Dagen före domedagen!

Ikväll är det kvällen innan domedagen. Imorgon sker den stora undersökningen. Kommer jag att vara frisk eller inte? Precis när livet började vända till det soliga så kommer nästa klubba. Är jag en av dem som cancerns väg ska vandra? Kommer jag klara beskedet imorgon? Vet inte, just nu känns det som bara jag får undersökningen överstökad och får besked så kan jag nog tackla beskedet. Imorgon sker den stora bröstundersökningen. Kommer man finna cancer i bröstet? Har läst på. 95% av alla kvinnor som får bröstcancer överlever. Tillhör jag en av dem? Ja tamen tusan det gör jag. Har jag överlevt allt annat ska jag banne mig överleva även en bröstcancer. Men det behöver inte vara något heller. Bara vanliga svullna körtlar. Dock snurrar tankarna både hit och dit. Visst har jag en knöl i andra också. Visst har jag knölar på ryggen också. Och så vidare går tankarna till att i nästa sekund. Äsch det här inget, bara vanlig noja. Att behöva gå och vänta är absolut det värsta jag vet. Jag vill ha besked nu inte om en vecka eller ett år. Ge mig något handfast som jag kan tackla. Att sväva i ovisshet gör mig nervös och nedstämd. Att inte veta är en plåga, ett gissel som spelar spratt med min hjärna. Sedan tänker jag på vännen som precis har kommit i hamn efter ett kämpande utan dess like. Tänker även på vännen som inte längre finns bland oss. Vem av dem kommer jag vara om jag beskedet får? Jag tror att jag kommer att kriga och segra. Det måste jag tro och det måste bli så. För jag är inte klar på vår jord ännu. Det finns så mycket mer att göra och uppleva.

Återigen står jag med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum. När kommer jag kunna stå med båda fötterna i livets rum? När kommer denna berg- och dalbana sluta? När får jag hoppa av och börja vandra längs livets glada väg? Är det så här resten av mitt liv kommer att se ut? När vi väl har tagit oss ur en kris så kommer nästa och nästa och nästa. Det borde väl någon gång var min tur, eller? Kommer 2010 vara året då det vänder för mig eller kommer det vara det år när kriget ska börjas utkämpas igen? Hur många mer tårar måste jag fälla innan jag har fyllt den bägaren? Eller kommer just min bägare aldrig bli full? Dessa tankar fyller min redan överbelastade hjärna. Just nu är det inget roligt att vara jag. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bara stanna där och hoppas att allt löser sig. Men det vet jag ju så väl. Inget löser sig av sig självt. Ingen löser mina problem utan dem måste jag själv lösa. Ingen ger mig silverbrickan som jag kan glida på. Utan det är trälabb som gäller och jag måste valla så gott det går.

Detta mina vänner är vad som rör sig i min hjärna ikväll och jag ber er hålla era tummar hårt att det inget är. Just nu behöver jag all hjälp jag kan få på vägen så att vallan håller hela vägen in i mål.