2014-03-14

Back from South Africa - del 4

Oj oj vad mycket det blir om vår resa till Sydafrika. Detta underbara motsägelsefulla land fascinerar mig otroligt. Vilken natur, vilka underbara människor samtidigt så stora klyftor, fattigdom och brottslighet. Att se skillnaden i bostäder, allt från plåtskjul till supermoderna villor visar kontrasterna. Vi gjorde aldrig något besök i en kåkstad. Det kändes lite som att gå på Skansen och titta på apor i bur. Att "turista" i en kåkstad kändes för mig personligen som ett inkräktande i dessa människors liv. Nu efteråt har vi fått höra att just göra ett besök hjälper människorna att sprida kunskapen om dessa stora klyftor som finns. Så kanske gör jag ett besök där om vi kommer tillbaka till Sydafrika.

Dag 4 påbörjade vi vår resa mot Krugerparken. Först en flygresa mellan Kapstaden och Johannesburg. Sedan hyrbil för att köra upp till Raptors Lodge där vi skulle bo under tiden. Kom fram sent, vid 20-tiden och det var kolsvart. Som tur var mötte Karen upp oss vid gaten för att visa vilket hus vi skulle bo i. Vi var lite skakiga eftersom vi inte visste vad som fanns utanför bilen och huset. Huset ligger mitt ute i bushen utan staket. Så vilka djur som helst kunde komma när inpå. Men det enda vi behövde fundera på var ormar eftersom vi kom mitt under ormsäsongen. Huva, ormar som är det värsta jag vet.

Så vi var lite nojjiga när vi klev ut i mörkret innan vi kom in i huset. Detta mötte oss när vi kom in.


Med mörkret utanför, bushens ljud och värmen så var det gott med iskall champagne och nyplockad frukt. Till slut, stärkta av champagnen, vågade vi oss ut i mörkret för att kolla in altanen. Vi till och med vågade ta ett dopp i poolen.


Dag 5 vaknade vi tidigt för att ta emot Karen och vår vildmarksguide Craig för planering vad vi ville göra. Jag ville besöka ett rehabiliteringscenter för skadade vilda djur och lyssna på vad man gör för dessa. Sedan naturligtvis en tur upp till Krugerparken för safari och sist men inte minst "open-car-safari". Så vi bestämde att under eftermiddagen göra ett besök på rehabiliteringscenter, dag 6 heldag i Krugerparken och dag 7 morgon-öppen-bil-safari.

Under förmiddagen tog vi det lugnt och badade och solade. Plötsligt när Hjärtat ligger i poolen och badar får han se några som var grymt besvikna över att vi befann oss i deras vattenhål.


Vid lunchtid så drog vi oss upp ur poolen för att göra liten utflykt. Vi hittade underbart vackra Blyde Canyon reservatet med hisnande berg och storslagen natur.


Mitt ute i ingenstans låg ett byprojekt där de tillverkar saker för att försörja byn. Som tur var hade Craig berättat för oss om detta så vi kunde åka in och kika. Handlade silkessjalar med aloe vera och badsalt med sandel och aloe vera. Stället heter Godding & Godding och har till och med startat en webbsida där man kan beställa deras produkter.
http://www.goddingandgodding.com/


Sedan bar det iväg till rehabiliteringscentret Moholoholo Wildlife Rehalibitation Centre där vi fick veta massor om t ex gamar. Vi fick lära oss att det finns sju olika sorters gamar i Sydafrika och var och en har sin egen uppgift vid kadaver. Tyvärr är en del av dessa gamar utrotningshotade och pga detta är andra djur som vildhundar, sjakaler, hyenor också hotade. Varje sorts gam har sin egna uppgift vid rensning av kadaver. En öppnar upp djurkroppen, en äter skinnet osv. Om någon av dessa gamar inte gör sin uppgift kan de andra inte utföra sin och hela näringskedjan blir hotad. Synd att människor inte förstår detta.


Vi fick vandra runt och träffa vildhundar, hyenor, svart örn, lejon, honungsbjörn, leopard och sist men inte minst gepard (sheeta). Det var fyra av dessa djur som vi inte fick gå in till eftersom de inte var tränade. Dock fick vi klappa en gepard och det var en mäktig känsla.


Hade gärna klappat ett lejon, leopard, hyena också men de var för vilda och skulle släppas ut så småningom. Måste säga att killarna och tjejerna som jobbar på Moholoholo Wildlife Rehalibitation Centre gör ett fantastiskt jobb med att ta hand om de skadade djuren samtidigt som de jobbar hårt med att få folk att förstå värdet av alla djuren. Deras arbete gjorde ett stort intryck på mig. Deras glöd för att låta djuren leva fritt utan människans påverkan. Ja denna eftermiddag gav många tankar och eftertankar. Här kan ni läsa mer om dem
http://www.moholoholo.co.za/wildlife-Rehabilitation-centre.htm

Denna dag avslutades som den påbörjades med ett dopp i poolen.










2014-03-10

Back from South Africa - del 3

Dag 3 vaknade vi igen till fåglars kvitter och gårdens alla ljud. Strålande sol och återigen 26 grader varmt vid 8-tiden. Att slå upp sina korkgluggar till strålande sol och värme är en lisa för själen. Frukost färdiglagad, kaffet nybryggt, stort dignande fruktfat med passionsfrukter, meloner, apelsiner, bananer är en underbar start på dagen. Dessutom att inta detta vid poolen är en underbar känsla. Att ta ett dopp mellan frukostfaten och kaffet är en lyx utan dess like.

Denna dag åkte vi på en vingårdstripp och smakade av andra viner än Jan och Anitas. Tack vare Jan och Anitas kunskap om druvor, viner så blev denna dag intressant och givande. Att åka runt med vinfantaster på vingårdar är en upplevelse. Vilka fantastiska vingårdar vi fick se och vilka goda viner vi fick prova. Att hänga över ett glas vin, rött eller vitt, diskutera smaker och dofter, var en upplevelse i sig. Alla intryck som sköljer in över en, dofterna och ljuden, människorna och framförallt Jan och Anita. Deras entusiasm och glädje förgyllde dagens tripp.



Trötta, nöjda och lite på snusen landade vi hemma hos Jan och Anita. Kvällen blev lika underbar som tidigare kvällar men lite tidigare sänggående eftersom vi skulle upp tidigt dagen efter för att påbörja vår resa till Krugerparken. 


Att sitta ute och se solen gå ner, se hur himmelen skiftar i olika färger, höra alla ljud som kommer med skymningen och samtidigt då sitta med världens bästa sällskap och ett glas vin i handen. Det är ett riktigt bra avslut på en redan perfekt dag.





2014-03-07

Back from South Africa - del 2

Dag 2 vaknade vi till fåglars kvitter och skrän och strålande sol. Redan kl 8 på morgonen var det 25 grader varmt. Frukosten intogs vid poolen och förstås ett morgon dopp i 26 grader varm pool. Solen strålade och värmde oss. Denna dag tog vi det väldigt lugnt och utforskade Jan och Anitas vingård.

Många vackra fotografier tog vi på både på gården och dess växter.





Jan visade oss hur de gör sitt vin och hur det lagrades i olika omgång för att få sin speciella karaktär. Vi fick gå in i destilleriet och titta.  

På kvällen grillade vi oxfilé och drack förstås gårdens egna viner. Jan och Anita lärde oss mycket kring viner, deras dofter och smaker. Diskussioner kring både det ena och andra. Hur livet i Svedala kontra livet i Sydafrika är. En lugn och avslappnade dag. En dag där vi la upp planerna för vad vi ville se och vad Jan och Anita tyckte vi skulle se.


Back from South Africa - del 1

Så är man tillbaka i gamla Svedala efter en helt magisk resa till Sydafrika. När jag nu idag sitter vid mitt köksbord och tittar ut känns det surrealistiskt att just jag har varit i Sydafrika. Måste titta på fotografierna om och om igen för att verkligen inse att Jo jag har varit där.

Under resans gång har det hänt mycket som behöver smältas, både goda och mindre goda saker. En av de mindre goda sakerna är att jag hamnade på sjukhuset efter att en elak bakterie valde att invadera min kropp. Dessbättre skedde detta i slutfasen av vår resa vilket gjorde att resan inte blev helt spolierad. Dock blev ju inte resan helt som jag och Hjärtat hade planerat. Men men sådant händer och det ger ju en lärdom på vägen.

Den 14 februari på kvällen startade vi vår resa till Sydafrika. Den 15 februari på förmiddagen satte vi så våra fötter för första gången på afrikansk jord. När vi lämnade Svedala var det 2 grader varmt och snålblåst. Vid mellanlandningen i Istanbul hade temperaturen höjts med 10 grader. När vi så återigen gjorde en mellanlandning i Johannesburg hade temperaturen höjts ytterligare med 10 grader. Nu började det likna svensk sommar. 22 grader varmt och strålande sol. När vi så äntligen kom till Kapstaden och klev ur planet och satte fötterna för första gången på afrikansk jord hade temperaturen stigit ytterligare 10 grader. Tjoho möttes av strålande sol och omfamnades av 32 graders värme. Äntligen!

Hjärtat och jag hämtades av goda vännerna Jan och Anita. De tog emot oss med glada tillrop och stora varma leenden. Första stoppen på vägen upp till deras vingård blev en annan vingård för lunch. Sedan bar det iväg till deras vingård utanför Wellington. Väl framme höjdes temperaturen ytterligare med 10 grader. Snacka om en rejäl höjning av temperaturen. Från 2 grader till 42 grader. Från snålblåst till strålande sol. Ahh vilken underbar känsla. Snabbt upp till det rum som skulle vara "vårt" under vistelsen och där slog värmechocken till rejält. Uppe på rummet var det ytterligare 10 grader varmt, mätte upp till hela 52 grader varmt. Hjärtat höll på att storkna och blev rejält orolig. Hur i hela friden skulle vi klara av att sova där. Men han lugnade ner sig när han såg ac:n. Snabbt bytte vi om till badkläder och skyndade oss ner till poolen för ett svalkande dopp.


Jisses så skönt det var. Blev lite poolhäng med kallt vitt vin och ett dignande fruktfat innan den afrikanska skymningen kom. I bakgrunden hördes syrsornas sång och vildhundarnas ylanden. Alla ljuden runtomkring förstärktes av solens nedgång och mörkrets inträdande. Vissa ljud så främmande andra ljud så välbekanta. En lätt bris smekte över oss och sakta sakta började nattens ljud ta över. 




Äntligen var vi framme!


2014-02-06

Aforia fnular på vänskap

Sitter och filosoferar igen. Denna gång kring vänskap och dess betydelse för mig och för andra.

Efter att Maken gick bort försvann många vänner pga olika anledningar. En del har kommit tillbaka, en del har inte gjort det. Idag kan jag reflektera på detta utan att bli sårad. Vi människor är så olika och hanterar sorg på olika sätt. Det är bara att respektera och acceptera. Vänner kommer och vänner går. Alldeles beroende på vilken fas i livet man är. De få vänner jag hade kvar efter Makens bortgång har jag fått en djupare vänskap med vilket gör mig väldigt glad. De har funnits där genom allt och dessa kan jag lita på 100 %.

På senare år har jag skapat nya vänskapsband fast inte lika djupa som med mina "gamla" vänner. Dock har jag fått ynnesten att träffa några helt underbara människor som det bara har klickat med och som det känns som att vi alltid har varit goa vänner. Men detta i sig kan ställa till det i deras vänskapskrets. De vännerna har svårt med att man på väldigt kort tid kan bli så "bundis" att helt plötsligt blir det avundsjuka/svartsjuka. Det känns lite främmande för mig att man blir avundsjuk/svartsjuk på nya vänskaper. Jag personligen blir genuint glad om en go vän/väninna träffar en ny go vän/väninna. Eftersom jag "älskar" mina goa vänner tycker jag att de också är "förtjänta" av att träffa andra goa människor som kan tillföra saker och ting i deras liv som jag inte kan. Det är ju toppen att man har vänner som kan hjälpa en på olika sätt utan att det förtar de andra vännerna.

Tyvärr måste jag säga att har nu själv blivit indragen i denna avundsjuka/svartsjuka. Jag har träffat en väninna, E, som det bara sa klick med och det känns som vi har känt varandra sedan vi var små. Vi kan prata om allt och vi har pratat om allt. En av hennes väninnor har svårt att förstå att det har blivit så och tycker att jag inkräktar på hennes "revir". Eftersom de har varit vänner i många år tycker hon att hon har "förtur" på E. Det denna väninna inte kan förstå är att det faktiskt kan vara skönt med en helt ny vänskap där man inte har någon ryggsäck med sig. Utan att man börjar sin vänskap på en helt blank sida och fyller denna sida varefter vänskapen mognar. Allt det som man har varit med om kan bli en belastning och då är det skönt att börja om från början. Samtidigt som det är skönt med gamla vänner för just att de har varit med hela vägen.

Fast jag måste samtidigt tacka denna väninna för att hon har lärt mig att inte förlita mig på andras vänner. Jag är en öppen person och har inga problem med att berätta om saker som har hänt i mitt liv. Sitter man under en god middag och diskuterar saker, frågar saker om varandra, så har jag gjort det för att lära känna personen mittemot. Jag har också förutsatt att den andra personen har gjort detta för att lära känna mig. Men så är det inte alltid tydligen. Jag erkänner att jag har varit naiv i detta och får väl skylla mig själv. Tyvärr har tendensen just med väninnan varit att hitta någon lögn/falsk uppgift som hon kan kasta i ansiktet på mig och samtidigt visa för E vilken falsk person jag är. Jag vet vad jag har sagt, vad jag har gjort i mitt liv, vad jag har gått igenom i mitt liv och behöver inte ställa mig i försvar för det. Kan de inte lita på vad jag säger utan dubbelkollar detta med andra för mig helt okända personer får det stå för dem. Jag anser mig inte behöva "bevisa" alla delar i mitt liv för någon.

Nej för mig handlar vänskap om att ta hand om varandra, vårda varandra, stötta varandra, glädjas med varandra, sörja med varandra. Inte försöka så splitt i bekantskapskretsen, inte förtala andras vänner, inte söka fel och brister hos andras vänner, inte jaga uppskattning hos vänner, inte prata illa om andras vänner. Men det är jag och jag har precis lärt mig att vänners vänner inte alltid ser det så.

Säger som Seneca:

"Vad du tycker om dig själv är betydlig viktigare än vad andra tycker om dig."

Ha det bäst där på andra sidan rutan!

2014-02-05

Förberedelser inför Sydafrika resan

Vad tiden går fort. Alldeles nyss tyckte jag att jag och Hjärtat hade precis bokat resan till Sydafrika. Nu ska vi snart åka. Om exakt nio dagar lyfter vi och om tio dagar är vi framme. Det känns som en dröm, en fantasi att just jag ska snart landa i Sydafrika och det med Hjärtat. Snart ska en av mina drömmar uppfyllas och jag känner redan nu resfeber. Hujeda mig hur kommer jag känna dagen D?

Just nu håller jag på som bäst att planera slutfasen av packning, pengar och allt som kommer därtill. Pengarna är beställda, vaccinationen checkad men kläderna är inte inhandlade. Just nu håller jag på att kolla olika funktionskläders material för att se vilket material som passar bäst för värme. Bomull suger ju när det kommer till värme så jag måste hitta något annat. Nya ullmaterialet kliar för mycket så det är också uteslutet. Så om ni har något tips på annat bra funktionsmaterial för värme tar jag gärna emot det.

Sedan ska ju myggolja, solfaktorer, After-sun lotion m.m inhandlas. Utöver det behöver man ladda upp med resorb, magtabletter osv. Ja jisses vilken himla tur att jag inte jobbar :=)

Det blir många dokumentärer om Sydafrika rullandes på tv:n. Liten check på språket Afrikaans och uppfräschning av tyskan. Holländska har jag aldrig kunnat så den går inte att fräscha upp. Engelskan är flytande så där behöver jag inte göra något mer än harkla upp mig.

Men den största och jobbigaste biten är vad ska man ha för kläder med sig. Jag velar hit och dit. Vill inte packa för mycket eftersom vi kommer att bila runt i Sydafrika. Fasiken vad svårt det är. Helst av allt skulle jag vilja ta med hela garderoben och alla skorna för då behöver jag inte bestämma mig hehe. Men men skulle jag ha packat fel kläder kan man ju alltid komplettera.

Just nu är det ovan som rullar runt i mitt huvud. Ibland tappar jag tid och rum.

"Att leva i nuet innebär att vara så starkt engagerad i det som man håller på med att tiden förlorar sin betydelse."

Ha det bäst där på andra sidan rutan!

2014-02-03

Tänk vad livet är förunderligt!

Sedan Hjärtat kom in i mitt liv har tankarna flugit fram och tillbaka, hittan och dittan. Återigen har kärleken kommit in i mitt liv. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig en annan person och ibland är det väldigt svårt mentalt.

När Maken dog var jag helt övertygad om att han var mitt livs kärlek och det var han där och då.  Jag var helt förkrossad, förlamad, förtvivlad och ENSAM. Mitt allt rycktes ifrån mig och kvar stod jag  helt urlakad och tömd på livet. Just då och där så trodde jag mig veta att från denna tidpunkt och resten av mitt liv skulle jag vara ensam och bara leva mitt liv för barnen och barnbarnen. Mitt personliga liv tog slut när Maken dog. Det var vad jag kände och trodde.

De två första åren efter Makens död var katastrofala känslomässigt. Det första året gick åt till att bara försöka överleva och acceptera att Maken inte fanns hos oss längre. Alla stunder, alla minnen, alla känslor som snurrade omkring en. Att bara kravla sig ur sängen var en bedrift. Många sa att till mig att första året är värst för det blir första sommaren, första julen osv utan Maken. Fast så upplevde inte jag det riktigt för jag gick omkring i någon slags bubbla och orkade inte ta till mig alla dessa saker. Nej för mig gick första året ut på att bara överleva.

Det andra året då när man precis förstått att man faktiskt överlever, då kom den ena smällen efter den andra. Då kom det här som de andra sa om första året. Då kom alla känslorna kring högtider, maträtter, lukter, musik osv. Då som först kom den smärtan och jag tänkte. När ska alla katastrofer sluta ramla in över en? Har vi inte haft nog? Människor runt mig dog som flugor och till slut blev döden blasé. Jag såg ingen ände på det hela och jag tänkte. Jaha det är så här det kommer att vara fortsättningsvis. Precis när jag kommit upp till ytan slås jag ner igen. Vänner och bekanta började tycka att nu får du ge dig. De tyckte att det hade gått så lång tid nu så det var dags att ta sig i kragen. För dem var det evighet sedan Maken dog och det borde jag kunna ta till mig. För dem snurrade ju det vanliga livet på och livet gick sin gilla gång. Det de inte kunde förstå var att för mig var det inte en evighet. För varje gång när jag började komma upp till ytan hände något som tryckte ner mig under ytan igen. För dem var sakerna eller händelserna som hände små men för mig var de stora. Jag var helt slut mentalt vilket inte min omgivning kunde förstå. Så nej det första året var inte värst för mig utan det var det andra året.

Därefter startade en ny fas i mitt liv. Att börja bygga upp en ny form av liv. Ett liv utan Maken, ett liv utan kärlek, ett liv utan delar av min själ och mitt hjärta. Långsamt började jag bygga igen. Först en grund att stå på. Sedan långsamt lägga till väggar och tak. Under den här tiden tänkte jag att nu ska jag ta mig sjutton bygga något som är stenhårt och ogenomträngligt så att vad som än händer i framtiden ska jag kunna stå där utan att slås ner. Jag ska stå där och ingen, ingen ska kunna rubba mig. Jag ska föra mina barn framåt till ett vuxenliv. Det är där jag ska lägga kraften. Allt annat är oväsentligt. Men under årens gång och barnens väg till vuxenlivet började något pocka på och vilja komma ut. En dag upptäckte jag till exempel solens strålar igen. Sedan började världen igen få färg, lukter och ljud. Hur jag än vred och vände på mig knackade livet på igen. Det gick inte att fly längre in i någon slags hemmagjord värld utan livet krävde sitt. Dödens värld fick ge vika för livets värld.

Så en kväll knackade Kärleken på igen i form av Hjärtat och jag blev skräckslagen. Nej nej nej inte igen var min första tanke och jag klädde på mig min rustning. Men si det fungerade inte. Hjärtat och Kärleken var starkare än min rustning. Jag blev förundrad och skräckslagen över alla känslor som krigade i min kropp. Huvudet försökte sortera medan kroppen bara släppte in. Att jag återigen får känna den innerliga kärlek som finns mellan två älskande människor gör mig både skräckslagen och ödmjuk. Och det är inte lätt att återigen vara med kärleken och allt det, det innebär. Att dela sitt liv med en annan människa även om Hjärtat åker hem till Falun titt som tätt är det inte lätt alla gånger. Jag har ju trots allt varit ensam i nio år och har mina rutiner och vanor med mig själv, med Sonen, med Dotera, med Far och Mor, med mina nära vänner. Dotera har startat upp sitt liv någon annanstans och Sonen är på väg dit också. Nu helt plötsligt har mitt liv gått in i ytterligare en ny fas. Nu ska jag bygga upp något nytt med Hjärtat samtidigt som Sonen börjar bygga sitt liv utan mig. Nu kan jag inte gå mina invanda spår utan måste börja göra nya och det tillsammans med  Hjärtat samtidigt som jag ska hjälpa Sonen att börja göra sina spår. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.

Så nog är livet förunderligt och fascinerande samtidigt skrämmande! Jag får väl göra som Kevin Hall sa:

"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på och uppskatta stället du befinner dig på. Härifrån är allt möjligt!"

2014-01-28

Så har sonen firats!



I söndags var det dags att fira sonens 20 års dag.


Vi började dagen med att dotera med make och barn kom och åt frukost. Sonen njöt i fulla drag av frukosten. Det var längesedan vi var så många runt frukostbordet. Blev många glada skratt och tillrop runt ett dignande frukostbord. Vi åt, pratade, skrattade och firade sonen. Av storasyster med familj fick han ett set om glas, vinglas, tallrikar, bestick, gryta, kaffe/temuggar för fyra personer. Det var skönt att se glädjen hos sonen att storasyster var här och inte hade bråttom hem för att öppna restaurangen.

Dagen fortsatte med att Mor och Far kom och grattade sonen. För dem hade sonen och flickvän bakat pinocchio tårta som blev väldigt uppskattad. Inte bara av Mor och Far utan även av mig eftersom det är min absoluta favorittårta. Det var svårt att inte nalla en bit innan Mor och Far kom. Av Mor och Far fick sonen ett presentkort på en lite mer exklusiv klädaffär. Nu när han blivit större har kvalité på kläderna blivit viktigare än vilket märke det är.

På eftermiddagen kom sonens vänner och mina tigerungar för att fira. Här kan man prata om att det var många skratt och tillrop. Jisses vad kaffe det gick åt :=)

Vid sju-tiden blev det födelsedagsmiddag på doteras restaurang. Biff med potatisgratäng och pepparsås. Hon har verkligen blivit en duktig kock. Köttet var perfekt likaså gratängen. Sonen var hungrig som en varg och skrapade allas tallrikar.

Vid tio-tiden på kvällen avslutade vi det hela och då var vi ett gäng möra människor. Vi var inte bara trötta utan magen stod åt alla håll. Kaffetarmen fick verkligen ge sig till känna. När vi kom hem åkte myskläderna på och det blev soffhäng någon timme innan huvudet landade på kudden. Men det viktigaste sonen var supernöjd med sin födelsedag trots att det inte ställdes till med något storkalas. För honom var det viktigaste att samla sina närmaste och fira än att slå på stort.  Så för honom var detta den perfekta födelsedagen!

Tycker sonen att det var perfekt är det perfekt för mig också!



2014-01-23

Tur att jag har hjärtat!

Är lite hängig idag och som tur är har jag Hjärtat här som skämmer bort mig ordentligt. Först åkte han och handlade en ny kamera som vi ska ha med till Sydafrika och dessutom kvällens middag. När han kom hem satte han på kaffe så att jag kan få i mig min koffeinhalt idag. Därefter drar han nu en vals med draken så att vi slipper dammråttorna och dansar jive med svabben.

Själv ligger jag i soffan och gnyr. Bloggar lite och kikar omkring i cyber. Dagen idag har tillbringats mestadels i soffan och tittat på recensioner och tester på olika kompaktsystemkameror. Hjärtat passar upp och ser till att jag har det bra i soffan. Han är guld värd mitt Hjärta!

Jag håller fullständig med Plato just nu:

"Den största rikedomen är att vara nöjd med lite"

För det är precis det som jag känner just nu.




2014-01-22

Hjärtat är här och jag bloggar

Nu sitter Hjärtat mittemot mig och jobbar medan jag sitter och bloggar. Hjärtat kom igår kväll och det blev lite sent. Standard är när Hjärtat kommer att vi dricker en kopp rött te och pratar om det som har hänt under tiden vi inte har setts. En liten mysstund tillsammans innan det är dags att sluta de blå. Så detta gjorde vi även igår kväll. Även om vi pratar med varandra dagligen och ibland flera gånger om dagen är det ändå mysigt att gå igenom tiden som vi inte har setts.

Denna gång blir Hjärtat här en kortare period eftersom han ska åka Kitzbühel och kolla på störtloppet på lördag med en kompis. Han åker på fredag och är tillbaka på söndag. En snabb visit i Kitzbühel/München som jag tror kommer att glädja Hjärtat rejält. Först att han får se störtloppet, sedan att han får möjlighet att åka skidor och sist men inte minst. Att han får umgås med J ett par dagar. Detta kommer att bli en lisa för Hjärtat. :)

Själv ska jag fixa inför sonens 20 årsdags firande. Tänk att det är snart 20 år sedan han kom till världen och oss. Ilsken som attan och inte villig alls att komma ut från mammas sköna mage. Envis men inte lika envis som mamma. Mamma var envisare och klämde ut honom till slut trots att han använde på händer och fötter för att inte komma ut. Men till slut när han kom  ut så visade han genast vart skåpet skulle stå genom att först kissa barnmorskan i ansiktet och sedan gallskrika innan han hittade maten.

Tyvärr har sonen "glömt" bort att han fyller 20 år och ska firas. Han har inte kunnat bestämma sig hur han vill bli firad så då får det bli en spontan bjudning där de som kan kommer. Men han är lycklig ändå för han har ett jobb, en supergo flickvän och snart får han själv gå på systemet, hehe. Så jag tror nog att födelsedagen blir bra och han kommer att njuta ändå. Varför har jag då inte fixat något för honom? Jo därför att han inte ville det. Han har varit så trött i och med att han har börjat jobba och han är fortfarande trött. Är han trött så blir det inget bra utan då sitter han bara och tjurar. Nu är han "vuxen" och då har jag lagt beslutet på honom istället av respekt för honom. Därför blir det inget storfirande utan bara ett mysfirande.

Som någon har uttryckt det:

"De mest minnesvärda stunderna i livet är de du aldrig planerade"

Ha en bra dag på andra sidan glaset!






2014-01-20

En måndagseftermiddag i januari


Sitter och fnular lite så här på en måndagseftermiddag. Ute är det ett par minusgrader och alldeles vitt. Nu har vi fått smaka på Kung Bore och hans värld. Här hos mig har vi som max haft - 15, vilket jag tycker är svinkallt och vill då inte sticka näsan utanför dörren. Sedan ser man att uppe i norra delen av Svedala har Kung Bore verkligen satt ner sin fot. Det är verkligen tur att jag inte bor däruppe för då hade jag varit tvungen att emigrera.

Jag fryser väldigt lätt och det behövs bara att temperaturen sjunker en grad inomhus så måste jag packa på mig en massa kläder. När jag var med Hjärtat och barnen i Sälen frös jag ända fram tills jag fick komma in i bastun eller fick krypa ner under duntäcket. Hjärtats son lärde sig snabbt att jag är frusen så han såg till att brasan tändes direkt när vi kom hem från backarna och att bastun kom på. Hjärtats barn hade mäkta roligt åt att jag är så frusen av mig. Innan bastun så packade de in mig i varma plädar så att jag skulle bli varm. 



Så länge jag minns har jag varit frusen. När de andra barnen sprang omkring i t-shirt och shorts hade jag långärmat med shorts eller långbyxa. När de andra barnen badade och plaskade satt jag på filten inpackad med badhanddukar för att inte frysa. Jag kunde inte vara i vattnet lika länge som de och jag kunde inte börja bada lika tidigt som de. Men att inte följa med ner och busa på stranden fanns inte på min världskarta. Nä jag värmde mig när de andra var i och badade sedan när de kom upp var jag med och lekte. Ibland fick jag tvinga mig i vattnet för att vara med och leka.

Ju äldre jag blev desto mindre var jag i och badade. När mina barn var små och ville i och bada fick Maken ta den biten. Var det så att båda barnen ville i var det bara att bita ihop och stå i vattnet. Men satan i gatan vad jag frös. Vi var alltid tvungen att ha en tjock pläd med oss så jag kunde värma mig när jag kom upp ur vattnet. Nu för tiden badar jag ytterst sällan i Svedala.

Till och med när vi var i Italien frös jag och hade svårt att gå i och bada. Den minsta lilla vind ställer till det för mig. Vi hade över 35 grader varmt i Italien men ändå kunde jag frysa om det blåste lite. Gå i och bada då var inte tänkbart. När sedan temperaturen sjönk till 28-29 grader varmt var jag tvungen att ha kofta på mig. Sedan å andra sidan har jag svårt att ligga mitt i solen och sola flera timmar i sträck om det inte fläktar. En paradoxal, eller hur.  Jag tycker att det blir för varmt och sitter hellre i skuggan av ett parasoll. Att sitta i gassande solsken fungerar en stund men sedan blir det för hett. Att gå omkring i solen och värmen är inga problem men att ligga stilla mitt i solen fungerar inte. Konstigt för det om något borde passa mig som är så frysen. Nej jag går hellre omkring på stranden eller spelar något brädspel än ligger still alldeles för länge. Fast detta gäller inte när jag i Svedala. Då kan jag ligga mitt i solen hur länge som helst utan att bli för varm. Konstigt!

Hjärtat däremot är en riktig vinterälskare. Han har varit lite deppig pga den snöfattiga december men nu är han jublande glad. Hans idealväder är - 8 grader, 2 meter snö och sol. Han älskar att åka nedför både slalom, storslalom, störtlopp. Eftersom han har tävlat i slalom, storslalom, super-G, störtlopp och ski-cross så är det en stor utmaning för mig som endast är en glad amatör på skidor. Jag tycker också om att åka skidor fast långsammare. NÄR jag väl knäpper på mig pjäxorna och skidorna vill jag njuta och inte slänga mig ner för backen för att sedan stå i kö för liften, åka liften typ 10 min för att igen slänga mig ner för backen på 2 min. Nej jag vill åka lite lagom fort, titta på folket i backen, om det är soligt stanna en stund i skydd av skogen och få lite sol på nunan för att sedan åka ner mot liften. Fast de allra flesta gångerna när jag har åkt så har det varit kallt, blåsigt och snöigt. Inget vidare för en frusen själ. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag har på mig, jag fryser. Enligt Hjärtat beror det på att jag inte kan lager-på-lager principen. Så när vi nu var i Sälen så skulle Hjärtat bevisa att om jag körde lager-på-lager och rätt material kommer jag inte frysa. Fungerade det? Nä inte det minsta. Jag frös och ville bara in i värmen men det kunde jag ju inte säga till Hjärtat. Det var bara att frysa och stå ut tills man kom in i värmestugan och fick varmt kaffe i sig. Fast Hjärtats son E såg på mig att jag frös så som den sanna gentleman han är såg han till att vi kom ofta in i värmestugan pga att han var törstig, kissnödig eller bara ville vila en stund. E vet verkligen vägen till en frusen själs hjärta....

Tur att det inte är så länge kvar innan vi åker till Sydafrika. Det gör att jag kan stå ut med snön och kylan (ja kyla för mig).

Som Mae West sa:

"Allt som är värt att göra är värt att göras långsamt"

Så mina vänner på andra sidan rutan. Stressa inte runt utan ta det lugnt!

2014-01-16

Aforia filosoferar igen

Denna gång kring kärlek utifrån Aforias perspektiv.

Just nu tror jag att jag slår världsrekord i att känna kärlek och allt har Hjärtat orsakat Face-smile.svg För mig finns det hur många olika kärlekar som helst.

Kärleken mellan man och kvinna
Kärleken mellan förälder och barn
Kärleken mellan syskon
Kärleken mellan mor-/farföräldrar och barnbarn
Kärleken mellan vänner
Kärleken mellan bästa vänner
Kärleken mellan husse/matte och husdjur
Kärleken till naturen
Kärleken till årstiderna

Ja jag kan fortsätta i all oändlighet med vad jag känner kärlek till. Den ena kärleken förtar inte den andra. Utan de är bara olika men ändå viktiga för mig.

För mig finns ibland inga ord som kan beskriva kärleken till en viss person. Ibland har jag hur långa haranger som helst. Svårast är det när jag känner enorm kärlek för en person och vill uttrycka detta. Jag hittar ibland inte orden som beskriver mina känslor. För egentligen tycker jag att det är så enkelt som att:

JAG ÄLSKAR DIG!

Dessa tre ord inrymmer allt det jag vill säga. Men tyvärr har dessa tre ord blivit så slitna och nötta att de inte räcker till. De har blivit blasé på något förunderligt sätt. Så jag försöker hitta ord som förstärker dessa tre, vilket ibland kan kännas så fejkat. När det blir fejkat känns det falskt och det återspeglar sig i mina ögon.

Med mina barn och Hjärtat kan orden stocka sig ibland. Dessa tre personer betyder absolut det mesta för mig och jag älskar dem över allting annat. För dem går jag garanterat genom eld och vatten för att se till att det inte händer dem något. Skulle jag behöva ge mitt liv för att säkra deras skulle jag göra det. Här finns ingen pardon från min sida om någon/något sker med dem. Sedan vet jag realistiskt att vissa saker går inte att skydda dem emot och där har jag tyvärr ju varit med barnen. Jag försöker alltid tala om för dem att jag älskar dem och att jag hoppas att de förstår det. Men som sagt de tre viktigaste orden JAG ÄLSKAR DIG har tyvärr blivit blasé så ibland tror jag inte att de mina förstår.

Strax efter att jag hade träffat Hjärtat och barnen förstod hur mycket han betyder för mig så hade jag och sonen en hypotetisk diskussion kring vad jag känner för den ena eller andra. Den gick så här:

Sonen: - Mamma om du visste att det skulle bli krig. Hur skulle du agera för att rädda oss?
Jag: - Jag skulle göra allt i min makt för att samla er alla på ett och samma ställe långt ute i urskogen dit inga bomber eller gevär når.
Sonen: - Med vilka menar du alla?
Jag: - Dig, din syster och Hjärtat. Ni är absolut viktigast för mig.
Sonen: - Men vi är ju fler i familjen. Mormor, morfar, din syster, Hjärtats barn, min systers man osv.
Jag: - Ja dessa finns också men dessa är inte lika viktiga för mig som ni. Därför skulle jag först säkerställa att ni inte befinner er i fara. Sedan om jag kunde utan att utsätta er för fara skulle jag försöka samla in de andra också.
Sonen: - Okej men nu är det inte realistiskt att du skulle lyckas samla ihop oss ute i urskogen eftersom du och jag är i vår stad, min syster är i sin stad och Hjärtat kanske är i Falun. Så vad skulle du göra på riktigt?
Jag: - Fortfarande skulle jag göra allt i min makt för att samla er och se till att ni inte är i farozonen. Jag skulle packa in dig i bilen och åka till dotera. Hämta henne och sedan ge mig ut i urskogen. Leta efter ett ställe som gör att ni är säkra. Sedan skulle jag försöka få Hjärtat att komma ner till oss på ett eller annat sätt. Troligen skulle inte Hjärtat komma eftersom han vill ju säkerställa sina barns trygghet och det skulle jag vara tvungen att acceptera. Men banne mig inte att jag skulle acceptera ett nej från dig och din syster.
Sonen: - Aha då vet jag. Du kommer inte dra iväg upp till Falun för att ta Hjärtat i örat och tvinga honom ner till oss?
Jag: - Nej det skulle jag inte även fast jag skulle vilja. Men nej, då vet jag ju inte om ni är säkra eller inte. Enda sättet är att vara med er och försvara er med näbbar och klor. Då vet jag att jag gör allt i min makt för att försvara er.
Sonen: - Men mamma du glömmer något.
Jag: - Vad då?
Sonen: - Att jag och min syster skulle ju göra allt för att försvara dig. Och eftersom jag känner dig vet jag att detta kommer att ställa till problem mellan oss.
Jag: - Hmm vad som än händer får ni absolut inte utsätta er för fara för min skull.
Sonen: - Just precis vad jag sa. Detta leder till problem för vi vill göra allt i vår makt för att säkerställa att du är säker och där kommer inte jag ge mig en tum. Bara så du vet, för du är absolut det viktigaste för mig, för jag älskar dig.
Jag: - Jag älskar dig med gubben och eftersom detta är endast en hypotetisk diskussion tycker jag att vi lämnar den eftersom varken du eller jag vet exakt vad vi gör. Som läget är just nu behöver vi inte ens tänka i dessa banor. Så låt oss ta diskussionen när problemet uppstår.
Sonen: - Hrmp så här gör du alltid när du inte vill "tjafsa". Stänger ner diskussionen med argument som inte går att argumentera mot.
Jag: - Låt oss bara konstatera. Vi skulle göra allt i vår makt för att säkerställa vi är i säkerhet oavsett.
Sonen: - Okej då!

Diskussionsämnet var väl kanske inte den bästa men en större kärleksförklaring från min son kunde jag inte få och en större kärleksförklaring från mig kunde han inte få. Här använde vi hypotetiskt en situation som kan uppstå och hur vi tror att vi skulle agera. Med vår diskussion kunde vi uttrycka vår kärlek för varandra utan att det blev genant, påträngande eller blasé. Sonen fick bekräftat att han fortfarande är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv så här fyllde orden sin roll och förstärkte det vi tycker för varandra.

Till dotera är det betydligt svårare att uttrycka min kärlek. Oftast visar jag det mer handgripligen än med ord. Varför? Ja kanske för att hon inte längre bor hemma och har sin familj att tänka på. Vi har inte samma kännedom om varandra längre. Inte på samma sätt som när hon bodde hemma. Kanske för att hon har sin kärlek till sin man och jag är "bara" förälder. Men jag lägger ingen energi på att ta reda på varför utan jag försöker visa så ofta jag kan och säga så ofta jag kan att jag älskar henne. För hur det än nu är så är hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Mot Hjärtat kan jag ibland sväva ut i alla möjliga rosaskimrande kärleksförklaring utan att de blir genanta, påträngande eller blasé. Men så ibland kan jag känna att orden stockar sig. Varför vet jag inte utan det blir bara så. Här kan jag lägga ner mycket energi på att fundera varför jag ibland kan visa hur mycket som helst och ibland inte. Vad sjutton är det som håller mig tillbaka? Kanske är det rädsla som håller mig tillbaka eller ångest över att känslorna är så starka. Kanske är det så att jag är rädd för att om jag uttrycker det för mycket kommer något att krossa det. Som sagt här kan jag lägga hur mycket energi som helst men det verkar ju inte direkt leda till något svar. Hur det än nu är och om jag får ett svar spelar det ju ingen roll egentligen för jag älskar Hjärtat här och nu. Vad som än händer i framtiden så är detta det viktigaste för mig just nu.

Som Caroline Wekell uttrycker det:

"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland.!

Mycket kärlek till er på andra sidan rutan!

2014-01-15

Hur ser 2014 ut?

Ja det enda jag vet är att 2014 började bra med Hjärtat i Sälen.
En dags skidåkning, en tjejdag med Hjärtats dotter medan Hjärtat och hans son ägde backarna, en bandvagnsåkning upp till toppen för att äta fondue sista kvällen.

Sedan hem till mitt för att ta emot Hjärtat nästa dag. Spenderat en vecka tillsammans med Hjärtat innan han åkte hem till barnen.

Under den veckan har vi bokat in årets äventyrsresa.

Bild lånad från travels.kilroy.se Wellington
Den 14/2 åker vi till Sydafrika och hälsar på vänner på deras vingård. Vi kommer att tillbringa några dagar utanför Kapstaden där de har sin "farm" för att sedan dra oss upp till Kruger Parken via Johannesburg.

Bild lånad från HD Andreas Karlsson
Under ett par dagar kommer vi att göra Kruger Parken osäker för att sedan dra oss ner till Kapstaden igen. Väl tillbaka i Kapstaden kommer vi att besöka Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad. Sedan ska vi åka Garden Route ett par dagar. Göra strandhugg, dyka med vithajar, hoppa bungyjump eller snarare Hjärtat får göra det :=) Kanske kommer Hjärtat prova på sandboarding medan jag låter solen stråla ner på vinterblek hy. Sedan bär det tillbaka till vännerna och deras farm för att sedan flyga tillbaka till Svedala den 3/3. Detta är något som jag har drömt om länge och plötsligt är det möjligt.

Under 2014 kommer jag påbörja ett nytt arbete. Vad för arbete och när det vet jag inte men att det kommer att ske det vet jag.

Förhoppningsvis kommer jag och Hjärtat fortsätta vår resa tillsammans under 2014 för att ta oss längre fram i framtiden. Som det känns nu finns det inget slut på vår resa tillsammans.

Jag kommer att spendera mer tid med mina barn och deras familjer.
Umgås med mina åldrande föräldrar så att de vet att de betyder mycket för mig.
Träffa och umgås med mina underbara tigerungar så att de känner att de fortfarande är en viktig del i mitt liv.
Busa och umgås med mina härliga vänner. Äta goda middagar, ut och festa eller bara softa tillsammans.
Ta mig tid och bara sköta om mig själv utan att någon får störa mig.

Ja jag ska bara helt enkelt ta hand om det jag har förmånen och ynnesten att ha runt omkring mig. Förvalta alla de mina väl och ge dem all kärlek jag kan. Helt enkelt leva här och nu och bara bliga lite på framtiden men inte glutta bakåt!

Jag ska göra som Cheryl Brown sa:

"Bemöt varje ögonblick som om det vore gjort av guld"




Tillbakablick på 2013 - vad hände?

2013 var året då livet förändrades radikalt för mig. Och som det gjorde det.

En pojkspoling kom in i mitt liv i början på året och började hjälpa till att renovera tanten. Svingade sitt spö så att tant fick tillbaka lite av sin gamla form. Dock räckte inte trollspöt till att byta ut de dammiga kläderna utan tant fick själv ombesörja detta.

Telefonen började ringa och helt plötsligt blev man utbjuden på både det ena och andra. Jag var ute och roade mig och skrattade så att tårarna flödade.

Plötsligt började jag se ljuset igen och började le mot allt och alla vilket ledde till många goa och härliga stunder. Plötsligt hade sorgens mantel lyft och glädjens strålar började flöda i min kropp.

Mitt arbete sedan 18 år tog slut och trots det började jag se på livet mer njutningsbart. För första gången sedan barnen var små kunde jag följa väder och vind. Packa en picknick korg och ge se ut i naturen/stranden och bara vara. Vilken underbar och lång sommar vi hade 2013.

Sonen tog studenten och körkortet vilket gjorde att han växte säkert 10 cm. Nu började sonen frigöra sig från mamma och ta mer initiativ.

Midsommar tillbringade jag med en go väninna på Gotland. Njöt av gott sällskap och dessutom återknöt kontakten med en kusin.

Tillbringade 2 veckor på Korfu med dotera och måg. 2 helt underbara veckor med både sol och värme och ibland lite tjafs med dotera. Träffade många goa människor, åt många goa middagar, solade och badade.

Sedan den största händelsen av alla. Jag träffade ny man som vände upp och ner på min värld. Plötsligt var jag ingen tant längre utan en fnittrande tonåring (hur det nu gick till?). Det började spritta och vibrera i mig. Känslor som varit begravda så länge började fylla min kropp och sinne vilket gjorde att jag blev lite skräckslagen. Så här ska man ju inte känna eller?

I oktober blev jag verkligen tant för då fyllde jag 50 år. En aktningsvärd ålder för en fnittrande tonåring :=) Då öppnades mina ögon ännu mer för min omgivning. Vilket ynnest att ha så många kärleksfulla människor runt om mig. Fortfarande är jag lätt chockad över att jag, JAG, har förmånen att ha alla dessa underbara, kärleksfulla människor i mitt liv. Samtidigt är jag glad över att mina ögon har öppnats upp och att jag kan se alla dessa underbara människor och ge tillbaka kärlek.

Hjärtat och jag har varit ute på minisemestrar. 2 turer till Bomans i Trosa och strax innan jul en tur till Tallin. Eftersom han bor i Falun med sina barn varannan vecka så försöker vi ta vara på  tiden vi har tillsammans och göra saker som vi tycker är härligt och mysigt.

Julen firades med Mor och Far på förmiddagen och del av eftermiddagen. Sedan firade vi vidare på doteras och mågs restaurang tillsammans med människor som inte har förmånen att ha någon att fira med. Senare gick vi på midnattsmässan och blev förtrollade av stämningen i domkyrkan. Det mest magiska var när mässan var slut och alla tänder ett ljus och vandrar ur kyrkan och sjunger akapella Nu tändas tusen juleljus... Då kan jag säga att jag hade ståpäls. Så underbart vackert med hundratals människor som vandrar lugnt och stilla med ett ljus i handen sjungandes. Får fortfarande ståpäls när jag tänker på det.

Nyår firade jag tillsammans med hjärtat och hans barn uppe i deras stuga i Sälen. Första gången jag träffade hans barn och det var inga problem alls. Det var skönt!

Något nytt arbete fick jag inte under 2013 men det gör ingenting. För jag har njutit av livet, solen, människorna och Hjärtat. Något måste jag ju spara till 2014.

Något som jag har upptäckt under 2013 är som Jonathan Safran Foer uttrycker i en enda mening.

"Man kan inte skydda sig från sorg utan att skydda sig från lycka."

Det stämmer, har man inte varit lycklig kan man inte heller känna sorg. Har man inte känt sorg har man inte heller känt lycka. Man kan vända detta i all oändlighet med tyvärr hänger lyckan och sorgen ihop.

Och som Fransiskus en gång lär ha sagt:

""Det krävs bara en enda solstråle för att jaga skuggorna på flykt."

Så sant så sant.

Jag önskar er alla på andra sidan rutan en riktigt god fortsättning på 2014!