Tiden rusar och jag försöker bromsa!

Herrejösses vad tiden rusar. Har försökt dra i nödbromsen med det hjälper inte. Tiden går inte att stanna. Dame!

Dagen idag har bestått i möten, fnula på utbildningsmaterial, fnula lite mer på utbildningsmaterial, skriva rent fnulandet, möte, telefon. Visst var det en intressant dag.

Nu ska det snart bli middag, falukorv med stuvade makaroner, mors lataste matlagning och jag måste sluta med nonsensskriverier. Men jag var tvungen att testa mina små smilies.

Nu ska jag lassa i lite mer energi till hjärnan så att nonsens blir till vettigheter, om de nu nånsin blir det.

Hej för en stund!

Jaha så var det måndag igen!

Och här sitter jag och gäspar, äter frukost och återigen gäspar. Gråtrist dag som man skulle vilja sova en liten stund till på men så kan man inte. Nu är det dags att kavla upp ärmarna igen.

Ha en underbar måndag!

Kvällens överraskning!

Telefonen ringer och där på andra sidan en frustrad dotter. Mamma vad gör du? Svar: Sitter med bloggen så klart, vad annars? Dottern: Vi behöver din hjälp med bilen. Den slocknade mitt på vägen och vägrar nu att starta. Vi står fast och kommer ingenstans. Förbannade bil! Svar: Okej men jag är inte så bra på att bogsera, tror jag. Har aldrig behövt göra det. Men det fixar sig. Snäll mamma som man är ger man sig ut, skaffar sig en bogserlina och gasar på så att de slipper stå för länge. Väl framme, då som ett under, startar deras bil och där står Frende snopen. Kanske ville lilla smarten inte bli bogserad av lilla C3:an eller så fick lilla smarten en för stor skjuts på soppan. Vad vet jag? Det blev en kopp kaffe istället med två smått generade dotter och frende. Hoppas att de kom hem ordentligt.

Väl hemma igen var det dags för sista nattasvängen med Caesar i blötsnö som är så härligt för en hårig, ullig liten hund. Träffade Rasmus med matte och fick en liten pratstund.

Nu är det dags att nanna kudden och vakna med ett leende på läpparna. Det är måndag imorgon.

Vad vet jag?

I Livets hårda skola är vi alla utan rang eller kön och när sedan Döden hälsar på så gör inte heller han någon skillnad. Till livet födds vi oavsett om vi vill eller inte. Ibland så nekas vi inträdde till livets bana och blir nekade redan vid entrén. Ibland när vi beredda står vid utgången hungriga att få börja. Endast Livet och Döden bestämmer vem eller vilka som livet får vandra och vilka som dödens väg ska vandra. Kanske via tärningslag eller kanske ett schackspel. Vad vet jag?


När man sedan börjat vandra på livets långa stig kantas den av mycket törn och ris men också av solsken och ros. Ibland vår blick blir grumlad och vi traskar på utan se eller känna. Vi går i liknöjdhetens skor men så en dag börjar de skava. Vi väcks och ser att livet har så mycket mer att ge men också hur mycket vi har förlorat när vi har traskat med grumlad blick. En del blir aldrig väckta, en del blir väckta brutalt och en del blir varsamt väckta. Vem som blir vilket är också en gåta. Kanske även här spelar Livet och Döden ett spel om oss. Vad vet jag?

Vad jag däremot vet är att Livet är hårt för oss alla, på det ena eller andra sättet. Vi kan tycka att livet glider för många men vad som döljs bakom slöjans dis det vet varken jag eller du. Vi kan tycka att Livet fördelar sina bördor ojämnt och kanske är det så. Men även här kan vi inget veta.


En del döljer sina sorger och bekymmer bakom en dimridå så tjock att vi inte kan se därigenom. En del flaggar högt och lågt med sin sorg och smärta . Skriker ut sin sorg och sina bekymmer. Det är dem väl förunnat men skrik inte i mitt öra för högt och lägg ingen börda på mina axlar. Då drar jag mig bakåt och lutar huvudet på sne och undrar. Vem har sagt att du får lägga din börda på mig? Har du kollat om mottagningen är inställd eller slänger du ut sorgen och hoppas att den någon annan intar? Jag hjälper dig gärna men på likas nivå. För vi är många här på jorden som vandrar och vår väg är också kantad. Om vi alla kunde se bakom slöjornas dis skulle vi kanske kunna se anförvanter på vägen. Vi skulle mötas på lika nivå och vi skulle kunna bygga oss ett snår. Vi kunde ta varandras händer och säga: Ja jag vet!

Nu har jag en vetskap vad Livet har gett men det jag inte vet är vad hon tänker ge. Vad har Livet och Döden lagt upp för spelplan för mig? Vad kommer att hända på livets väg framgent? Det vet jag inte!

Jag har dock blivit klädd i en rustning hård som stål. Jag har lärt mig att stänga hjärtats dörr så att det inte ska läcka. Jag har lärt mig att klättra på sorgens stege och även fått lärt mig att dyka. Jag har lärt mig att hur jag än mår så kan jag inte belasta världen med min hårdaste sorg. För alla har inte fått sin rustning färdigsmidd än. De har heller inte fått lära sig klättringens konst eller konsten att dyka. Jag kan endast sitta på åskådarplats och se min omgivning drabbas. Se hur deras rustning smidds, se hur de lär sig dyka och sedan lär sig att klättra. Det enda jag kan göra är räcka ut en hand på vägen upp och även kasta livboj när sorgen dränker. För jag får inte bygga dem en rustning hård som stål. Får inte låsa deras hjärtas dörr för läckage. Jag får inte lära dem dyka och lära dem klättra. Det är inte min roll i Livets skådespel. Det jag vet!

Ibland är Livets regi hårt att lära sig och man önskar sig Dödens regi. Men den regin är endast några förunnat. Vem som förunnas vet inte jag. Kanske är det som sägnen säger: Endast de goda får dödens regi ta i unga dar. Vi andra som Livets regi får ta är inte så goda och måste oss lära. Men nog tycker jag att jag mig lärt utav Livets regi och jag vill inte ta Dödens regi på ett tag. Fortfarande är det inget jag vet, när Döden sin regi mig ger, men jag hoppas att Livet kunde breda vägen dit. Så att säga en räkmacka lägga så jag långsamt kunde surfa på smör och maräng. Både sött och flott jag nu vill ha. Valla min skida vill jag slippa framgent och Livets nektar jag skulle vilja intaga.

Det vet jag, att jag vill!

Imorse hände det....

...något som inte har hänt på hur länge som helst. Sonen väcker Mor i huset. =) Första tanken när sonen sitter på sängkanten är; Vad i helvete är klockan? Men klockan var inte så mycket, bara 11. heheh Trodde att klockan var runt 2 eller något. Men puh andas ut det var den inte. Så jag blev väckt av husets 2 pojkar, Sonen och Caesar. Caesar som älskar att ligga under min haka la sig genast till rätta. Där låg vi och gosade till halv 12. Skönt!

Nu har sonen dragit iväg med Martin och jag tänkte hälsa på på en kopp fika hos Marie. Får se om hon orkar.

Ha en underbar dag!