Söndag och det snöar igen!

Halloj därute i cybern. Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Har inte haft orken att göra några inlägg. Det ena efter det andra har hänt och bankat ner mig i gropen igen. Luften har liksom gått ur mig och jag har fullt sjå att andas. 2010 verkar inte bli Aforias år inte. Inte om man ser vad som har hänt i början av detta år.

Så fort man är nästan uppe på toppen av stegen blir man som vanligt nerbankad till botten igen. Det verkar vara min lott i livet just nu, att klättra, bli nedslagen och klättra igen.

När jag trodde att cancern inte längre var ett hot poppade hotet upp igen. Nya prover har tagits och nu är det bara att vänta och se. Men hoppet flämtar och hänger sig kvar för jag har inte fått något samtal från doktorn. Det är hoppgivande för doktorn sa att han ringer om det är något. Det har nu gått en vecka och han har inte ringt. Det måste ju betyda att det inte är något, eller? Vågar inte riktigt hoppas dock för sist jag gjorde det blev jag varse om att hoppet krossas lätt. Oron driver genom min kropp, inte för mig egen skull, utan för mina barn. Kommer de orka med detta också? Har inte de fått tillräckligt i sina hittills korta liv? Ska de behöva gå igenom att mamma är sjuk och behöver behandling. En behandling som inte är speciellt skonsam men oftast verksam. Att jag kommer att slåss det vet jag och att jag inte kommer att ge upp i första taget. Jag vet också att jag kommer att dala och vara långt nere men ändå fortsätta att slåss. För detta är något som har varit min verklighet för så många år nu. Men som sagt, jag har inte hört något från doktorn så då är det troligen inget heller. För som jag har förstått det hela så går det fort om man upptäcker något som kan ha tendens till att vara cancer. Så mitt hopp fladdrar och flämtar.

Nu har även beskedet kommit om fortsatt anställning. Jag tillhör inte de som kommer att vara med i den nya organisationen. Som det ser ut nu så är jag arbetslös till sommaren. Detta besked kom inte som någon chock utan det är något som jag har burit med mig sedan jag hoppade på en ny roll i oktober. Jag hade min dust då när jag blev erbjuden rollen. Ska jag ta den och bli arbetslös till sommaren eller ska jag fortsatta med den roll som jag inte var riktigt nöjd med? Valet var inte lätt men känslan om självrespekt vann över oron att bli arbetslös. Visst är det tungt att veta att man troligen är arbetslös till sommaren men inte tyngre än allt annat. Just nu går mycket av min tid åt att finna andra jobb. Fylla i en massa uppgifter, skapa CV's och personliga brev som ska skickas hittan och dittan. Det som dock tär på mig är all falskhet som poppar upp kring ett besked som detta.

"- Åh Aforia så tråkigt att du inte fick följa med. Du om någon har ju faktiskt något att ge i den nya organisationen. - Om jag nu är så bra och har så mycket att ge i den nya organisationen varför tog ni inte med mig? - Det var ju inte jag som bestämde och hade det varit upp till mig hade du varit med."

Jo tjosan säger jag bara. Om dessa hade velat hade jag varit kvar. Men nu ville de inte utan bara säger så för att stilla sina egna dåliga samvete. Det skiner så lätt igenom och den falskheten tär.

Många bra människor får gå vilket för mig verkar lite konstigt. Man har behållit vissa som för mig var ett konstigt val men då jag inte har hela biten är det svårt att säga huruvida dessa kan bringa något till nya organisationen. Dock kan jag säga att mycket kunskap kommer att försvinna och det kommer företaget att förlora på. För det kommer att bli tungt och hårt med den lilla enhet som blir kvar. Det kommer krävas mycket svett och tårar för att få allt på plats. Många broar som ska byggas med folket nere i Indien. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte låta sin frustration ta över hand. Och det kommer tyvärr finnas vissa som inte orkar och då kommer problemen. Men detta är inte mitt problem längre och samtidigt som jag faktiskt tror att jag skulle kunna bringa ordning i det kaos som kommer att bli är jag samtidigt lättad över att jag inte finns med. För det kommer att bli tufft och att få alla att överbrygga till Indien kommer bli ännu tuffare. Det kommer bli lätt att skylla på folket i Indien istället för att se sig om i sitt egna hus. Man kan redan nu se tendensen till att skylla på indierna istället för att se sin egen brist. Det skapar inget underlag för en god relataion i fortsättningen.

Nu ska jag ge mig i kast återigen med att färdigställa alla dokument man behöver inför sökande av nya jobb. Ha det gött så länge!