2013-02-17

Livet går vidare....

.... trots allt. Trots det som man råkat ut för. Oavsett vad det är som har hänt så blir man tvungen att börja om. En förlorad man, ett förlorat barn, en seger mot cancerdjävulen, en vinst över dödens käftar. Det som man har känt, det som var ens liv innan kommer aldrig tillbaka.Utan man är någon annan fast ändå sig själv.

När det är som jobbigast och man tycker att nu räcker det så tyvärr snurrar det vidare nedåt. Ända tills man nått botten. Sedan börjar strävan uppåt. Ett snäpp upp och två ner men för varje steg man klättrar uppåt blir det faktiskt bättre. För varje snäpp upp blir man starkare för hur det än är, så kan inget bli värre än det man redan har råkat ut för. För varje snäpp upp och varje snäpp ner växer gnistan av jävlar anamma i en. Vägen tillbaka är tung och man undrar många gånger när ska detta ta slut. När ska man hitta tillbaka sig själv. När ska livet komma tillbaka. Ja en sak är säker. Livet blir aldrig detsamma. Livet tar en annan repa och jag antar att det är därför det är så tungt att ta sig tillbaka. För det är som man är ett nyfött barn och måste lära sig allt som man inte kan. Men tyvärr har man inte det unga oförstörda sinnet utan en hel skål med visdom och lärdom som ligger en i fatet så att säga. Ångesten över det man har förlorat, ilskan mot den orättvisa som drabbat en kan många gånger vara en hämsko som skaver och sticker och lämnar en inte i fred.

Fast när man börjar närma sig toppen igen och börjar se ljuset i tunneln. Då växer något annat i en. Något större, något som gör att man klättrar snabbare och snabbare. Plötsligt så börjar pulsen slå lite fortare. Plötsligt kommer man på sig själv att le åt ingenting. Plötsligt känner man vinden igen och känner solens strålar värma. Plötsligt kan man tänka tillbaka utan att falla ner i djupet igen. Plötsligt växer en tacksamhet i en som gör att istället för att man är arg på den orättvisa man råkat ut för, är man tacksam att man har sina minnen. Att man har fått känna det man har gjort, att man fått förmånen att lära känna den som är borta, att man faktiskt vann över cancerdjävulen, att man slog döden på dess hemmaplan. Just då i det ögonblicket växer livslusten och man börjar le och känna ren glädje igen.

Detta tar olika lång tid för oss alla. För en del går det fort, för en del lite långsammare och för en del väldigt lång tid. Varför kan man undra. Men det är inte så konstigt. Vi är ju alla unika varelser som bebor denna jord. Ingen av oss är lik den andra. Inte ens enäggstvillingar är desamma. Så i sorgens arbete finns inget som är normalt eller en viss tids sorg. Utan vi alla sörjer på olika sätt och vi har alla olika långa sorgeperioder. Men något som vi är lika på, det är att vi sörjer det som är oss kärt och som vi har förlorat. Något annat som också gör oss lika är att vi alla får vår beskärda del av livet och döden.

Så alla ni som drabbats av en sorg, lyssna till er själva och skit i alla måsten och alla "normala" reaktioner. Ni vet bäst vad som är bäst för er. Att lyssna på andra och sålla bland råden, känna på råden och se om de passar er. Det kan man göra men till syvenne och sist så är det NI SOM VET BÄST!

Så min lilla passus är så som jag funderar, som jag har känt och som jag känner. Om detta kan hjälpa er så blir jag glad. Om inte så är jag ändå ödmjukt tacksam för att ni tog er tiden att läsa.

Något som jag har läst och som har etsat sig fast hos mig är något som Swami Vivekananda (eller Nahendranath Dutta som han hette innan han blev munk) lär ha sagt:

"Säg aldrig att någon människa är hopplös, för han representerar enbart en karaktär, ett knippe vanor, och dessa kan ersättas av nya och bättre."

Så är det nog. Vi är inte hopplösa!



4 kommentarer:

  1. Instämmer. Mycket kloka ord.

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint igen. som alltid :) - och nä - ingen är någonsin hopplös!

    SvaraRadera
  3. Åh, så vackert, klokt, tänkvärt och alldeles PRECIST skrivet och BEskrivit! ♥ Så insiktsfullt.
    Kram till fina dig från mig! ♥

    SvaraRadera

Halloj alla goingar. Tack för att ni skriver en liten rad till mig! Kanske hinner jag inte svara men läser gör jag alltid. Kramis