2012-09-08

Stanna upp och lyssna. Varje dag har sitt egna budskap!

Tänk vad livet ibland går in i vana spår. Man tycker att dagar och nätter ter sig lika. Dagar och månader rusar iväg och man bara lunkar på i sitt vanliga spår. Sedan händer något som pekar och visar att varje dag har sitt egna budskap. Något man läser, något man hör, något man råkar ut för.

Blickar man då tillbaka ser man vad mycket som har hänt men som man har missat att uppskatta. Något man känner men inte gett uttryck för. Vad är det som gör att man låter sig vaggas in i glömska och falsk trygghet? Vad är det som gör att man lägger locket på?

Istället för att lyssna på budskapen man får, travar man på i gamla spår? När lär man sig att inget är statiskt, att inget är för evigt? Man tycker att man borde ha lärt sig att ta vara på det som finns runt en varje dag. Men gör man det? Ja kanske just när något drabbar en men sedan längre fram "glömmer" man att ta vara på det som finns runt omkring en. Att sluta gnälla och istället vara tacksam över det man har. Att sluta gräma sig över det man inte har.

Just nu händer så mycket kring mig, både direkta och indirekta saker. Saker som gör att man kastas bakåt i åren och känner vanmakt över att man inte kan påverka saker själv. Ibland kommer skräcken tillbaka att livet tar sig en annan riktning än den man tros sig vandra på. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Man går från att vara positiv till att vara negativ trots att man vet att börjar man självömka så går spiralen nedåt.

Sedan kommer något som gör att man vänder spiralen och glädjen sprudlar i en. Livet är plötsligt ljust och glatt för att nästa sekund kastas ner i självömkan. Hjärnan börjar spela spratt och man känner sig totalt värdelös. Man slutar att SE världen och människorna omkring en. Man ser bara svart och grått. Tänk så mycket man själv påverkar! Tänk vad vanans makt kan spela spratt med en.

Man pratar om att tiden läcker alla sår men jag håller faktiskt inte med. Det tiden gör är att man sopar under mattan, glömmer sina egna löften, lägger en slöja över ögonen så att man inte ser. Kapslar in sorgen och smärtan i pansarstål så att man slutar känna. Tiden gör att minnet bleknar och känslorna falnar men såren är fortfarande öppna om än omslutna av pansarstål. Sen kommer en doft, en låt eller en smak och vips öppnas pansarstålet upp och smärtan strömmar ut. Tänk att slentrianen och vanan gör så att man "sopar under mattan" och glömmer det man själv lovat sig för många år sedan. VAR TACKSAM FÖR VARJE SOLUPPGÅNG OCH VARJE SOLNEDGÅNG DU UPPLEVER. För imorgon vet man inte var man är, vem man är eller om man fortfarande får staka sin egen stig på denna jord.

Att bryta en dålig vana är inte lätt. Det krävs mycket arbete och eftertanke. Det krävs att man tillåter sig själv att vara nöjd med det lilla framsteget. Att inte snegla över axeln och se andras framgång och jämföra sig med dem. De som glider genom livet på en räkmacka. Något jag lärt mig de senaste veckorna är att tar man bort lite på räkmackan ser man att de glider faktiskt inte genom livet som man trott. Nä för även de har sina sorger och bekymren. Skillnaden är bara att de låter inte detta tynga ner dem utan tar lärdom av det istället. Att titta på världen och se möjligheterna. Gud vad avundsjuk jag är! Men snart hoppas jag att jag är där!

Sakta men säkert börjar jag lära mig igen. Att motgång kan vändas till framgång, allt beroende på din egna attityd mot det som har hänt eller håller på att hända. Att släppa rädslan för att vägen viker av från den väg du har lagt. Att skaka av sig andras pessimism och negativitet. Att inte låta sig dras in i något som leder nedåt. Det är inte lätt, och rätt som det är, är man där igen. Skillnaden är att jag nu kan vända mig bort fortare och titta på annat som distraherar mig från självömkan, pessimismen.

Trots att min vanda framtid står på spel och att jag inte vet hur det kommer att se ut den närmsta tiden, känner jag tillförsikt på framtiden. Fakta har lagts på bordet, jag är en av de som kommer att vara mellan två jobb från och med oktober. Visst bultar rädslan i mig, kommer jag hamna på gatan, låter jag den inte styra. Jobb finns om man viker av från sin vanda väg. Om man klättrar ner från de höga hästarna så finns det jobb. Eller så kanske jag tar det lugnt och pillar mig naveln och försöker fundera ut vad det är egentligen jag vill göra. Låta mig själv vika av från den utstakade vägen, göra ett snedsteg åt sidan och titta där. Kanske finns det något där som bara väntar på mig som jag inte har sett pga att jag har hasat mig fram i mina vanda spår.


Så nu börjar jag långsamt återigen se de budskap som kommer med varje ny dag. Känner mig tacksam för att jag faktiskt fortfarande stakar min egna stig på denna jord, om än lite vingligt. Att jag fortfarande ser kärleken i mina barns ögon och att det går bra för dem. Att mina gamla föräldrar fortfarande hänger kvar och går sin stig på denna jord. Att jag fortfarande har modet att kasta mig rakt ut i det blå och ge mig in i något som andra ser som idioti. Att jag fortfarande fnissar och rodnar som en fjortonåring. Känner mig tacksam att jag återigen har vaknat och känner kärlek och glädje trots det som står och bankar på min dörr. Att min längtan efter något mer har väckts och får mig att se med andra ögon. Att jag återigen lyssnar!

För se, om man stannar upp och lyssnar viskar dagen fram sitt budskap!