...på fika och försökt pyssla om mig. Jag var glad när de kom och glad när de gick. Varför? Jo för hur jag än försökte så kunde jag inte visa dem hur j....la ont jag har. För det skar i mitt hjärta när jag såg deras oro i ögonen. Så jag satte på mig den käcka lilla glada masken och sa att ont har jag minsann inte. Tugga i mig en bulle och hoppades att de inte såg hur ont det gjorde. Någonstans på vägen har man växlat från att bli omhändertagen till att skydda och ta hand om sina gamla föräldrar själv.
Sedan Caesar gick bort har Far blivit mer och mer tyngd av åldern. Krämporna som befarad kärlkramp har börjat visa sig. Idag när de var här så såg jag att från igår till idag så har han blivit ytterligare märkt av åldern och bekymren.
Mor hon börjar glida in i sin egen lilla sinnesvärld där allt handlar om hennes krämpor, hennes bekymmer. Hon har börjat svära på äldre dagar och glömma bort saker. Idag sa hon samma sak om och om igen. Rätt som det är ser man att plötsligt blir hon förvirrad och en dimma drar förbi hennes ögon. Nästa sekund är hon tillbaka men glömt vad som har hänt de senaste 10 minuterna. När detta händer ser jag hur Far blir orolig och ängslig, lite retlig och ilsken. Ilsken över att Mor har blivit sämre och sämre. Retlig för att han inte kan stoppa förloppet, ängslig att hon ska försvinna längre och längre in i sin värld och oroad för att bli lämnad. Så inte kunde jag tynga honom med hur ont jag egentligen har. Han har fullt upp med att oroa sig för Mor. Så därför kändes det skönt när de åkte. För att sitta och vara käck och glad, inte visa hur ont man har, tar på krafterna. Samtidigt som ens egen oro för sina egna föräldrar börjar gnaga och skava.
Mina föräldrar är över 80 år bägge två, så jag är förunnad att fortfarande ha dem kvar i livet. Kanske lever de många år till, kanske inte. Så därför vill jag inte tunga dem med mina bekymmer och besvär utan mer försöka underlätta för dem så de har en behaglig resa de sista åren i livet. Men jag måste säga att det är svårt. Att gå från den som fått stöd och råd till att bli den som ger stöd och råd. Det är som det sägs: När ens föräldrar blir gamla är de inte längre föräldrar som man vänder sig till utan föräldrar man tar hand om och vårdar ömt. Man blir sina föräldrars förälder och man vill göra allt man kan för att skydda dem för det som komma skall.
Förstår dig så väl!Föräldrar är föräldrar och så önskar man se dem! Jag är också lyckligt lottad och har haft dem till hjälp både igår o idag med flytt av grejer o köra till tippen!När jag rensat ska jag ge dem tid tillbaka!! Kramar om!! Tycker nog allt du kunde fått nåt starkare så du inte behöver ha ont!!
SvaraRaderahalloj:) minns inte om jag svarade dej..för länge sedan frågade du om jag "chili" var nybakad..hehe japp det var jag!:) Hoppas att allt é bra med dej!
SvaraRaderaJa tänk som det blir, plötsligt blir man mamma åt sin mamma...Är det så att din mor har demenssjukdom?
SvaraRaderaMin mormor hade det, vet inte om det var Alzheimer men det var så besvärligt att hon till sist inte kunde bo kvar hemma. Inte kände hon igen mig eller mamma heller. Riktigt tråkig sjukdom, jag hoppas innerligt att forskningen hittar botemedel. Man kan ju leva 30 år med svår demens, bli väldigt vårdberoende och ändå knappt ha någon livskvalitet.
Härligt att det går åt rätt håll nu, håll ut!
Kramen