Okej okej, jag vet....

... tiden flyger och jag hinner liksom inte riktigt med. Bloggen får ta stryk för att jag inte hinner med. Så mycket som händer och berg- och dalbanan fortsätter sin tur. Men snart hoppas jag på vändning i detta och att orken kommer tillbaka. Ena dagen är man högt uppe på kullen och nästa dag är man långt nere i dalen. Just nu är det rätt lugnt, inga höga kullar och inga djupa dalar. Bara en enda raksträcka och då passar jag på att pusta ut.

Tiden på dagarna går åt att sitta i möten, springa på intervjuer för nytt jobb samtidigt som man ska göra det dagliga arbetet. Det gör att man är helt slut på kvällarna när man kommer hem och orkar endast med det mest akuta hemma.
I lördags fyllde dotera hela 20 år och det kändes konstigt. Nu är hon inte liten längre utan stora damen. Tänk så fort tiden går. Tyckte det var igår hon tittade ut och blängde lite ilskt på en för att sedan sluta ögonen och somna. Sedan charmade hon alla och speciellt sin pappa som om han hade kunnat skulle ha plockat ner stjärnorna till henne. Från en liten flicka till en vacker ung självständig tjej bara så där. Ja där ser man vad tiden går fort. Inte är det på en själv inte som ser det, nä, utan på att ungarna växer upp och lämnar boet.

Nu måste jag plocka lite innan det är dags att krypa ner i sängen.