2013-10-18

Jag tror att alla andra har mer ångest.....

.... över att jag fyller snart 50 år än vad jag har. Vet inte hur många gånger under den senaste veckan jag har fått frågan om jag har ångest. Vad ska jag ha ångest över? Förstår inte riktigt det. Att jag har hunnit snart leva i 50 år i både glädje och sorg och förhoppningsvis har minst 30 år till att leva. Tänk vad roligt man kan ha under dessa 30 år.

Hur min framtid kommer att se ut har jag inte den blekaste aning om. För jag har inte några skrivna blad i min livsbok om det. Men det jag vet är att den kommer att kantas av både sorg och glädje, regn och solsken. För livet i sig innehåller alla dessa faktorer och det är de som gör oss till dem vi är. Det är de som formar oss för framtiden.

Förhoppningsvis kommer jag att en dag bli mormor och farmor.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta leva med min nya kärlek.
Förhoppningsvis kommer jag att få fortsätta att ha en god hälsa så jag kan göra allt det jag vill.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta resa och se nya platser.
Förhoppningsvis kommer jag och mina vänner fortsätta att ha kontakten och göra roliga saker även framgent.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta vara nyfiken på livet och dess innehåll.

Något som är säkert är:
Mina barn kommer att fortsätta utvecklas och formas av livet med eller utan mig.
Jag kommer att fortsätta fylla min livsbok med nya blad till den dagen det är dags att vandra vidare.
Jag kommer att fortsätta åldras.
Jag kommer att se mina föräldrar vandra vidare och jag hoppas att jag kan vara med dem in i det sista.
Jag kommer en dag vandra vidare. När dagen kommer vet jag inte men jag hoppas att det är långt kvar.

Men framförallt det är jag som styr hur mitt liv ska se ut i fortsättningen. Det är jag som gör valen och väljer vägarna framåt.

Just nu har jag valt vägen med nya kärleken. Den vägen kommer att kantas av glädje, sorg, ilska och kärlek. Vart vägen tar vägen vet jag inte och jag vill inte heller veta det. Jag vill inte lägga upp någon strategi utan bara följa magkänslan och hjärtat även fast hjärnan ibland skriker: FEL FEL FEL. Trots att någon sitter på min axel och säger: Jaha nu när du är lycklig slår lien snart till igen. Du kommer att krypa i gräset igen och inte flyga uppe bland molnen.
Men den jag lyssnar inte. Inte denna gång utan nu ska jag skratta, vara lycklig och kär och snart fylla 50 år.

Så mina vänner:

Amor vincit omnia et nos cedamus amori – "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"

2013-10-14

Måndagen den 14 oktober och .....

..... 10 dagar kvar tills man fyller 50 år. Än så länge har jag inte fått någon åldersångest utan tycker det är riktigt skönt att ha kommit så här långt i livet. Vill inte vända tillbaka och bli 20 år igen.

Har blickat tillbaka lite i mitt liv och jag vill inte gå tillbaka och uppleva mitt liv igen. Så mycket har hänt och så mycket sorg har funnits. Visst var det härligt att vara 20 år och ha hela livet framför en som ett oskrivet blad. Men samtidigt var det lite skrämmande. Nu skulle man själv fylla detta blad med något och inget som mor och far hjälpte till med. Att själv ta ansvar och själv möta glädje och sorg. Att plötsligt se andra människor med deras fel och brister och positiva sidor. Att själv bestämma vilken väg man ska gå eller inte. Att stå på bergstoppen och bara kasta sig ut i det som kallas vuxenlivet. Vilka framtidsplaner man hade och så lite man visste. Det är tur att man inte vet vad som händer på vägen får då hade man inte vågat sig ut.

En lärdom som kom tidigt var att man själv faktiskt inte kan styra över vem som lever och vem som dör. Man tror att man har full kontroll och sedan slår verkligheten till ordentligt. Man har inget att sätta emot om Döden har beslutat sig. Vår älskade dotter Sarah Margareta togs ifrån oss innan vi ens hann få känna henne. Det är en riktig tagg som sitter i hjärtat. Att Döden beslutade ta Sarah Margareta ifrån oss innan hon ens hann få komma och säga hej. Samtidigt så inser jag ju att det hade varit betydligt mycket värre om hon hade hunnit finnas hos oss ett par dagar in Döden valde henne. Men sorgen den försvinner inte, den finns kvar och tittar fram då och då.

Att sedan få barn som överlever var något av det absolut bästa som har hänt mig. Samtidigt som bland det värsta eftersom nu började den riktiga oron krypa på en. Tänk om det händer mina barn något, tänk om jag inte kan vara där och skydda dem. Och det fick jag surt lära mig när maken dog. Man gör allt i sin makt för att skydda sina barn men när det verkligen händer kan man inte skydda dem. Det man kan göra är att vara där för dem och stötta dem vid svåra tider som i glada tider. Mot livet själv kan man inte skydda någon man kan bara vara där och stötta. Jag så stolt och lycklig över att mina två barn har vuxit upp och blivit de underbara och starka människor som de är idag. De har fått smaka på livets baksida alldeles för tidigt och om det hade stått i min makt att förhindra detta hade jag gjort det.

Snart är man 50 år och fortfarande fascinerar livet en. Att möta kärleken efter maken känns fortfarande overkligt. Att möta närståendes reaktioner på detta väcker många olika känslor som legat i koma. Att vakna upp och få alla dessa känslor är både tufft och hårt men samtidigt alldeles underbart. Nu åker man helt plötsligt igen en slags berg- och dalbana fast mer på det positiva sättet. Mer på det förtjusta sättet som när man sitter i vagnen högst upp för första gången och man inser att nu jävlar blir det åka av. Första backen ner och det bara suger och kittlar i magen. Man skriker av skräckblandad förtjusning och man vet att än är det inte slut. Det kommer att komma så mycket mer fast man vet inte vad. Man bara vet att det är bara att hålla i sig och åka med.

Helt plötsligt så hamnar man i en situation som gör att ljuset är här igen samtidigt som det blinkar. Att lära känna en ny person som tagit en med storm är utmattande samtidigt som livsgivande. Nu börjar andra problem visa sig i form av närstående som blir överbeskyddande. Allt som händer ska gå igenom nålsögat. Jag förstår mina närstående att de är rädda om mig och inte vill att jag ska bli sårad. Men samtidigt har jag svårt att förstå varför allt ska granskas så kritiskt. Men men det är ju som med allting annat. Vi gör det vi känner är bäst för oss själva och sedan får man arbeta med att få sina närstående med på färden framåt.

Jisses vad djupt det blev idag. Men det är väl det som är livet. Skrapar man lite på ytan hittar man så mycket mer.

Säger bara: Carpe diem - vänner!