Ipren, alvedon it's da shit!

Så är jag nyopererad och ynklig. Igår var ingen rolig dag samtidigt en nödvändig dag. På förmiddagen blev jag så äntligen opererad i käken. Ut togs en liten bit av käkbenet och 2 elaka tandrötter under en smärta som nästan gjorde att jag svimmade. Tårarna rann och jag ojade mig. Tyvärr tog inte bedövningen tillräckligt för att jag inte skulle känna något. Som tur var, var tandkirurgen stenkall och fixade ut rötterna trots mitt grinande och ojande. Hon lät sig inte påverkas av det och blev heller inte nervös. Inte så att hon inte försökte bedöva mig men pga en irriterad nerv gick det inte bedöva mer. Så under en smärta, under tårars fall och under ett ojande togs rötterna ut och en liten del av käkbenet.

Som tur var, varade detta bara i cirka 30 min. Men jag kan lova det var lååååånga 30 minuter. När jag låg där i stolen inkapslad i grönt och tårarna rann försökte jag tänka på något annat och andas. Försökte visualisera något gott och smärtfritt. Men vet ni jag lyckades inte för smärtan gjorde sig påmind alldeles för mycket. Har min tandläkarskräck blivit botad? Nej inte på långa vägar.

Men nu är det över och jag har ont som fasiken men inte på långa vägar lika ont som under operationen. Därför håller jag mig Ipren och Alvedon och inget starkare. För kan jag stå ut under 30 minuters lång smärta så kan jag banne mig stå ut med blånad och svullen värkande underkäke.

Nu alldeles strax kommer Mor och Far för att fika och kolla upp mig så jag inte svimmar eller något. Trots sina modiga 48 år är man inte vuxen i sina föräldrars ögon. Utan måste tas hand om, gullas med och pysslas med. Och vet ni, det är precis det jag behöver nu. Så jag tänker låta mig gullas med, pysslas om och bara njuta. Oja mig lite och sörpla in mig mina föräldrars omsorg. 

Vad ska ni göra då?