2010-02-21

Söndag det är och snöstormen har lagt sig.

Jisses Amalia vilken snöstorm det har varit. Trodde inte att det kunde komma så mycket snö på en dag i mina hemtrakter. Men det fick jag lära mig igår. Det känns som det har kommit flera meter snö utanför mitt fönster. Kallt är det också men solen har gjort sitt försök att värma våra frusna själar idag. Säga vad man vill om snö men när solen leker över vidderna är det en underbar vy som slår emot en. Imorse när solen lekte över vidderna såg det ut som hela naturen var fylld med gnistrande, strålande diamanter. Då mina vänner kan jag inte låta bli att förundras över naturens kraft och kärlek. Kraften i dess ursinne och kärleken efteråt. Vilket skådespel naturen bjuder oss på!

Igår fick jag upp ögonen för hur underbart det faktiskt kan vara även i en snöstorm. Mina vänner från Indien var ute och lekte i snöstormen och tyckte det var helt underbart. De var som små barn som precis har öppnat sina ögon och tittar storögt runtom sig. För dem är en snöstorm något exotiskt och vackert även om kylan biter i deras skinn. De chockade vår lilla stad genom att glatt springa omkring i snöstormen och bygga snögubbar, göra snöänglar och bara känna snön. Folk skakade på huvudena och undrade vad det var för dårar som njöt av en snöstorm. Mina vänner kunde inte förstå hur vi svenskar kan vara så griniga för en snöstorm och tittade jag mig omkring gick folk med sura miner kurandes och såg inte det vackra. Då fick jag en aha-upplevelse. För visst är det otroligt med naturens kraft? För oss är allt så självklart vilket det inte är för andra. För oss är det självklart att allt är rent, tyst och klar luft att andas. Om vi tycker att det är mycket folk runtom så är det inget jämfört för hur mina vänner har det hemma. Hela Sveriges befolkning räcker inte ens att fylla en normalstor indisk stad. Det är för mig ofattbart att över 9 miljoner människor vistas i en och samma stad. För mig är det ogripbart att luften kan vara så förorenad att allt vit blir svart på några sekunder. Visst har jag varit på platser runtom i världen och sett både det ena och andra. Men jag har inte upplevt att allt vit blir svart på sekunder. Inte heller upplevt att det aldrig är tyst runt en när man drar sig tillbaka till sin privata sfär.

Men detta är verkligheten för mina vänner och därför har de problem med all tystnad som råder i vårt land. De får utslag, förkylningar osv pga att deras kroppar renas från föroreningar i luften. De vill gärna koka vattnet för att dricka det fast de inte behöver. De hänger inte gärna ut sina kläder för vädring för hemma kan man inte göra det. De är fascinerade över svenskarnas gemenskap med sina släktingar och vänner. Hur kan man låta sin gamla mor eller far bo själva när de kan bo hos dig. Hur kan man inte bjuda på och laga mat tillsammans i flera timmar? Varför umgås man inte mer än vad man gör i Sverige? Varför njuter man inte av varandras sällskap, helst dygnet runt? Frågorna är många och ibland svåra att svara på. Var tappade vi vår gemenskap med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort intresset för de som är runt om oss? Var tappade vi bort glädjen i att umgås och göra saker gemensamt med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort vår tacksamhet för det vi har idag? Var tappade vi bort oss själva? Var tappade vi bort respekten för oss själva och andra? Och vad svarar man på dessa frågor? Enda svaret jag har kunnat ge är: Vet inte!

Det är ju inte så att vi har glömt våra släktingar och vänner. För visst är vi tillsammans och gör saker gemensamt. Men den stora skillnaden är att vi gör inte detta varje dag. Vi umgås inte med alla samtidigt. Vi selekterar och har olika bjudningar med olika vänner och släktingar. Vi samlas, oftast, alla vid födelsedagar, dop, bröllop och begravningar. Vi har inte stora sammankonster utan någon orsak. Vår respekt för äldre blir sämre och sämre. Vår självrespekt blir också sämre och sämre. Vi jagar ideal, pengar och status. Många av oss mår så dåligt att man måste vara sjukskriven för att kunna återhämta sig. Vi trycker i oss piller av olika slag för att höja vår prestation. Så visst har mina vänner rätt när de säger att vi har tappat bort det väsentliga. Kärleken till oss själva och till andra. Tacksamheten för vad vi är och att vi vaknar upp varje morgon.

Men å andra sidan har vi mycket bra i Sverige också. Vi trycker oftast inte ner andra människor för att de är födda i fel status. Vi har billig sjukvård om än ibland dålig. Vi har chefer som vi kan prata med som en vanlig kollega. Vi behöver inte gå runt och vara rädda för att en bomb ska sprängas. Vi rynkar inte på pannan om en man och kvinna kramar och kysser varandra. Vi tvingar inte våra barn att gifta sig med någon med likvärdig eller högre status utan kärlek. Vi tillåter våra barn att utforska och hitta sig själva. Vi låter våra barn gifta sig av kärlek. Vi har mat för dagen och rent vatten att dricka. Vi har kläder att klä oss med. Vi har inte den stora fattigdom som många andra länder har. Vi har bra skyddsnät runt om oss även fast vi klagar på det. Så vi borde vara tacksamma men det är vi inte.