2010-02-06

Krisen är över!

Äntligen är krisen över för dotera. Men det var riktigt nära . Ett par timmar till så hade det varit försent. Dotera lyckades med konststycket att dra på sig både njurbäckeninflammation och blodförgiftning. Läget var riktigt kritiskt första dygnet men som tur är svarade hon snabbt på medicinen och infektionen lyckades hävas. De satte in precis rätt medicin. Puh men det var riktigt riktigt nära. Ännu en gång hamnade vi i dödens väntrum men lyckades med att kravla oss ut.

Undrar när vi ska slippa dessa dykningar? Kommer livet i fortsättningsvis vara just att stå med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum? Börjar så smått undra vad man har gjort för att förtjäna detta? Nu vill jag verkigen få komma ur dödens käft och få börja känna livet. Det här tär så in i norden på mig ooch gör att man får så svårt att kravla sig upp igen. Men tänker inte ge mig även om jag har fått sår och blåmärken. Med min ömmande kropp kravlar jag mig långsamt upp för stegen igen. Vet att det finns de som har det värre men just nu hjälper det inte mig. Vet att jag borde vara tacksam för det jag har, men det är jag inte. Jag är inte tacksam för att jag får slå mig blå för att kunna leva detta liv. Jag är inte tacksam för att jag måste slåss för de mina och få dem att överleva. Jag är inte tacksam för att jag trots allt står här. För det är svårt att känna tacksamhet när man gång på gång blir nedknuffad i gropen igen.

Dock är jag tacksam för att det inte var doteras gång denna gång. Jag är också tacksam för att sonen finns. Tacksam för att mina gamla föräldrar finns fortfarande kvar med oss. Tacksam för att ha världens bästa storasyster. Så visst lite tacksam är jag och jag böjer mitt huvud i ödmjukhet. Men snälla nu kan väl det ändå ta slut denna berg- och dalbana? Ber på mina bara knän för att få känna ren och skär glädje utan att våndas för vad som komma skall. För så har det varit. Har jag börjat känna glädje och framtidstro så har man snabbt blivit nerknuffad i gropen. När kommer jag få kliva utanför dörren och ta ett djupt andetag och tänka: Äntligen är det över! Äntligen har det vänt! När???

11 kommentarer:

  1. Å, så skönt att det gick bra!! Hua, det måste va jobbigt att ha det så, lider med dig. Inser hur skyddat jag lever även om ja, man inte ska jämföra med andra, för visst har vi alla olika "prövningar". Jag hoppas verkligen att det ska vända för dig för usch, vad jobbigt det måsta va att klättra uppåt hela tiden... Lite symboliskt så ÄR det ju faktiskt jobbigt att klättra uppåt. Som idag när jag gick i massa snö uppför en slalombacke. Det är inte gjort i en handvändning.
    Se till att ta hand om dig!!! Skäm bort dig med sömn å vila, åsså nåt gott.
    Tänker på dig!!
    StorKramen, Maria

    SvaraRadera
  2. USCH så läskigt!!!! I dina funderingar över tacksamhet kanske det kan hjälpa att dela upp tacksamheten på olika sätt. Det är kanske lättare att vara tacksam över det du har (barn, vänner osv) än det som alltid händer. Fast jag minns en gång tidigare i livet när jag "övade" på tackamhet. Jag avslutade varje dag med att i mitt huvud vara tacksam för det braiga som hänt under dagen (tog sak för sak genom minnet) SEDAN gjorde jag en tacksamhetsövning över det som inte varit bra under dagen. Jag vände det till något konstruktivt så gott det gick. Tack för att den här skiten hände, nu har jag förstått hur viktigt det är för mig med .... osv. I alla negativa händelser finns ju alltid en kontrast, en önskan om något annat. Och ju mer vi vet vad vi inte vill, desto mer vet vi vad vi vill. Och nu vet du verkligen vad du vill - få lugn o ro och få njuta utan rädsla över gropar och fällor.

    Hursomhelst, jag önskar dig och dottern skön vila och en bra lördagkväll!

    SvaraRadera
  3. Jag blev så glad när du skrev hos mig och även berättar här att din din dotter mår bättre nu.
    Men kan tänka mig ni har varit så otroligt rädda innan...
    Så skönt att dottern svarade så snabbt på medicinen.

    Förstår av det du skrivit att det hänt en del saker och livet varit tuft mot dig den sista tiden.
    och sådant tär på krafterna.
    Och hoppas från hela mitt hjärta att allt ordnar sig och lugnar ner sig och denna berg och dalbana slutar.
    Skickar dig en stor Kram

    SvaraRadera
  4. Hej vännen,är glad för att allt gick bra och förstår dina funderingar och sånt går inte att svara på men från och med nu så sänder jag hälften av min goda energi till dig och din familj,den är stark och positiv så hoppas det märks i vardagslivet,inget mer ont ska drabba er på länge,så är det bara,kram och ppm

    SvaraRadera
  5. Å va skönt det vara att höra att det gick bra för dottern din..
    Skickar en stor energi kram till dig och din familj och hoppas att det ska ge lite styrka..

    Det är hemskt när ens barn är allvarligt sjuka och snuddar vid gränsen..
    Nu får vi hoppas att berg och dalh banan bara kommer att gå uppför, för er...
    Många Stora Kramar!!

    SvaraRadera
  6. En så hemsk upplevelse för er! Att hon inte blev tagen på allvar? Hon var kanske så dålig att hon inte förmådde informera om sitt njurproblem? Hoppas hon repar sig helt och hållet snabbt och att ni sedan får lugn i tillvaron.

    SvaraRadera
  7. PUH! Vilken pärs! Glad att det är över för er/dig!
    Hoppas att dalarna nu blir färre och snart ett minne blott! <3
    Varma kramar till dig! PPP

    SvaraRadera
  8. Kära nå´n så förfärligt!! Så bra att att PC:t funkade på en gång så det gick tillbaka snabbt!!!
    Ta hand om henne nu, mycket vila!!
    Var rädd om dej själv också!♥
    Massor med mjuka KRAMAR!!

    SvaraRadera
  9. Så skönt att det gått bra!
    Kram

    (Och man måste inte vara tacksam för att livet är orättvist, men man kan vägra att bli bitter och det är väl precis det du gör..??)

    Pöss

    SvaraRadera
  10. Hej det är bara jag som tittar in igen.
    Hoppas allt är ok och att din dotter mår ännu bättre nu.
    Stor Kram till dig

    SvaraRadera
  11. Tittar in och skickar en stor solskenskram...

    SvaraRadera

Halloj alla goingar. Tack för att ni skriver en liten rad till mig! Kanske hinner jag inte svara men läser gör jag alltid. Kramis