2013-12-02

Aforia filosoferar

Nu är vi inne i årets sista månad och vi har firat första advent och julen börjar närma sig. Denna jul kommer att bli annorlunda på många sätt både för mig och andra vänner.



Min jul kommer att bli annorlunda på det sättet att Hjärtat kommer att vara med och fira. Detta är första julen på nästan nio år som kommer att vara bra. Inte för att de andra jularna har varit dåliga utan för att mitt hjärta är fyllt med kärlek till och från Hjärtat vilket för mig är det julen alltid har handlat om, värme och kärlek. Just för att man samlas familjevis och umgås, äter, dricker, delar julklappar och skratt med varandra. Husen är pyntade med rött och vitt vilka är kärlekens färger. Ljusen tindrar i stugorna och granarna är pyntade. Glöggen står på spisen och sprider sin ljuva doft genom huset. Apelsinerna är proppade med nejlikor som också sprider sin doft. Människor ler mot varandra och barnens skratt ekar mellan väggarna. Tomten knackar på och frågar om det finns några snälla barn i huset.

Det är så jag kände julen innan maken gick bort och det är det jag känner denna jul. Dess emellan har julen mest var ett tröttsamt och bekymmersamt stök som slutar med häng i soffan framför TV:n. En ångest om att man måste klistra på sitt bästa leende och make up för att inte såra andra. Tyvärr är det allt för många som känner så inför julen. Många som har trasiga hem och trasiga äktenskap/förhållanden som slutar i katastrof. Många som inte har råd att ge sina barn det man själv skulle vilja kunna. Många som inte ens har ett hem att fira i.

Här kan vi alla hjälpas åt och försöka få julen bli en kärleksfull högtid för andra. Jobba frivilligt i sopkök, härbärgen, skänka julklappar/julmat till hjälporganisationer eller bara skänka alla runt om dig ett kärleksfullt leende. Ett leende är en stor sak för många att få och lägger man dessutom till en kram så kan man ha "gjort" dagen för den personen som är mottagaren. Tänka på de i sin egna bekantskapskrets som är ensamma och kanske bjuda in dem till att fira med en. Ringa och bjuda på jullunch till vännen/vänninan som blivit lämnad och sitter i sin förtvivlan ensam på julaftonen. Eller bjuda in på julglögg på kvällen. För vänner är också en del av ens familj. Så tänk efter, finns det någon som du känner som sitter förtvivlad i sin ensamhet?

I år kommer vi alla i familjen åka till Mor och Far och fira jul på dagen. Ännu en gång kommer Mors och Fars hus invaderas av oss "La Familia". Tidigare år har jul firats här hos mig men nu börjar Mor och Far bli gamla och orkar inte åka omkring. Skillnaden denna gång förutom julfirande inte är hos mig är att "La Familia" har utökats från mig och barnen till - mig och Hjärtat, Sonen, Dotera med Make plus Makes barn. Så Mor och Far får återigen in glädje i sitt hem. Mycket skratt och stoj, rivandes julpapper, ätandes julmat och drickandes julkaffe. Det känns bra i hjärtat att kunna återigen fylla Mors och Fars hem med glädje och kärlek.

Sedan på sen eftermiddag/kväll kommer vi åka vidare till Doteras restaurang och fortsätta fira utan Mor och Far. Restaurangen kommer att vara öppen och vem som helst är välkommen att fira med oss, rik som fattig. Dotera och hennes man har ett antal ensamma stamgäster, vänner som kommer, jag har vänner som är ensamma som troligtvis kommer och med dessa ska vi fira vidare med. Tvärs över gatan kommer Frälsningsarmén ha öppet för alla. Kanske kommer vi slinka in där och hjälpa till. Allt beror på hur många som kommer till Doteras restaurang för att fira med oss. Vid 23-tiden kommer vi att delta i midnattsmässan och avsluta julaftonen och träda in i juldagen med kaffe hos Dotera. Så man kan lugnt säga att denna jul kommer att bli annorlunda.

Vad kommer DU göra för att skänka glädje och kärlek till din omgivning under årets bästa/värsta högtid?

Med ditt leende gör du livet vackrare!

2013-11-07

Tänk vad tiden går fort....

... och mycket hinner rinna under bron.

Nu är man 50 år och känner sig som en 20-åring. Siffran på pappret stämmer liksom inte med den ålder jag känner att jag är. Jag har så mycket kvar att upptäcka och det känns precis som när man var 20 år och man var precis på väg att kasta sig ut i vuxenlivet.

Skillnaden nu är att man besitter massor av erfarenheter som man har berikats med under tiden. Likheten är att man har samma hisnande känsla och man har ingen aning vad som kommer att hända framgent.

Jag har träffat Hjärtat och har ingen aning vart den vägen leder mig. Jag är mellan två jobb och det känns inte alls besvärande. Utan helt tvärtom. Förstår inte alls hur jag hade tid att arbeta. Varje dag är ett nytt äventyr som ska upplevas med eller utan Hjärtat. Vissa dagar i veckan åker han hem till Falun och resterande dagarna är han här med mig. Så vi är särbos och just nu passar det oss båda väldigt bra trots att vi är nykära. Att vara ifrån varandra ett par dagar för oss bara närmare varandra och känslan blir så mycket starkare.

Många tycker och anser så mycket om just att vi är särbos. Det kan man väl inte vara när man är nykär. Då vill man ju vara med varandra dygnet runt. Ja det måhända vara så och så är det men samtidigt är det skönt att få en paus ibland eftersom känslorna är så starka. För mig som har varit ensam sedan maken dog är det bra med en paus på ett par dagar. Det ger mig tid att reflektera, känna och sortera kring Hjärtat. Att gå utanför mig själv ibland och titta på det på avstånd. Då vet jag att det jag känner är på riktigt.

Nu har Hjärtat kommit hem efter att tvättat min bil och kollat allt så att den fungerar. Så snart är det dags för lunch eftersom Hjärtat förvandlas till en riktigt Diva om han inte får i sig mat.

Liberae sunt nostrae cogitationes – "Våra tankar är fria"'

Pöss på pannan allihopa!

2013-10-24

Den 24 oktober 1963 kl 10:10....

... kom jag till världen efter viss dramatik. Redan då kunde mitt liv ha tagit slut men så blev det inte. Envist hängde jag mig kvar för att prova den här nya världen och jag är glad över att jag överlevde.

Idag är det 50 år sedan och livet har fortsatt vara dramatiskt, roligt, sorgligt, härligt, underbart och fruktansvärt. Jag har fått smakat på många beståndsdelar som livet bygger på och utan dem hade jag inte stått där jag står idag. Vissa saker som har hänt hade jag gärna sluppit men å andra sidan så är det mångt och mycket de som har format till den jag är idag. Fortfarande har jag ingen åldersnoja utan det känns bara så bra. Äntligen efter många år kan jag känna kärlek och glädje igen. Bära mitt huvud med stolthet när jag blickar tillbaka och ser hur jag har lyckats rodda upp det bedrövliga. Nu börjar nästa akt i mitt liv och jag ska njuta allt vad jag kan av denna akt.

I lördags samlade jag alla mina nära, kära och vänner till ett stort kalas med mycket värme och glädje. Vi var ett stort blandat gäng med yngsta ålder 17 år till äldsta 73 år. Tyvärr kunde inte Mor och Far vara med för att Mor var dålig. Tänk vad jag är bortskämd med alla de mina. Denna kväll blev också nya kärleken presenterad för alla. En del hade han träffat tidigare och en del var helt nya.

Min älskade dotter och hennes man upplät sin restaurang till denna fest. De lagade all mat och bakade tårtor och fixade servering extra för mig som en födelsedagspresent. Min son var taxichaffis under kvällen så att trötta gäster kunde åka hem. Hjärtat såg till att jag inte behövde oroa mig för något utan bara glida omkring och njuta, mingla och umgås med de mina. De nära och kära såg till att kvällen blev kärleksfull och varm genom att bara vara där. Många skratt och några glädjetårar under kvällens gång blev det. Alla gjorde verkligen sitt för att få mig att känna mig älskad och uppskattad. Jag känner mig förunnad att ha alla dessa människor i mitt liv.Tänk att alla dessa fantastiska människor finns i mitt liv!

Tänk att alla mina ungdomar slöt upp och kom för att fira med mig. Jag har fått en massa underbara tigerungar utöver mina egna. De kommer hem till mig och fikar även fast Christoffer inte är hemma. Det känns fantastiskt. Har frågat dem vad som gör att de gärna är i mitt sällskap utan sonen och svaret jag får är att jag ser dem alla som enskilda personer och att jag bryr mig. Skäller, kramar, gråter och skrattar med dem. De gillar att jag har regler och att jag försöker lära dem hyfs och fason :) De känner att de är viktiga för mig och att alla har fått en plats i mitt hjärta. De till och med går in och skyddar mig när de tror att jag far illa. Då gaddar de ihop sig och spänner ut klorna och visar tänderna. Jag blir så rörd när tittar på mina tigerungar.


Många fina presenter fick jag. Alla olika från varandra och väldigt speciella. De mina hade verkligen tänkt till och gav med hela sina hjärtan. Tänk att jag var tvungen att vandra hela denna väg för att se hur underbara de mina är. Att jag var tvungen att fylla 50 år innan jag fick in i min hjärna att dessa underbara människor verkligen gillar mig och tycker om mig som den jag har blivit. Eller snarare vilken himla tur att jag har fått upp ögonen innan det är för sent.




Dagen idag ska firas med middag hos Mor och Far och sedan blir det ungdomar på kvällen. Tyvärr är hjärtat hemma i Falun och jag är här. Så jag får lukta på blommorna han skickade imorse och drömma mig bort.

Nä det här går inte jag måste börja göra mig i ordning för middag hos Mor och Far.

Så mina vänner:

Dum Vivimus, Vivamus - "Medan vi lever, låt oss leva"


2013-10-18

Jag tror att alla andra har mer ångest.....

.... över att jag fyller snart 50 år än vad jag har. Vet inte hur många gånger under den senaste veckan jag har fått frågan om jag har ångest. Vad ska jag ha ångest över? Förstår inte riktigt det. Att jag har hunnit snart leva i 50 år i både glädje och sorg och förhoppningsvis har minst 30 år till att leva. Tänk vad roligt man kan ha under dessa 30 år.

Hur min framtid kommer att se ut har jag inte den blekaste aning om. För jag har inte några skrivna blad i min livsbok om det. Men det jag vet är att den kommer att kantas av både sorg och glädje, regn och solsken. För livet i sig innehåller alla dessa faktorer och det är de som gör oss till dem vi är. Det är de som formar oss för framtiden.

Förhoppningsvis kommer jag att en dag bli mormor och farmor.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta leva med min nya kärlek.
Förhoppningsvis kommer jag att få fortsätta att ha en god hälsa så jag kan göra allt det jag vill.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta resa och se nya platser.
Förhoppningsvis kommer jag och mina vänner fortsätta att ha kontakten och göra roliga saker även framgent.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta vara nyfiken på livet och dess innehåll.

Något som är säkert är:
Mina barn kommer att fortsätta utvecklas och formas av livet med eller utan mig.
Jag kommer att fortsätta fylla min livsbok med nya blad till den dagen det är dags att vandra vidare.
Jag kommer att fortsätta åldras.
Jag kommer att se mina föräldrar vandra vidare och jag hoppas att jag kan vara med dem in i det sista.
Jag kommer en dag vandra vidare. När dagen kommer vet jag inte men jag hoppas att det är långt kvar.

Men framförallt det är jag som styr hur mitt liv ska se ut i fortsättningen. Det är jag som gör valen och väljer vägarna framåt.

Just nu har jag valt vägen med nya kärleken. Den vägen kommer att kantas av glädje, sorg, ilska och kärlek. Vart vägen tar vägen vet jag inte och jag vill inte heller veta det. Jag vill inte lägga upp någon strategi utan bara följa magkänslan och hjärtat även fast hjärnan ibland skriker: FEL FEL FEL. Trots att någon sitter på min axel och säger: Jaha nu när du är lycklig slår lien snart till igen. Du kommer att krypa i gräset igen och inte flyga uppe bland molnen.
Men den jag lyssnar inte. Inte denna gång utan nu ska jag skratta, vara lycklig och kär och snart fylla 50 år.

Så mina vänner:

Amor vincit omnia et nos cedamus amori – "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"

2013-10-14

Måndagen den 14 oktober och .....

..... 10 dagar kvar tills man fyller 50 år. Än så länge har jag inte fått någon åldersångest utan tycker det är riktigt skönt att ha kommit så här långt i livet. Vill inte vända tillbaka och bli 20 år igen.

Har blickat tillbaka lite i mitt liv och jag vill inte gå tillbaka och uppleva mitt liv igen. Så mycket har hänt och så mycket sorg har funnits. Visst var det härligt att vara 20 år och ha hela livet framför en som ett oskrivet blad. Men samtidigt var det lite skrämmande. Nu skulle man själv fylla detta blad med något och inget som mor och far hjälpte till med. Att själv ta ansvar och själv möta glädje och sorg. Att plötsligt se andra människor med deras fel och brister och positiva sidor. Att själv bestämma vilken väg man ska gå eller inte. Att stå på bergstoppen och bara kasta sig ut i det som kallas vuxenlivet. Vilka framtidsplaner man hade och så lite man visste. Det är tur att man inte vet vad som händer på vägen får då hade man inte vågat sig ut.

En lärdom som kom tidigt var att man själv faktiskt inte kan styra över vem som lever och vem som dör. Man tror att man har full kontroll och sedan slår verkligheten till ordentligt. Man har inget att sätta emot om Döden har beslutat sig. Vår älskade dotter Sarah Margareta togs ifrån oss innan vi ens hann få känna henne. Det är en riktig tagg som sitter i hjärtat. Att Döden beslutade ta Sarah Margareta ifrån oss innan hon ens hann få komma och säga hej. Samtidigt så inser jag ju att det hade varit betydligt mycket värre om hon hade hunnit finnas hos oss ett par dagar in Döden valde henne. Men sorgen den försvinner inte, den finns kvar och tittar fram då och då.

Att sedan få barn som överlever var något av det absolut bästa som har hänt mig. Samtidigt som bland det värsta eftersom nu började den riktiga oron krypa på en. Tänk om det händer mina barn något, tänk om jag inte kan vara där och skydda dem. Och det fick jag surt lära mig när maken dog. Man gör allt i sin makt för att skydda sina barn men när det verkligen händer kan man inte skydda dem. Det man kan göra är att vara där för dem och stötta dem vid svåra tider som i glada tider. Mot livet själv kan man inte skydda någon man kan bara vara där och stötta. Jag så stolt och lycklig över att mina två barn har vuxit upp och blivit de underbara och starka människor som de är idag. De har fått smaka på livets baksida alldeles för tidigt och om det hade stått i min makt att förhindra detta hade jag gjort det.

Snart är man 50 år och fortfarande fascinerar livet en. Att möta kärleken efter maken känns fortfarande overkligt. Att möta närståendes reaktioner på detta väcker många olika känslor som legat i koma. Att vakna upp och få alla dessa känslor är både tufft och hårt men samtidigt alldeles underbart. Nu åker man helt plötsligt igen en slags berg- och dalbana fast mer på det positiva sättet. Mer på det förtjusta sättet som när man sitter i vagnen högst upp för första gången och man inser att nu jävlar blir det åka av. Första backen ner och det bara suger och kittlar i magen. Man skriker av skräckblandad förtjusning och man vet att än är det inte slut. Det kommer att komma så mycket mer fast man vet inte vad. Man bara vet att det är bara att hålla i sig och åka med.

Helt plötsligt så hamnar man i en situation som gör att ljuset är här igen samtidigt som det blinkar. Att lära känna en ny person som tagit en med storm är utmattande samtidigt som livsgivande. Nu börjar andra problem visa sig i form av närstående som blir överbeskyddande. Allt som händer ska gå igenom nålsögat. Jag förstår mina närstående att de är rädda om mig och inte vill att jag ska bli sårad. Men samtidigt har jag svårt att förstå varför allt ska granskas så kritiskt. Men men det är ju som med allting annat. Vi gör det vi känner är bäst för oss själva och sedan får man arbeta med att få sina närstående med på färden framåt.

Jisses vad djupt det blev idag. Men det är väl det som är livet. Skrapar man lite på ytan hittar man så mycket mer.

Säger bara: Carpe diem - vänner!

2013-10-07

I kärlekens tecken!

Tänk vad världen ser annorlunda ut när man är uppe i det blå och svävar på rosa moln. Helt plötsligt så öppnar sig en värld för en som man inte har sett riktigt de senaste åren.

Under de första åren efter maken dog var världen svart eller vit. Antigen var allt hopplöst eller halvbra och man åkte berg- och dalbana hela tiden. Eller så var man uppe på toppen och kunde börja skönja lite fler färger. Precis när man var på toppen åkte man ner igen och fick börja sträva sig uppåt. Men för varje svacka blev djupet mindre och mindre. Smärtan blev mer och mer uthärdlig. Taggen i hjärtat mer och mer ombonat så att det inte stack så hårt. Saknaden blev mer en vardag och snurrade omkring i bakhuvudet istället för att fronta en hela tiden. Hjärtat lappades ihop och tårarna kom mer och mer sällan. Men det jag inte förstod då var att ju längre tiden gick från makens död desto hårdare pansar byggde jag runt mig. Jag byggde omedveten en massa murar kring mig som sedan avslutades med pansarplåt.

Tyckte själv att jag började bli mer och mer positiv, mer och mer öppen och kärleksfull mot min omgivning. Men ack så fel jag hade. Idag efter att återigen fått förmånen att känna kärlek till en man så ser jag hur jag lurade mig själv för att skydda mina försvarsmurar. Idag ser jag hur hård och kall jag egentligen var pga rädslan att någon skulle kunna såra mig eller dö från mig. Inte hård och kall mot andra utan mot mig själv. Och är man hård och kall mot sig själv så strålar även detta ut trots alla murar och pansarplåtar man bygger kring sig själv. Man accepterar att ödet har spelat ett spratt och tagit en del av ens hjärta och själ. Men det ska fasiken inte få hända igen. Utan träffar man någon ny igen ska det bli på mina premisser och inte ska denne få komma in ända längst in i ens själ och hjärta för den platsen var redan tagen. Nej utan det ska vara lagom mycket av allt. Så lite jag visste om hur livet ter sig när kärleken slår till igen. Så lite jag visste om att ens själ och hjärta faktiskt har plats för en till. Och den ena förtar inte den andra. Utan att det blir en annan typ av kärlek, en annan typ av själsfrände. Maken kommer alltid ligga djupt och tryggt i mitt hjärta och själ. Det vi hade går inte att byta ut eller ersättas. Utan allt blir nytt och kärleken blir på ett annat plan. Äsch jag vet faktiskt inte hur jag beskriva det hela. Kan inte sätta ord på skillnaden utan det är bara så.

Visst är jag skräckslagen att ödet igen ska slå till hårt. Att släggan kommer krossa all lycka men om det kommer så har jag i alla fall fått förmånen igen att känna mig levande, vibrerande och lycklig. Då får jag ta smällen när den kommer eller rättare sagt jag har inget val. Kärleken är här och river totalt ner allt jag har byggt upp. Mur efter mur krossas till sand, pansarplåten har slitits bort och kvar står lilla jag darrandes och skräckslagen, glad och lycklig. Fasiken det är ju skitjobbigt. Man slits mellan molnen och marken hela tiden.
Men jag böjer mitt huvud ödmjukt och tackar gud eller universum eller vad/vem som har styrt denna man in i mitt liv. För detta trodde jag mig aldrig aldrig få uppleva igen, kärlek i hjärta och själ.

2013-09-30

Hösten gör sitt intåg med både det ena och det andra

Ojoj vad länge sedan jag skrev något här. Men orden liksom bara försvann och jag stirrade bara på en tom sida. Inget ramlade ur fingrarna orden var bortflugna. Vad gör man än tar en bloggbrejk.

Så vad har hänt sedan i mars?

Ja jag kommer inte riktigt ihåg allt som har hänt men de viktigaste sakerna kommer jag ihåg.

Våren flöt på och inget speciellt hände mer än vardagliga saker. Men så i april började saker hända.

Jag fick beskedet att min fortsatta karriär i det företag jag jobbade i inte längre var aktuellt pga omstruktureringar och nedskärningar. Så per den första juni är jag arbetsbefriad i 6 månader. Min första tanke var helt ärligt: SKÖNT
Varför, jo för att stämningen inom företaget blev bara sämre och sämre. Blev mer och mer pressande för personalen. Gör mer på färre personer. Etiken och moralen i företaget föll mer och mer. Personalpolitiken försvann ut i cyber och folk blev mer och mer deprimerade. Därför kändes det bra att lämna företaget samtidigt som det var förstås jobbigt att lämna sina arbetskollegor. Till en början var det lite svårt att förstå att man inte längre skulle gå till ett jobb där man har jobbat de senaste 18 åren. När slutdatumet närmade sig började det bubbla och spritta i kroppen. En förväntan började sakta gro.
Nu skulle jag kunna ta en lång lång semester och bara njuta och fundera på vad jag vill göra i framtiden. Så kort och gott jag bestämde mig att denna sommar ska bli en enda lång semester där jag styrdes av väder och vind. Och det har jag verkligen gjort.
Varje morgon jag har vaknat och tittat ut genom fönstret har jag lagt upp min dag. Är det soligt och varmt utanför packar jag min picknick korg och ger mig iväg till stranden.
Är det regnigt, vilket har varit ytterst sällsynt denna sommar, fejjar jag inomhus. Måste medge att inte blev det mycket fejjande inomhus denna sommar inte.

Jag hoppade in och jobbade på doteras restaurang när de behövde hjälp med serveringen. Jösses så många nya människor jag har träffat, både av den bra sorten som av den dåliga sorten. Men totalt sett har det bara varit positivt.

Sonen tog studenten och firades ordentligt av släkt och vänner den 5 juni. Vilken stolt mor jag var när han sprang ut. Trodde jag skulle pysa över av stolthet. Min lilla pojk har klarat av gymnasiet med glans. Ja det kom nog en liten tår också :)

Midsommar firade jag i Visby med en väninna. En hel vecka var vi i Visby och hittade på allehanda hyss. En helt underbar vecka med både sol och regn.

Sonen tog sitt körkort i juli och sedan dess har mor svårt att få tillgång till bilen, hehe. Men jisses vad duktig han är på att köra. Lugn och säker och inga förhastade rörelser.

Sedan har jag varit iväg 2 veckor på Korfu med dotera och hennes man G. G kommer från Korfu och därför slapp man alla turistfällor och istället fick se Korfu ur en greks ögon. Många goa stunder med släkt och vänner, bad och sol, middagar och goda viner. Visst hade dotera och jag våra sammandrabbningar, vilket inte är så konstigt med tanke på att vi umgicks i hela 2 veckor. Men det hade jag räknat med och eftersom hon inte har bott hemma på många år har hon tappat lite om vem jag är och vad jag står för. Totalt sett var det 2 helt underbara veckor och egentligen ville jag inte åka hem. Dock saknades det något och det var sonen. Han kunde inte komma med pga olika anledningar utan fick klara sig utan mor i 2 hela veckor.

Sonen i säg var väl inte så grymt besviken på att han inte kunde följa med. Nu hade han hela hemmet för sig själv och kunde känna på hur det var utan en gnatande mor.....

Kom hem den 1 september och första höstmånaden hade börjat. Men se inte riktigt, solen strålade och det var fortfarande varmt ute. Så det var bara att fortsätta semestern med strandhugg.

Sedan hände det något som jag inte trodde skulle hända. En man klev in i mitt liv med stora kliv och tog mig med storm. Har fortfarande inte riktigt fattat vad som har hänt och nyper mig i armen varje dag för att verkligen se att jag är vaken. Inte för mitt liv trodde jag att jag skulle bli så förälskad och guppa på rosa moln igen. Nog för att jag har sett mig i framtiden med en ny man men inte på det här sättet. Det bästa är att jag känner inga skuldkänslor gentemot maken som gick bort för 8 ½ år sedan utan det känns lugnt och tryggt. Maken kommer alltid finnas i mitt hjärta och den platsen kommer ingen kunna ta. Men tydligen så har jag ytterligare en plats som kunde tas av en ny man. Alla känslor som kommer har jag liksom glömt bort. Det känns som jag återigen är tonårig och fattar nada. Fast det är en otroligt skön känsla att man faktiskt kan komma dit efter förlusten av sin make. Så nu har en ny fas i mitt liv börjat. En fas som kanske kommer leda till ja jag vet inte vad. .Fast det spelar faktiskt ingen roll att jag inte vet vad som komma skall. Jag bara njuter av att återigen känna kärlek för en annan man och följer bara med på den vågen.

Nu ska jag ut och njuta av livet, kärleken och hösten. Fira att jag snart fyller 50 år, att jag kommit igång med träningen igen, att jag har fått förmånen att leva igen. För denna höst kommer bli den bästa på många herrans år.

Tänk så livet bara kan ta en riktning som man inte trodde sig att det skulle göra! Jag tackar universum eller gud eller vad som hjälper till att jag återigen fått känna kärlek!

Puh blev ett långt inlägg! Orden är tillbaka, tjoho!

Ha det gött därute i hösten och njut av det lilla så kommer det stora snart!



2013-03-02

Lördag den 2 mars...

... och snön yr utanför. Vart tog våren vägen? Kung Bore är verkligen stark. Känns lite som april väder utanför. Ena stunden vräker snön ner och nästa stund skiner solen.

Måste säga att här händer det saker. Den ena efter det andra ramlar in över tröskeln. Vänner som jag inte har hört av på länge hör av sig. Fester trillar in och pockar på. Andra möjligheter som kan skapa trygghet trillar in men som kräver eftertänksamhet och mod framför allt. Mitt i allt detta står jag och gapar av förvåning. Vad är det som händer?

Måste ha med att jag nu har bestämt mig för att  kasta ut negot och ta emot och skicka ut positiva tankar. Det man skickar ut i universum kommer för eller senare tillbaka oavsett om det är negativt eller positivt. Just nu känns det som att negobubblan har spruckit och att det inte styr lika mycket över mig. Vilken skön känsla det är må jag säga. Efter alla år med negot som det största sällskapet trillar det in mer och mer glada överraskningar.

Visst finns negot kvar och gör allt för att trycka ner mig men jag har gett mig fasiken på; ALDRIG MER, ska negot få styra. Visst händer det saker som inte är positiva utan väldigt jobbiga men NEJ jag tillåter mig inte att falla ner igen. Där jag har varit vill jag inte tillbaka.

Nu är det bara full fart framåt och vända det negativa till något positivt istället. Skita i vad alla andra säger och tycker och bara gå på sin egna känsla. Vad är rätt för mig, vad gör mig glad och vad för mig framåt.
Försöker följa något som har har funnits inom mig men som i min djupaste sorg raderades och som återigen har smugit sig tillbaka. Något som är det mest universala och hållbara sättet för att man själv ska må bra.  Något som Shakespeare via Hamlet förmedlade i rollgestalten Polonius:

Och detta framförallt; var sann mot dig själv, och det måste följa som natten följer dagen. Då kan du inte vara falsk mot någon man.

Så enkelt egentligen men ändå så svårt. Att gå på sin egen känsla, att följa sin egna övertygelse, att vara sann mot sig sjäv och strunta i alla Jantar som anser sig veta bäst.

Så vänner på andra sidan rutan:

Var sann mot dig själv och det blir så mycket lättare att leva i det som kallas livet.

Fasiken glömde att säga: Nä pojkvaskern har inte svingat sitt spö när det gäller min garderob. Varje kväll när jag kommer hem hänger samma gamla paltor kvar. Men det kanske gäller att ha tålamod, garhg :-)



2013-02-24

Söndag kväll och jag....

.... gäspar snart käken ur led. Ikväll blir det tidigt i säng för helgen har varit intensiv med bara party party. Märks att man inte är 20 längre utan 25 :-) Det har verkligen varit hur kul som helst.

Började redan i torsdags kväll med en kvällsfika med goaste Carolina. Vi har inte setts på ett tag så att äta, dricka kaffe och tjattra samtidigt krävs en viss begåvning :-). Timmarna bara flög iväg och munlädret började värka hehe. Men oj vad gott det var att se henne.

Fredagen fortsatte med bara gobitar. Först en superhärlig lunch med Päivi där tiden var alldeles för kort. Attans att man måste jobba också.

Kvällen blev det först tantsnack med vin och varma mackor tillsammans med goaste Kerstin och Ann. För att sedan hamna i baren med en massa härliga människor omkring som TYVÄRR var alldeles för givmilda med det drickbara hehe. Lite på snusen blev man och vaknade igår morse bakfull. Herrejesses det var typ hundra år sedan man var det. Fast vad gjorde väl det när man hade haft det supertrevligt kvällen innan.

Vid 2-tiden kom härliga Susanne för en helg tillsammans. Började förstås med något ätbart i form av Caesarsallad. Lite motigt var det att äta :-) Sedan en massa tjattrande, skrattande och mycket vattendrickande. Vid 19-tiden var det dags igen att förbereda sig för nästa party.


Denna gång iväg och fira doteras kock som fyllde år. Så iväg bar det till doteras restaurang och få i sig god mat, gott sällskap och en massa skratt igen. Även här var det givmilt med det drickbara fast eftersom man är duktig på att lära sig av sina misstag så inmundigats det endast vatten. Susanne däremot fick sig lite värme inombords.











Sedan vaknar man upp till denna underbara dag med takdropp och värmande sol så det blev en riktigt lång promenad för att njuta.

Så nu har jag träningsvärk i de vilande magmusklerna och i munlädret och är attans trött men otroligt nöjd.

En tidig kväll lär det bli!


2013-02-21

Nämen....

... tror minsann att bloggtarmen börjat värka igen :-) Jisses flera inlägg med bara några timmar, dagar emellan.

Just nu pågår stor renovering av denna tantelanta. Har liksom förfallit som ett gammal torp brukar göra utan skötsel :-)

Startskottet blev när jag lyckades få sprickor i vänster nyckelben och blev ivägskickad till sjukgymnast för att få hjälp lagom till jul. Inte nog med att pojkvaskern har världens blåaste ögon utan han är en sjuheliske "pain in the ass" och driver på som den värsta PT. Eftersom tant inte tänker avslöja förfallet helt och hållet tiger hon och vägrar visa smärta, dålig kondis eller saknad av styrka. Näpp inte ska en pojkvasker kunna trycka ner denna tantelanta inte. Här finns ingen pardon för pojkvaskern har lyckats se igenom de ruttna plankorna och tycker det är roligt att elda på för att få fram det ruttna och putsa bort det. Så efter ett par vändor hos honom så har helt plötsligt tant börja sträcka på sig, orka gå i trappor utan att flåsa upp lungorna, tror ta mig sjuttsingen att han har svängt med trollspöt och raderar ett par rynkor också. :-) Nu fattar jag liksom grejen när man pratar om att ha en egen PT. Kommer man inte så kan man ge sig sjutton på att telefonen ringer och man får höra: Och vart är du då eftersom du inte är här. Jag hoppas att du är på väg hit!

Så det dallrar lite mindre i gäddhänget, flåset är bättre och uthålligheten har blivit bättre, börjar bli lite mer upprätt och fastare lite här och där. Så då började en tanke gro hos tant. Kanske ska man renovera lite på utsidan som insidan. Så nu trycks det i nyttigheter i form av en shot varje morgon påföljt med lite noniextrakt och sedan avsluta dagen med omega 3 och e-vitamin.

Därefter satt jag helt plötsligt i stolen hos frissan och blev ompysslad. Sedan ett par dagar senare hamnade jag på något konstigt sätt i en stol hos en nageldesigner och kom ut med helt nya naglar.

Bild: Förlängning, fransk manikyr med pärlemo skimmer i silver. Tyvärr så glömde vi ta en förebild.

Sedan blev jag utsatt för fiskattack

Bild: Fiskattack - Marline Salong Södertälje

Och blir helt plötsligt uppringd av alla möjliga som vill träffas och umgås med mig. Så jag har nog träffat på en god fe i en pojkvaskers kropp. Nu hoppas jag på en helt ny garderob, tror ni pojkvaskern kan fixa det så att den är där när jag kommer hem från jobbet?? :-)






2013-02-17

Okej okej

Vet att det är typ 5 minuter sedan förra inlägget. Måste bara testa blogg appen för mobilen. Det har skrivits så mycket negativt om den så därför vill jag testa.  Vända nego till det positiva.  :-)
Spännande kommer det funka?
 
Och det gjorde det. Tjoho!

Söndag eftermiddag..

.. en eftermiddag i eftertankens tecken.

Tror att det börjar spira lite här och där trots snöslasket som är utanför. Det blir ljusare och ljusare ute. Även på insidan börjar ljuset gro. Energin börjar flöda och det känns som att vinterdvalan är på väg att släppa. Det liksom börjar spritta lite varstans i kroppen framför allt börjar knoppen arbeta.

Har bestämt att nu jädrar ska den positiva energin styra och inte  den negativa. Bråkar med mig själv och knäpper till negot som sitter på axeln och skriker. Har bestämt att negot ska bara få 10 minuter om dagen och gnälla. Sedan knäpper jag av och kopplar in det positiva. Omprogramering pågår, har ska det vändas och negot ska ut.

JAG KAN, JAG VILL OCH JAG KOMMER ATT FÅ det jag längtar efter. Laddar med  böcker som programerar om hårddisken och raderar JANTE. Tillåter mig själv att utforska okänt territorium och tar emot de erbjudande som kommer i min väg som jag finner intressanta. Helt enkelt jag programerar om min attityd mot saker och människor. Tar ansvar för mig själv och för mina framgångar/motgångar och låter bli att skylla det på andra. Att börja uppskatta det jag utför både privat och arbetsmässigt. Det är inte lätt för man är programerad tvärtom. Det är en fight varje dag att behålla positiviteten för det är så lätt att falla tillbaka till: "Men jag gjorde ju vad jag kunde men han/hon gjorde så det gick åt helvetet."

Som det gamla ordspråket säger: Så som man sår får man skörda.

Med tanke på det så kom jag ihåg en liten historia som jag läst för många år sedan. Denna vill jag dela med er för den säger, i alla fall för mig, ganska mycket.

En predikant körde förbi en vacker bondgård. Fälten var odlade och flödade av grönska. Stängsel, hus och lada var rena och målade. En rad fina träd ledde från vägen till huset där det fanns en skuggig gräsmatta och rabatter. Det var en underbar syn. Så när bonden som arbetade på ett fält kom till en rad nära vägen ropade predikanten på honom och sa: "Gud har välsignat dig med en vacker bondgård."
Bonden stannade och tänkte ett ögonlick och svarade: "Ja, det har han och jag är tacksam. Men ni skulle ha sett hur det såg ut här när han hade allt för sig själv."
Bonden förstod att han hade blivit välsignad med en vacker bondgård men han var också medveten om att det var hans egen kärlek och eget arbete och att han arbetade med Gud som hade satt bondgården i dess nuvarande skick.

Se underverk är det om vi bara varit kloka nog att se och att inse att vårt fullföljande som individ beror på vår reaktion på det som vi har fått. Det är det som gör skillnaden. Vi kan få massor av underverk på vår väg men det är hur vi förvaltar det vi fått som gör det till det stora underverket.

Jisses vad filosofisk jag blev :-) Som jag skrev tidigare, det spritter i knoppen :-)

Avslutar igen med favorit citat. Denna gång är det Sir Henry Wotton som skrivit det i "The character of a Happy Life".

"Hur lycklig är ej den som vet
att sin egen vilja vara värd
vars pansar är hans ärlighet
och sanningen hans bästa svärd."


Livet går vidare....

.... trots allt. Trots det som man råkat ut för. Oavsett vad det är som har hänt så blir man tvungen att börja om. En förlorad man, ett förlorat barn, en seger mot cancerdjävulen, en vinst över dödens käftar. Det som man har känt, det som var ens liv innan kommer aldrig tillbaka.Utan man är någon annan fast ändå sig själv.

När det är som jobbigast och man tycker att nu räcker det så tyvärr snurrar det vidare nedåt. Ända tills man nått botten. Sedan börjar strävan uppåt. Ett snäpp upp och två ner men för varje steg man klättrar uppåt blir det faktiskt bättre. För varje snäpp upp blir man starkare för hur det än är, så kan inget bli värre än det man redan har råkat ut för. För varje snäpp upp och varje snäpp ner växer gnistan av jävlar anamma i en. Vägen tillbaka är tung och man undrar många gånger när ska detta ta slut. När ska man hitta tillbaka sig själv. När ska livet komma tillbaka. Ja en sak är säker. Livet blir aldrig detsamma. Livet tar en annan repa och jag antar att det är därför det är så tungt att ta sig tillbaka. För det är som man är ett nyfött barn och måste lära sig allt som man inte kan. Men tyvärr har man inte det unga oförstörda sinnet utan en hel skål med visdom och lärdom som ligger en i fatet så att säga. Ångesten över det man har förlorat, ilskan mot den orättvisa som drabbat en kan många gånger vara en hämsko som skaver och sticker och lämnar en inte i fred.

Fast när man börjar närma sig toppen igen och börjar se ljuset i tunneln. Då växer något annat i en. Något större, något som gör att man klättrar snabbare och snabbare. Plötsligt så börjar pulsen slå lite fortare. Plötsligt kommer man på sig själv att le åt ingenting. Plötsligt känner man vinden igen och känner solens strålar värma. Plötsligt kan man tänka tillbaka utan att falla ner i djupet igen. Plötsligt växer en tacksamhet i en som gör att istället för att man är arg på den orättvisa man råkat ut för, är man tacksam att man har sina minnen. Att man har fått känna det man har gjort, att man fått förmånen att lära känna den som är borta, att man faktiskt vann över cancerdjävulen, att man slog döden på dess hemmaplan. Just då i det ögonblicket växer livslusten och man börjar le och känna ren glädje igen.

Detta tar olika lång tid för oss alla. För en del går det fort, för en del lite långsammare och för en del väldigt lång tid. Varför kan man undra. Men det är inte så konstigt. Vi är ju alla unika varelser som bebor denna jord. Ingen av oss är lik den andra. Inte ens enäggstvillingar är desamma. Så i sorgens arbete finns inget som är normalt eller en viss tids sorg. Utan vi alla sörjer på olika sätt och vi har alla olika långa sorgeperioder. Men något som vi är lika på, det är att vi sörjer det som är oss kärt och som vi har förlorat. Något annat som också gör oss lika är att vi alla får vår beskärda del av livet och döden.

Så alla ni som drabbats av en sorg, lyssna till er själva och skit i alla måsten och alla "normala" reaktioner. Ni vet bäst vad som är bäst för er. Att lyssna på andra och sålla bland råden, känna på råden och se om de passar er. Det kan man göra men till syvenne och sist så är det NI SOM VET BÄST!

Så min lilla passus är så som jag funderar, som jag har känt och som jag känner. Om detta kan hjälpa er så blir jag glad. Om inte så är jag ändå ödmjukt tacksam för att ni tog er tiden att läsa.

Något som jag har läst och som har etsat sig fast hos mig är något som Swami Vivekananda (eller Nahendranath Dutta som han hette innan han blev munk) lär ha sagt:

"Säg aldrig att någon människa är hopplös, för han representerar enbart en karaktär, ett knippe vanor, och dessa kan ersättas av nya och bättre."

Så är det nog. Vi är inte hopplösa!



2013-02-10

Söndag i februari

Ikväll var vi och hälsade på dotera och svärsonen på deras restaurang. Huset de har restaurangen fyller trehundra år idag och det firades tillsammans med att doteras man fyllde år i fredags. En riktigt trevlig kväll med god mat och gott sällskap. Mycket folk var det där och firade.Som vanligt så bjuds det på riktigt storkalas. Fast denna gång valde sonen och jag att vara i undervåningen med dotera än att mingla med folk på övervåningen. Eftersom det inte var några andra gäster där så fick vi "äga" dotera själva och det gör så gott i hjärtat. 

Tyvärr blir det inte lika ofta nu när de har bytt stad och vintern är här. Men när våren kommer så ska vi åka dit oftare. Restaurangen har blivit så fin och den är perfekt för dotera och svärson. Själva restaurangen ligger i gatuplan och sedan har de en festvåning i övervåningen. Nu har de drivit denna i 4 månader och den går jättebra. Över deras förväntan faktiskt. De hade räknat med att det skulle gå knackigt men de har i stort sett varit fullbokade sedan de öppnade. 

Så här fint är det:


Så är ni i Strängnäs besök Greken i Strängnäs. (Kunde inte låta bli....)

Ha det gött!

2013-01-30

Sorgens mantel

Fredagen den 10 augusti 2012 förlorade en bloggvän sin man. När nyheten ramlade in i mitt huvud kastades jag 7,5 år bakåt i tiden, när jag förlorade min man. Jag tänkte FAN vad livet är hårt, grymt och orättvist mot vissa. Nej, det får inte vara sant. Att förlora sin livskamrat är tufft. Man förlorar inte bara sin älskade utan även sin bästa vän, sin ovän, sin själ. Jag kan rabbla på hur länge som helst vad man förlorar. Men det hjälper inte, för mannen är borta.

Nu är det tur att hon har sina boyz, för det gör att man fortsätter. Man kan inte svika sina barn, även om de är stora. Man lever vidare och kämpar för att bygga upp sin familj igen. Livet går vidare fast som i en bubbla. Man tar en sak i taget och ett andetag i taget.

Har man inte varit där, förlorat sin man, är det svårt att förstå. Alla känslor som bubblar, panikångesten  ilska, saknaden, hatet, sorgen, förtvivlan, övergivenheten osv. Hur man trillar djupt, kravlar sig upp igen, för att åka ner igen. Den eviga berg- och dalbanan som man kastas omkring i. De första dagarna/veckorna fattar man ingenting. Man glider omkring i en bubbla och bara väntar på att dörren ska öppnas och mannen kommer hem igen. Man har svårt att ta till sig det hela. Visst sorgen, tårarna och allt det där akuta finns där men inte riktigt förståndet. Sedan när bubblan spricker och man börjar inse att FAN mannen är borta, vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva vidare utan min själsfrände, vem är jag nu? Alla frågor som bubblar upp, alla varför som aldrig får ett svar. Kraften som krävs att ta sig ur sängen, försöka leva fast ändå inte. När man plötsligt inser att världen inte har stannat för alla andra utan bara för dem som är berörda.

Man kravlar, kryper, springer, ranglar och går in och ut i olika faser och skeenden. Första julen, första nyåret, ja hela det första jävla året som man går igenom. Det gör ont som satan men man tar sig igenom det. Sedan allas väl mening: Det löser sig, du ska se att det blir bra. Man är så jävla less på att höra dessa ord att man bara vill be folk fara och flyga fast man vet att de bara menar väl. Men det löser sig inte, det blir inte bra på lång jävla tid. Eller när vänner man trodde sig ha byter sida på vägen för att de ser en komma. Vägrar möta ens blick utan låtsas om som de inte ser en. Slutar ringa för att de tycker att "nu har det ju gått så lång tid att du borde ha kommit över det". Fan ta dem, det tar år att komma över någons död. Det inget man bara sopar under mattan och går vidare på.
Sedan kommer nästa fas - när människor i all väl mening börjar berätta om deras upplevelser kring döden eller andra hemska saker. Bara för att visa att man kommer vidare, att livet går vidare. Men problemet är just då skiter man fullständigt i det. Man har inte orken att höra om andras elände man har fullt upp med att ta hand om sitt egna. Man har bara lusten att skrika, fräsa - Du jag skiter i ditt elände, jag har fullt upp med mitt egna. Men man gör inte det, man bara tänker det, för innerst inne vet man att människor gör detta av all väl mening inte av elakhet.

Jag är ledsen att säga det. Men en sorg försvinner inte, den blir bara lättare att leva med. Taggen blir mindre och mindre vass och skaver inte lika mycket. Detta kan ta flera år för en del och för en del kan det ta kortare tid. Allt är beroende på hur man är som person. Hur nära man var varandra. Men saknaden och sorgen den försvinner inte. Dock kommer man, oftast, starkare ur det. Man tar inte lika hårt på små saker som händer runt omkring en. Man har en helt annan distans till saker och ting. Sorgattackerna kommer med längre tid emellan gångerna. Man går inte jämt och ständigt och tänker på det hemska som här hänt. Det bara finns där i bakhuvudet. Sedan kommer det en doft, en låt eller ett speciellt ord flygandes och man dyker igen men inte lika djupt. Det blir lättare att kravla sig upp.

En dag vaknar man bara och känner hur livsgnistan börjar flamma i en. Helt plötsligt börjar världen le emot en igen och man själv börjar le mot världen. När man har kommit dit kommer plötsligt något annat in och som man måste sopa bort, det dåliga samvetet. Inte kan väl jag börja känna så här, herrejösses min man är ju död. Vettisjutton vad det är för mekanik som slår till men det gör den. Som tur är har man oftast kommit så långt att man kan slå bort det och istället koncentrera sig på att ta emot det världen har att bjuda en på. Att ta vara på alla goa stunder som ges en. Plötsligt börjar man uppskatta andras sällskap, kramar och glada tillrop och inte bara de närmaste. Man lyfter sitt ansikte mot himmelen och ler, kanske nickar lite och kastar iväg - jo du gubben nu så är det nog dags för mig att komma vidare. Just där och då när detta händer ser man, om man vänder sig om att man har kommit ur tunneln. Det stämde, ljuset finns men jävligt långt borta var det.