Börjar så smått fundera om veckan bara består av fredagar? Fasiken tycker att veckorna bara springer iväg och vad åstadkommer man? Inget substansiellt. Ska kanske återvinna förra fredagens inlägg som en klok underbar gumza föreslog. hehe
Ibland är livet så härligt att leva, ibland en plåga. När man börjar komma upp från gropen och börjar skymma himlen så står någon djävul där och slår en ner igen. Då är det bara att börja om att klättra. Är det verkligen mödan värd? Ja det är det. När man börjar skymma himlen igen börjar livet flöda i en och man känner pirret, fjärilarna i magen. Pulsen ökar och blodet forsar och pulserar. En otroligt skön känsla men tyvärr alldeles för kortvarig. Vad göra när någon djävul står och slår en ner en igen mer än att trotsigt ställa sig upp och säga: Gör vad f...n du vill men jag tänker börja klättra igen. Så börjar man igen och klättra. Inte behöver man gå på något gympapass, man har fullt upp med att klättra! Men ibland undrar jag om man inte borde stänga av och bara vara. Strunta i att känna, strunta i glädjen, bara sträva för att överleva. Någon gång tar väl detta liv slut? Sedan sitter en djävul på axeln och pockar. Ut och känn. Ut och upplev. Ut och gläd dig. Skit i den andra djävulen. Klättra, känn, upplev och framförallt lev. Fånga det du kan. Upplev det du kan innan den andra slår ner dig. Men det är tungt. Tungt som attan att klättra och börja känna glädje, känna livet börja flöda i en, för att sedan slås ner igen. Men som gamla mormor sa: Vem f...n har sagt att livet ska vara lätt!
Vad föranleder detta hos Aforia undrar ni säkert. Jo först så bytes det jobb, sedan hotar arbetslöshet. Sedan började Aforia spira men ack så hon slogs ner. Men tjurig som hon är, börjar Aforia klättra igen. Kanske ses vi däruppe snart! Kanske kommer Aforias tid också för knoppning och sedan för att slå ut i full grönska. Inte nu tydligen men någon gång ska det väl ändå vara Aforias tid?
2010-01-22
Så är det fredag igen! hehe
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som nån har sagt om livet, "I did´t say it would be easy, I only said it would be worth it..." Kan har varit Jesus!??? ;) Prövningar får vi alla å jag hoppas du klättrar upp ur detta å att du får stå där på kanten å klubba ner vem det nu är. ;)
SvaraRaderaSkickar en stor HelgKram!!
Maria
Men du, vad är det som hänt nu då? Vad är det som "slagit ner" dig? Hursomhelst, känner väl igen mig i dina funderingar om livet. Gudarna ska veta att jag haft många ups and downs i livet. Till sist byggde jag mig en sorts andlig plattform som hjälper mig mycket när jag är på djupet. Har vistats där till o från rätt länge den senaste tiden och längtar efter att få känna ljuset lite mer långvarigt. Men det här är ju livet. Livet är en lång upptäckts- och skaparfärd. Och så fan att jag tänker låta något beröva mig viljan att hitta tillbaka till glädjen och energin. Den är där. Finns där varje dag, på olika små och ovanligt vanliga ställen - om man kommer ihåg att titta.
SvaraRaderaMin son är en sådan liten vardagsdiamant. Vi skrattar och busar varenda dag, vilken källa till ren glädje. Och jag NJUTER av den.
KRAM till dig goa Aforia. Och glöm inte att din bästa tid är nu. Alltid nu. Inte sedan. Det finns bara nu och nu och nu och nu och....
Kan tänka mig det känns jobbig och livet är verkligen inte lätt alla gånger.
SvaraRaderaBra att Aforia är tjurig som du skrev och börjar klättra igen.
Och hoppas från mitt hjärta att allt ordnar sig snart.
att det snart blir Aforias tid...det unnar jag dig verkligen.
Stor kram till dig
Ja du vännen,du är inte ensam att känna det så men jag vägrar att ge mig och kan inte säga att jag har så många motgångar men lite tråkigt är det ibland,bara jobba -äta -sova ducha -betala räkningar och va duktig så tur jag har lilla Ella att koppla av med,hon är motvikten till allt tråkigt så det är värt det,men om jag får drömvinsten så lovar jag att vi bloggvänner ska få det så bra och kul det bara går,har inte haft tid att blogga jag heller men ikväll så tog jag mig det,ha så bra,kraaaaaaam.
SvaraRaderaJa livet är verkligen en berg o dalbana med sina upp och ned gångar. Det enda vi kan göra är att åka med även fast det kan vara tufft och jobbigt.
SvaraRaderaKänner verkligen igen det du skriver om djävulen som ska stönas med att dyka upp och slå ner en när man väl har lyckats klättra upp för väggen igen..
Men kämpa på vännen efter regn så brukar alltid solen titta fram..
Stor Kram från Madde
Men lilla gumman då, vad har hänt?
SvaraRaderaJag har försökt kommentera hos dig men jag lyckas sällan tyvärr. Jag gör ett nytt försök.
Kram där nere i "Söder"
Nu blir jag riktigt orolig gumzan!
SvaraRaderaJa, nog är livet som en rollercoaster många gånger...och vi klättrar och klättrar uppför slänter och höga bergstoppar och tänker att "det här orkar jag inte fler gånger"...tills man står där igen och klättrar ännu en gång! Som tur är, är det ju inte bara dalar, utan ibland når vi toppen. Jag tror att du är på väg Lena! Jag vill verkligen att det ska vara så...för det är du verkligen värd! =) Ge inte upp!
Jag skickar en varm och go' styrkekram...KRAMMMM!