2013-01-30

Sorgens mantel

Fredagen den 10 augusti 2012 förlorade en bloggvän sin man. När nyheten ramlade in i mitt huvud kastades jag 7,5 år bakåt i tiden, när jag förlorade min man. Jag tänkte FAN vad livet är hårt, grymt och orättvist mot vissa. Nej, det får inte vara sant. Att förlora sin livskamrat är tufft. Man förlorar inte bara sin älskade utan även sin bästa vän, sin ovän, sin själ. Jag kan rabbla på hur länge som helst vad man förlorar. Men det hjälper inte, för mannen är borta.

Nu är det tur att hon har sina boyz, för det gör att man fortsätter. Man kan inte svika sina barn, även om de är stora. Man lever vidare och kämpar för att bygga upp sin familj igen. Livet går vidare fast som i en bubbla. Man tar en sak i taget och ett andetag i taget.

Har man inte varit där, förlorat sin man, är det svårt att förstå. Alla känslor som bubblar, panikångesten  ilska, saknaden, hatet, sorgen, förtvivlan, övergivenheten osv. Hur man trillar djupt, kravlar sig upp igen, för att åka ner igen. Den eviga berg- och dalbanan som man kastas omkring i. De första dagarna/veckorna fattar man ingenting. Man glider omkring i en bubbla och bara väntar på att dörren ska öppnas och mannen kommer hem igen. Man har svårt att ta till sig det hela. Visst sorgen, tårarna och allt det där akuta finns där men inte riktigt förståndet. Sedan när bubblan spricker och man börjar inse att FAN mannen är borta, vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva vidare utan min själsfrände, vem är jag nu? Alla frågor som bubblar upp, alla varför som aldrig får ett svar. Kraften som krävs att ta sig ur sängen, försöka leva fast ändå inte. När man plötsligt inser att världen inte har stannat för alla andra utan bara för dem som är berörda.

Man kravlar, kryper, springer, ranglar och går in och ut i olika faser och skeenden. Första julen, första nyåret, ja hela det första jävla året som man går igenom. Det gör ont som satan men man tar sig igenom det. Sedan allas väl mening: Det löser sig, du ska se att det blir bra. Man är så jävla less på att höra dessa ord att man bara vill be folk fara och flyga fast man vet att de bara menar väl. Men det löser sig inte, det blir inte bra på lång jävla tid. Eller när vänner man trodde sig ha byter sida på vägen för att de ser en komma. Vägrar möta ens blick utan låtsas om som de inte ser en. Slutar ringa för att de tycker att "nu har det ju gått så lång tid att du borde ha kommit över det". Fan ta dem, det tar år att komma över någons död. Det inget man bara sopar under mattan och går vidare på.
Sedan kommer nästa fas - när människor i all väl mening börjar berätta om deras upplevelser kring döden eller andra hemska saker. Bara för att visa att man kommer vidare, att livet går vidare. Men problemet är just då skiter man fullständigt i det. Man har inte orken att höra om andras elände man har fullt upp med att ta hand om sitt egna. Man har bara lusten att skrika, fräsa - Du jag skiter i ditt elände, jag har fullt upp med mitt egna. Men man gör inte det, man bara tänker det, för innerst inne vet man att människor gör detta av all väl mening inte av elakhet.

Jag är ledsen att säga det. Men en sorg försvinner inte, den blir bara lättare att leva med. Taggen blir mindre och mindre vass och skaver inte lika mycket. Detta kan ta flera år för en del och för en del kan det ta kortare tid. Allt är beroende på hur man är som person. Hur nära man var varandra. Men saknaden och sorgen den försvinner inte. Dock kommer man, oftast, starkare ur det. Man tar inte lika hårt på små saker som händer runt omkring en. Man har en helt annan distans till saker och ting. Sorgattackerna kommer med längre tid emellan gångerna. Man går inte jämt och ständigt och tänker på det hemska som här hänt. Det bara finns där i bakhuvudet. Sedan kommer det en doft, en låt eller ett speciellt ord flygandes och man dyker igen men inte lika djupt. Det blir lättare att kravla sig upp.

En dag vaknar man bara och känner hur livsgnistan börjar flamma i en. Helt plötsligt börjar världen le emot en igen och man själv börjar le mot världen. När man har kommit dit kommer plötsligt något annat in och som man måste sopa bort, det dåliga samvetet. Inte kan väl jag börja känna så här, herrejösses min man är ju död. Vettisjutton vad det är för mekanik som slår till men det gör den. Som tur är har man oftast kommit så långt att man kan slå bort det och istället koncentrera sig på att ta emot det världen har att bjuda en på. Att ta vara på alla goa stunder som ges en. Plötsligt börjar man uppskatta andras sällskap, kramar och glada tillrop och inte bara de närmaste. Man lyfter sitt ansikte mot himmelen och ler, kanske nickar lite och kastar iväg - jo du gubben nu så är det nog dags för mig att komma vidare. Just där och då när detta händer ser man, om man vänder sig om att man har kommit ur tunneln. Det stämde, ljuset finns men jävligt långt borta var det.