att hamna en i varm farmorluktande famn. Men pappan skakar bara på huvudet och säger: Vi går när det är vår tur. Jag suckar och försöker skynda på stegen så att pojken kan få springa sin farmor till mötes. Väl av båten stannar jag till och ser en pojke springandes kasta sig i sin farmors famn. Ett pärlande barnskratt rungar över vattnet och en liten pojkes röst: Nu farmor är vi här, nu behöver du inte vänta längre. Ser farmodern le ett stort leende och hennes försök att dofta in sitt barnbarns goa doft. Ser ett litet blänk i ögonvrån och känner själv hur hjärtat snörper ihop sig. Farmoderns glädje och kärlek för sitt barnbarn värmer upp hela bryggan. Skakar lite på mig och vandrar vidare med kompisarna upp till vandrarhemmet som skall vara vår bostad inatt.

September, va' redan?

Nu undrar jag allvarligt vart tiden tar vägen? Vi är nu mitt inne i september och hösten har börjat visa sig. Förstår ingenting, tyckte ju alldeles nyss att det var augusti och nu är vi snart inne i oktober. Vad är det som händer??

Tittar skamset in på bloggen och ser att mitt senaste inlägg var i augusti. Illa, men tiden bara springer iväg och jag har fullt upp med att försöka hinna med tiden. Så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se, så många som jag vill träffa men så lite tid....

De senaste veckorna har det hänt mycket roliga saker. Har varit på Blidö med ett gäng härliga damer och en man. Den helgen var helt magisk även om den startade lite trassligt. :=)

Lördag morgon skulle jag möta upp några vid Tumba station för att få skjuts in till Strömskajen. Står och väntar på tåget som ska ta mig till Tumba och får beskedet att det är inställt. Hmmm nu började det verkligen nagga på tidskontot. Ringer upp kompisen som väntar och säger att jag kommer senare eftersom tåget inte går som det skulle utan jag får vänta till nästa. Kompisen börjar då diskutera med de andra i bilen och säger till slut. Vi kan inte vänta på dig för då hinner vi inte med båten till Blidö. Du får ta tåget hela vägen in till Stockholm och sedan kasta dig in i en taxi. Annars lär du inte hinna med båten. Redan där började hjärnan att spekulera, vad gör jag om jag missar båten? Nästa båt går ju flera timmar senare och jag missar hela lördagen. Undrar vad en taxi kostar till Blidö? Nä det alternativet går fett bort. Den plånboken bor inte hos mig i alla fall. Nästa alternativ, går det några bussar till Blidö och så vidare jobbade hjärnan vidare på lösningar medan kroppen förvirrat irrade omkring på stationen.

På perrongen träffar jag en mycket gammal kompis som jag inte har sett på århundraden. Tur var nog det för då fick hjärnan något annat att sysselsätta sig med. Tiden gick förstås jättefort när man försökte rekapitulera ex antal år som förflutet sedan senaste gången. Kompisen var på väg upp för att köra tjejmilen och var hur kolugn som helst. Hade jag vetat att jag skulle upp och köra tjejmilen skulle jag vara fasiken så peppad. Men hon satt där och bara drack lite vatten, pratade gamla minnen osv. Vips var vi på Stockholms central och hjärnan slår på stresshormonerna. Fasiken tunnelbanan till Kungsträdgården var avstängd så fick rusa upp och slänga mig in i en taxi. När taxin precis svänger in till kajen ringer kompisen och undrar vart jag är. För nu ska båten lägga ut och jag är inte där.

Jag svarar glatt:  Jodå det är jag, jag är i taxin som precis har svängt in. Hör kompisen be killen som var på väg att dra in landbryggan att vänta för där kommer hon som ska med och pekar mot taxin. Han ler och säger: Det är lugnt, hon kan väl hoppa och ler ett stort leende. Förskräckt hör jag min kompis säga: Vaddå hoppa, ni har ju inte lagt ut än. Nä men nu gör vi det säger killen och börjar förbereda för att dra in landgången. Men se innan han hinner börja hoppar jag upp på landbryggan och säger leende: Japp jag kan hoppa! Killen ler ett stort leende och säger: Ja det var ju det jag sa!

Puh det var verkligen i sista minuten, säger kompisen. Varpå killen svarar: Förstår mig inte på er stadsbor. Ni stressar och stressar och oroar er alldeles för mycket. Hon hann ju, så varför denna bekymrade min. - Ja men det var i sista minuten replikerar kompisen. Killen svarar: Ja det var det men nu är ju hon med eller hur? Ett fnys hörs från kompisen som tittar storögt på killen och man kan bara ana vad hon tänker. :=)

Så började min underbara och magiska helg ute på Blidö! Här kommer en liten försmak på hur det såg ut på Blidö. Eftersom detta inlägg blev så långt delar jag upp min helg i flera inlägg så ni inte hinner tröttna.