2010-03-25

Torsdag kväll och imorgon är det fredag!

Imorgon är veckans skönaste dag, Fredag. Då vet man att man förhoppningsvis har 2 lediga dagar framför sig och framförallt 2 sovmorgnar. Just nu är energiläckaget stort och all kraft går åt att gå till jobbet. Motivationen är bortflugen men samtidigt så stretar hjärnan på och triggar kroppen till att utföra jobbet professionellt. Tur är väl det. Ska man nu sluta vill man gå med flaggan i topp. Varför det är så jobbigt just nu är allt räv- och rackarspel som förekommer. Inte att jag inte är med i den nya organisationen utan allt som pågår runt om en. All ilska, ledsamhet och framförallt all falskhet. Allt smöreri emot de som inte följer med i nya organisationen. Allt hyckleri och spel för gallerierna. Allt detta är tillsammans en riktig energitjuv vilket gör att man är helt slut och tom efter en dag på jobbet. Och då är det viktigt att fylla på självboosten så mycket det går och det har jag gjort.

I tisdags fick jag äntligen svar på huruvida jag bar på cancer eller inte. Denna gång var det falskt alarm. Så skönt att äntligen få besked och framförallt skönt att få ett positivt besked. Hjärtat slog i 180 när jag med darrande hand öppnade kuvertet. Läste en, läste två och läste tre gånger innan besked sjönk in. Sonen skrek till slut av frustration. - Men säg då, mamma, säg då. Är det cancer??
- Nä älskling det var inget farligt. NÄ det är inte cancer.

Lättnaden riste igenom kroppen och tårarna började rulla. Nä jag behöver inte sätta på mig rustningen och ge mig ut i krig mot den förhatliga cancern. Jag kan lägga undan rustningen och packa ner den i lådan igen. Så jävla skönt!!! Så gick jag ett pinnhål till upp på stegen. Efteråt kom hjärnan ifatt och bankade hårt på insidan. - Hallå är du helt blåst eller? Inte fasiken skulle du ha fått besked om cancer via ett brev. Läkaren sa ju det. Om det är några förändringar eller annat oroande så skulle han ju ringa! Hjärnan råbråkar och bankar, tårarna rinner och tacksamheten sköljer igenom kroppen. Tack till den eller det som styrde i detta. Barnen kommer inte att utsättas för detta också. TACK!


Nästa självboost var igår. Igår var jag i stora staden och åt middag med Syster Yster. Vandrade genom stora staden med lätta fötter och kikade efter Syster Yster. Och där, där står hon, min storasyster. Trygg, lugn och spricker upp i ett leende när hon ser mig. Genast började vi tjattra och fnissa och bete oss som fjortisar. En liten ristning av sorg går igenom kroppen. Tänk att vi har varit tvungna att uppnå vuxen ålder innan vi kom hit. Till att träffas över en bit mat och ett par glas vin. Tjattra och fnissa och slänga ur oss tokiga saker. Men sedan suddas sorgen bort och glädjen fyller mitt bröst igen. Skitsamma, nu är vi här och nu och faktiskt vi njuter av varandras sällskap. Vi har hittat varandra och vi är på samma nivå. Kvällen var rolig, fnissig, allvarlig, tossig, vimsig ja allt utom ledsam. Jag njöt i stora drag och glädjen bor kvar hos mig idag också.

På vägen hem på tåget råkade jag ut för 3 frierier på 45 minuter. Jädrar anåda vilket race i frieri det var. Pojkvasker i ålder 25, man i åldern 35 och en man i åldern 47. Man kan ju inte klaga på åldersspridningen. hehe Det som var konstigt i det hela var att ingen av dessa 3 var onyktra. Så hela vägen hem fylldes självboosten på ännu mer och jag skrattade denna kväll så mycket att käkarna nästan hoppade ur led. Det var länge sedan Aforia skrattade så mycket. Så har Aforia klättrat ytterligare ett pinnhål upp på stegen.

Men nu ska Aforia krypa ner i sängen och suga på glädjekaramellen och sova bort dimman som har befunnit sig i huvudet hela dagen. Idag har ingen energitjuv kunnat ta sig igenom Aforias dimmiga hjärna. hehe Långsamt har hjärnan jobbat idag, kopparslagaren har varit på besök och framförallt, dimman har varit tjock. hehe

Sov gott alla ni underbara på andra sidan skärmen!

2010-03-21

Söndag och det snöar igen!

Halloj därute i cybern. Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Har inte haft orken att göra några inlägg. Det ena efter det andra har hänt och bankat ner mig i gropen igen. Luften har liksom gått ur mig och jag har fullt sjå att andas. 2010 verkar inte bli Aforias år inte. Inte om man ser vad som har hänt i början av detta år.

Så fort man är nästan uppe på toppen av stegen blir man som vanligt nerbankad till botten igen. Det verkar vara min lott i livet just nu, att klättra, bli nedslagen och klättra igen.

När jag trodde att cancern inte längre var ett hot poppade hotet upp igen. Nya prover har tagits och nu är det bara att vänta och se. Men hoppet flämtar och hänger sig kvar för jag har inte fått något samtal från doktorn. Det är hoppgivande för doktorn sa att han ringer om det är något. Det har nu gått en vecka och han har inte ringt. Det måste ju betyda att det inte är något, eller? Vågar inte riktigt hoppas dock för sist jag gjorde det blev jag varse om att hoppet krossas lätt. Oron driver genom min kropp, inte för mig egen skull, utan för mina barn. Kommer de orka med detta också? Har inte de fått tillräckligt i sina hittills korta liv? Ska de behöva gå igenom att mamma är sjuk och behöver behandling. En behandling som inte är speciellt skonsam men oftast verksam. Att jag kommer att slåss det vet jag och att jag inte kommer att ge upp i första taget. Jag vet också att jag kommer att dala och vara långt nere men ändå fortsätta att slåss. För detta är något som har varit min verklighet för så många år nu. Men som sagt, jag har inte hört något från doktorn så då är det troligen inget heller. För som jag har förstått det hela så går det fort om man upptäcker något som kan ha tendens till att vara cancer. Så mitt hopp fladdrar och flämtar.

Nu har även beskedet kommit om fortsatt anställning. Jag tillhör inte de som kommer att vara med i den nya organisationen. Som det ser ut nu så är jag arbetslös till sommaren. Detta besked kom inte som någon chock utan det är något som jag har burit med mig sedan jag hoppade på en ny roll i oktober. Jag hade min dust då när jag blev erbjuden rollen. Ska jag ta den och bli arbetslös till sommaren eller ska jag fortsatta med den roll som jag inte var riktigt nöjd med? Valet var inte lätt men känslan om självrespekt vann över oron att bli arbetslös. Visst är det tungt att veta att man troligen är arbetslös till sommaren men inte tyngre än allt annat. Just nu går mycket av min tid åt att finna andra jobb. Fylla i en massa uppgifter, skapa CV's och personliga brev som ska skickas hittan och dittan. Det som dock tär på mig är all falskhet som poppar upp kring ett besked som detta.

"- Åh Aforia så tråkigt att du inte fick följa med. Du om någon har ju faktiskt något att ge i den nya organisationen. - Om jag nu är så bra och har så mycket att ge i den nya organisationen varför tog ni inte med mig? - Det var ju inte jag som bestämde och hade det varit upp till mig hade du varit med."

Jo tjosan säger jag bara. Om dessa hade velat hade jag varit kvar. Men nu ville de inte utan bara säger så för att stilla sina egna dåliga samvete. Det skiner så lätt igenom och den falskheten tär.

Många bra människor får gå vilket för mig verkar lite konstigt. Man har behållit vissa som för mig var ett konstigt val men då jag inte har hela biten är det svårt att säga huruvida dessa kan bringa något till nya organisationen. Dock kan jag säga att mycket kunskap kommer att försvinna och det kommer företaget att förlora på. För det kommer att bli tungt och hårt med den lilla enhet som blir kvar. Det kommer krävas mycket svett och tårar för att få allt på plats. Många broar som ska byggas med folket nere i Indien. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte låta sin frustration ta över hand. Och det kommer tyvärr finnas vissa som inte orkar och då kommer problemen. Men detta är inte mitt problem längre och samtidigt som jag faktiskt tror att jag skulle kunna bringa ordning i det kaos som kommer att bli är jag samtidigt lättad över att jag inte finns med. För det kommer att bli tufft och att få alla att överbrygga till Indien kommer bli ännu tuffare. Det kommer bli lätt att skylla på folket i Indien istället för att se sig om i sitt egna hus. Man kan redan nu se tendensen till att skylla på indierna istället för att se sin egen brist. Det skapar inget underlag för en god relataion i fortsättningen.

Nu ska jag ge mig i kast återigen med att färdigställa alla dokument man behöver inför sökande av nya jobb. Ha det gött så länge!