2013-10-14

Måndagen den 14 oktober och .....

..... 10 dagar kvar tills man fyller 50 år. Än så länge har jag inte fått någon åldersångest utan tycker det är riktigt skönt att ha kommit så här långt i livet. Vill inte vända tillbaka och bli 20 år igen.

Har blickat tillbaka lite i mitt liv och jag vill inte gå tillbaka och uppleva mitt liv igen. Så mycket har hänt och så mycket sorg har funnits. Visst var det härligt att vara 20 år och ha hela livet framför en som ett oskrivet blad. Men samtidigt var det lite skrämmande. Nu skulle man själv fylla detta blad med något och inget som mor och far hjälpte till med. Att själv ta ansvar och själv möta glädje och sorg. Att plötsligt se andra människor med deras fel och brister och positiva sidor. Att själv bestämma vilken väg man ska gå eller inte. Att stå på bergstoppen och bara kasta sig ut i det som kallas vuxenlivet. Vilka framtidsplaner man hade och så lite man visste. Det är tur att man inte vet vad som händer på vägen får då hade man inte vågat sig ut.

En lärdom som kom tidigt var att man själv faktiskt inte kan styra över vem som lever och vem som dör. Man tror att man har full kontroll och sedan slår verkligheten till ordentligt. Man har inget att sätta emot om Döden har beslutat sig. Vår älskade dotter Sarah Margareta togs ifrån oss innan vi ens hann få känna henne. Det är en riktig tagg som sitter i hjärtat. Att Döden beslutade ta Sarah Margareta ifrån oss innan hon ens hann få komma och säga hej. Samtidigt så inser jag ju att det hade varit betydligt mycket värre om hon hade hunnit finnas hos oss ett par dagar in Döden valde henne. Men sorgen den försvinner inte, den finns kvar och tittar fram då och då.

Att sedan få barn som överlever var något av det absolut bästa som har hänt mig. Samtidigt som bland det värsta eftersom nu började den riktiga oron krypa på en. Tänk om det händer mina barn något, tänk om jag inte kan vara där och skydda dem. Och det fick jag surt lära mig när maken dog. Man gör allt i sin makt för att skydda sina barn men när det verkligen händer kan man inte skydda dem. Det man kan göra är att vara där för dem och stötta dem vid svåra tider som i glada tider. Mot livet själv kan man inte skydda någon man kan bara vara där och stötta. Jag så stolt och lycklig över att mina två barn har vuxit upp och blivit de underbara och starka människor som de är idag. De har fått smaka på livets baksida alldeles för tidigt och om det hade stått i min makt att förhindra detta hade jag gjort det.

Snart är man 50 år och fortfarande fascinerar livet en. Att möta kärleken efter maken känns fortfarande overkligt. Att möta närståendes reaktioner på detta väcker många olika känslor som legat i koma. Att vakna upp och få alla dessa känslor är både tufft och hårt men samtidigt alldeles underbart. Nu åker man helt plötsligt igen en slags berg- och dalbana fast mer på det positiva sättet. Mer på det förtjusta sättet som när man sitter i vagnen högst upp för första gången och man inser att nu jävlar blir det åka av. Första backen ner och det bara suger och kittlar i magen. Man skriker av skräckblandad förtjusning och man vet att än är det inte slut. Det kommer att komma så mycket mer fast man vet inte vad. Man bara vet att det är bara att hålla i sig och åka med.

Helt plötsligt så hamnar man i en situation som gör att ljuset är här igen samtidigt som det blinkar. Att lära känna en ny person som tagit en med storm är utmattande samtidigt som livsgivande. Nu börjar andra problem visa sig i form av närstående som blir överbeskyddande. Allt som händer ska gå igenom nålsögat. Jag förstår mina närstående att de är rädda om mig och inte vill att jag ska bli sårad. Men samtidigt har jag svårt att förstå varför allt ska granskas så kritiskt. Men men det är ju som med allting annat. Vi gör det vi känner är bäst för oss själva och sedan får man arbeta med att få sina närstående med på färden framåt.

Jisses vad djupt det blev idag. Men det är väl det som är livet. Skrapar man lite på ytan hittar man så mycket mer.

Säger bara: Carpe diem - vänner!

2 kommentarer:

  1. Du skriver så fint! Jag njuter av dina ord, och hummar medkännande. Kram på dig! Och själv måste jag vänta till i april innan jag blir klok :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Kram på dig också och en stor pöss på pannan!

      Radera

Halloj alla goingar. Tack för att ni skriver en liten rad till mig! Kanske hinner jag inte svara men läser gör jag alltid. Kramis