Jag tror att alla andra har mer ångest.....

.... över att jag fyller snart 50 år än vad jag har. Vet inte hur många gånger under den senaste veckan jag har fått frågan om jag har ångest. Vad ska jag ha ångest över? Förstår inte riktigt det. Att jag har hunnit snart leva i 50 år i både glädje och sorg och förhoppningsvis har minst 30 år till att leva. Tänk vad roligt man kan ha under dessa 30 år.

Hur min framtid kommer att se ut har jag inte den blekaste aning om. För jag har inte några skrivna blad i min livsbok om det. Men det jag vet är att den kommer att kantas av både sorg och glädje, regn och solsken. För livet i sig innehåller alla dessa faktorer och det är de som gör oss till dem vi är. Det är de som formar oss för framtiden.

Förhoppningsvis kommer jag att en dag bli mormor och farmor.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta leva med min nya kärlek.
Förhoppningsvis kommer jag att få fortsätta att ha en god hälsa så jag kan göra allt det jag vill.
Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta resa och se nya platser.
Förhoppningsvis kommer jag och mina vänner fortsätta att ha kontakten och göra roliga saker även framgent.
Förhoppningsvis kommer jag att fortsätta vara nyfiken på livet och dess innehåll.

Något som är säkert är:
Mina barn kommer att fortsätta utvecklas och formas av livet med eller utan mig.
Jag kommer att fortsätta fylla min livsbok med nya blad till den dagen det är dags att vandra vidare.
Jag kommer att fortsätta åldras.
Jag kommer att se mina föräldrar vandra vidare och jag hoppas att jag kan vara med dem in i det sista.
Jag kommer en dag vandra vidare. När dagen kommer vet jag inte men jag hoppas att det är långt kvar.

Men framförallt det är jag som styr hur mitt liv ska se ut i fortsättningen. Det är jag som gör valen och väljer vägarna framåt.

Just nu har jag valt vägen med nya kärleken. Den vägen kommer att kantas av glädje, sorg, ilska och kärlek. Vart vägen tar vägen vet jag inte och jag vill inte heller veta det. Jag vill inte lägga upp någon strategi utan bara följa magkänslan och hjärtat även fast hjärnan ibland skriker: FEL FEL FEL. Trots att någon sitter på min axel och säger: Jaha nu när du är lycklig slår lien snart till igen. Du kommer att krypa i gräset igen och inte flyga uppe bland molnen.
Men den jag lyssnar inte. Inte denna gång utan nu ska jag skratta, vara lycklig och kär och snart fylla 50 år.

Så mina vänner:

Amor vincit omnia et nos cedamus amori – "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken"