Vet inte riktigt vad som händer med min skrivkraft. Har liksom inte fått till det med orden. Sitter vid köksbordet och tittar ut. Solen skiner och den visar på 32 grader varmt. Öh tror att jag för byta termometer.
Har under hela dagen tänkt att nu måste jag göra det eller det, men har inte fått tummen ur arslet ännu. Det är så mycket jag vill göra men så lite jag gör. Sov länge, åt frukost länge, pratade i telefonen länge och nu dricker jag kaffe lääänge.
Äntligen börjar värken i käkbenet släppa och framförallt, förlamningen har släppt. Men det borde det göra för jag käkar stark antibiotika och bidar min tid tills fredag. Då ska jag opereras och då äntligen borde problemen försvinna. Har gått sedan i Januari med värk, infektion, svårt att äta, svårt att prata, svårt att dricka och framförallt, trött så in i Norden. Lusten att göra saker har inte funnits. För så fort jag har gjort något, har käken gjort sig påmind. Så snart kanske även denna dam kan börja få saker gjort. Det är med blandade känslor jag närmar mig dagen med stort F. En känsla av lättnad, en känsla av skräck, en känsla av oro. Men mest av allt, en känsla av lättnad.
Dagen idag har jag suttit och blickat tillbaka de senaste åren. I år är det 7 år sedan maken dog. Vad har hänt under dessa 7 åren. En massa och ingenting.
Dotera har skaffat sig sin egen familj. Framgångsrik och vacker. Har eget företag, driver tillsammans med sin man en restaurang, reser jorden runt, tar hand om sina styvbarn.Kort sagt hon har blivit en riktigt ung, vacker, stolt kvinna, en riktig drottning.
Sonen har kommit ur sin puppa och är nu en vacker ung man. Kämpar i gymnasiet, jobbar till och från på ett litet städ- och trädgårdsföretag. Träffat en söt flicka och har precis firat 1 månad tillsammans. Träffat nya trevliga ungdomar som han gör massor av saker tillsammans med. Där emellan tar han hand om sin gamla mor och morföräldrar :=).
Caesar kom och var med oss i 7 år och sedan gick han vidare till sälla jaktmarkerna.
Själv har man blivit äldre och förhoppningsvis visare och mer tålmodig. Många vänner har gått förlorade men nya har kommit till. Ensamheten har blivit lättare att hantera och sorgen inte lika taggig. Vad folk en säger så kommer sorgen aldrig att bli taggfri. För rätt som det är hör man en låt, känner en doft och vips är man under sorgens mantel igen. Dock tar det inte lika lång tid att ta av sig manteln och man ser lite ljusare på livet.
Mest stolt över allt som har skett och gjorts under dessa år, är jag över mina underbara barn. De har vuxit upp till 2 underbara, omtänksamma och vackra unga vuxna. Även om jag ibland har svårt att se att de nu är vuxna så hoppas jag att de förstår en mammas oro och ängslan för dem.
Slänger ett öga på termometern och nu är den uppe i 34 grader. Måste vara något fel! Nu måste jag verkligen ut och känna. Så tjing på er!
Men nu är det över och jag har ont som fasiken men inte på långa vägar lika ont som under operationen. Därför håller jag mig Ipren och Alvedon och inget starkare. För kan jag stå ut under 30 minuters lång smärta så kan jag banne mig stå ut med blånad och svullen värkande underkäke.
