Så har det nästan gått en månad till.....

... sedan förra inlägget. Hösten har verkligen gjort sin intåg. De vackra färgerna börjar falna och det blir mörkare tidigt. Lamporna tänds tidigare och tidigare, flyttfåglarna har börjat sin färd till varmare länder. De djur som är kvar samlar sig inför vinterns intågande. Naturen börjar lägga sig till ro för att tackla vintern som kommer.

Återigen har jag blivit sjuk. Denna gång i en rejäl bonnaförkylning. Inte så konstigt eftersom folk runt omkring en går runt och hostar och snorar. Jag tycker att jag har blivit bättre på att lyssna till min kropp men tydligen inte tillräckligt eller så är det bara så att när jag blir sjuk blir jag sjuk ordentligt. Detta fenomen har pågått sedan jag hade min stroke för 9 år sedan. Det blev ännu värre efter att maken gick bort för 7 ½ år sedan.  Jag har liksom blivit någon slags magnet för sjukdomar i dess olika skepnader. Så tydligen ska jag minst en gång i månaden vara sjuk i diverse sjukdomar. Det tunga är inte i sig att vara sjuk utan den inkomstförlust det blir samt arbetsgivarens misstroende. "Något fel måste det ju vara eftersom hon ständigt är hemma och sjuk." Därför har man nu beslutat att göra en rehabundersökning - jag säger bara - bring it on - jag har inget att dölja.

Idag är jag hemma och har semester för att sonen skulle iväg på en utredning om han adhd-add eftersom han har fått diagnosen dyslexi. Men var tvungen att lämna återbud eftersom jag inte orkar.

Nu slut med tråkigheterna, här händer det saker som lyfter mitt humör enormt. Har träffat så många goa och positiva människor som bringar glädje i mitt liv. Plötsligt öppnas vägar som jag inte har sett förut för att jag nu har lyft blicken och verkligen ser mig omkring. Just nu är jag på väg mot ett vägskäl som endast jag kan bestämma vilket håll mitt liv ska gå. Lite rädd är jag men samtidigt väldigt nyfiken, vart kommer den ena vägen bära om jag väljer den. Hjärta och själ säger att jag ska välja den inte allt för lätta vägen medan förnuftet vill att jag ska gå i samma spår för där vet jag vad som händer. Men denna gång kommer jag inte gå på förnuftets vilja utan följa mitt hjärta för jag vet att bakom nästa krök ligger något stort. Det är något jag har lärt mig efter makens bortgång, det finns ett ljus där framme och det är dit jag ska sträva. Att kämpa är inget nytt för mig för det har jag gjort de senaste 9 åren. Det som blir det svåra är att hålla humöret uppe och inte låta sig slås ner av minsta lilla motstånd. Skam den som ger sig, jag ska dit trots motgångar :=)

Dotera och freunde har nu öppnat sin nya restaurang och de har fullt upp. Mottagandet av dem och restaurangen har varit över förväntan. De har varit fullbokade sedan dag 1.  Om något år kommer de att kunna njuta ordentligt av livet igen :=) Snart kommer de kunna unna sig ledigt utan dåligt samvete, börja kunna glädjas åt det som händer. Min lilla dotter har vuxit upp till en ung vacker och klok kvinna som styr och ställer på ett bra sätt. Äntligen får även hon skörda framgång efter många tunga år.

Även sonen har fått mer glädje i sitt liv. Skolan börjar flyta, han har många bra kompisar som bryr sig och framförallt, hans självförtroende och självkänsla har stärkts. Det syns rejält på honom, han tar för sig mycket mer. Han står upp för det han tycker och tänker på ett starkt och förtroendegivande sätt och det är bara början på hans vuxna liv. Vilken start!

Det är så skönt att se efter alla år av kämpande, strävande, sorg och elände, att livet nu har tagit sig en positiv vändning för hela familjen. Genom det vi har gått igenom har vi stärkts till att klara motgångar och sorg med en positiv anda istället för den tröga tunga negativa andan som har hängt oss i hasorna i många år. Vi börjar andas glädje och förväntan istället för bävan om förstörelse. Det är en så otrolig skön känsla att som mor se sina barn växa upp till starka, stolta, vackra och positiva människor.

Just nu är jag fylld av glädje och kärlek trots min bonnaförkylning. Livet kan bli härligt att leva om man tillåter sig att göra det också.  Att lära sig att inte lyssna till "neggisar" utan stänga av och bara öppna upp när man möts av glädje och positivitet. Att lära sig att slå bort djävulen som sitter på axeln och säger: Inte ska väl du (jantelagen), inte kan väl du. Att lyssna på: Jajamänsan det här ska du göra och du kommer att göra det bra. Klappa sig själv på axeln och säga: FAN VAD JAG ÄR BRA!

Avslutar detta inlägg med ett av mina favoritcitat:

Bild av Jeff Rowland

Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet!

Så låt oss nu dansa tillsammans!

Solen skiner och det är en fin höstdag

Vad hösten är vacker när den visar sig från sin bästa sida. Sol, hög luft, ännu lite värme och sprakande färger i naturen. Än har inte alla färgerna kommit men de börjar, rött, orange, gult, brunt, grönt. Naturen förbereder sig för vila, igelkottar pinnar omkring och samlar inför vintern, fåglar börjar flyga söderut. Himlen fylls av flyttande och skrikande fåglar. Fast ännu hänger sommaren kvar med fingertopparna, allt för att ge oss tid att acceptera att snart är vintern här.

Själv tycker jag att hösten är en mysig tid efter all hysteri som blir när vår och sommaren är här, den börjar lugna ner sig. Man kan med gott samvete sitta och kurra inomhus utan att någon tycker att man förkastar en sommardag. Man kan sitta med sin bok eller tv-tittande utan att få gliringar. Man får mer tid för eftertanke och lugn. Dessutom kan man tända en massa ljus, brygga en kanna med gott te och bara njuta av lugnet och ron. Jag tror att vi alla djur som människor behöver denna tid för att återhämta oss, bygga upp oss igen inför vår och sommar. Sedan kan jag tycka att vintern är lite väl lång men det har väl sitt syfte det med. Som att vi ska längta till vår och sommar, ljusa nätter, humlors surr.

Just nu tillåter jag mig själv att vara sjuk utan att ha dåligt samvete. Igår var jag hemma för att jag hade en fruktansvärd huvudvärk och idag för rösten har sprungit sin kos. Jag slappar, dricker mycket te och vitaminer för att hjälpa kroppen rensa ut skiten. Visst kassan sinar när man är hemma och sjuk men själen mår fasiken så mycket bättre. Har börjat inse att man måste lyssna inåt och inte lyssna utåt. Ganska enkelt kan man tycka men inte om man är den som aldrig ger sig.

Har nu också fått besked att jag kommer inte stå mellan två arbeten den sista september utan det har skjutits framåt till 21/12. Var ytterst tveksam om jag skulle tacka ja till ytterligare en förlängning men det pågår saker runt om som gjorde att det mest strategiska var att tacka ja. Sedan får vi se om jag har gjort bedömningen rätt eller inte. Men faktiskt det oroar inte mig så jättemycket mer än beroende på utgång så påverkar det mina framtida planer. :-)

Jag har hittat något som är så grymt roligt och en affär som är otrolig. Tillväxten är enorm om man lägger ner lite tid och ork i det hela. Detta kommer göra mig oberoende, rik på både det ena och andra sättet och framförallt både jag och sonen kan jobba i det tillsammans.

Snart kommer jag glida fram i världen med ett stort leende på läpparna för jag kommer inte behöva oroa mig för framtiden.

Stanna upp och lyssna. Varje dag har sitt egna budskap!

Tänk vad livet ibland går in i vana spår. Man tycker att dagar och nätter ter sig lika. Dagar och månader rusar iväg och man bara lunkar på i sitt vanliga spår. Sedan händer något som pekar och visar att varje dag har sitt egna budskap. Något man läser, något man hör, något man råkar ut för.

Blickar man då tillbaka ser man vad mycket som har hänt men som man har missat att uppskatta. Något man känner men inte gett uttryck för. Vad är det som gör att man låter sig vaggas in i glömska och falsk trygghet? Vad är det som gör att man lägger locket på?

Istället för att lyssna på budskapen man får, travar man på i gamla spår? När lär man sig att inget är statiskt, att inget är för evigt? Man tycker att man borde ha lärt sig att ta vara på det som finns runt en varje dag. Men gör man det? Ja kanske just när något drabbar en men sedan längre fram "glömmer" man att ta vara på det som finns runt omkring en. Att sluta gnälla och istället vara tacksam över det man har. Att sluta gräma sig över det man inte har.

Just nu händer så mycket kring mig, både direkta och indirekta saker. Saker som gör att man kastas bakåt i åren och känner vanmakt över att man inte kan påverka saker själv. Ibland kommer skräcken tillbaka att livet tar sig en annan riktning än den man tros sig vandra på. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Man går från att vara positiv till att vara negativ trots att man vet att börjar man självömka så går spiralen nedåt.

Sedan kommer något som gör att man vänder spiralen och glädjen sprudlar i en. Livet är plötsligt ljust och glatt för att nästa sekund kastas ner i självömkan. Hjärnan börjar spela spratt och man känner sig totalt värdelös. Man slutar att SE världen och människorna omkring en. Man ser bara svart och grått. Tänk så mycket man själv påverkar! Tänk vad vanans makt kan spela spratt med en.

Man pratar om att tiden läcker alla sår men jag håller faktiskt inte med. Det tiden gör är att man sopar under mattan, glömmer sina egna löften, lägger en slöja över ögonen så att man inte ser. Kapslar in sorgen och smärtan i pansarstål så att man slutar känna. Tiden gör att minnet bleknar och känslorna falnar men såren är fortfarande öppna om än omslutna av pansarstål. Sen kommer en doft, en låt eller en smak och vips öppnas pansarstålet upp och smärtan strömmar ut. Tänk att slentrianen och vanan gör så att man "sopar under mattan" och glömmer det man själv lovat sig för många år sedan. VAR TACKSAM FÖR VARJE SOLUPPGÅNG OCH VARJE SOLNEDGÅNG DU UPPLEVER. För imorgon vet man inte var man är, vem man är eller om man fortfarande får staka sin egen stig på denna jord.

Att bryta en dålig vana är inte lätt. Det krävs mycket arbete och eftertanke. Det krävs att man tillåter sig själv att vara nöjd med det lilla framsteget. Att inte snegla över axeln och se andras framgång och jämföra sig med dem. De som glider genom livet på en räkmacka. Något jag lärt mig de senaste veckorna är att tar man bort lite på räkmackan ser man att de glider faktiskt inte genom livet som man trott. Nä för även de har sina sorger och bekymren. Skillnaden är bara att de låter inte detta tynga ner dem utan tar lärdom av det istället. Att titta på världen och se möjligheterna. Gud vad avundsjuk jag är! Men snart hoppas jag att jag är där!

Sakta men säkert börjar jag lära mig igen. Att motgång kan vändas till framgång, allt beroende på din egna attityd mot det som har hänt eller håller på att hända. Att släppa rädslan för att vägen viker av från den väg du har lagt. Att skaka av sig andras pessimism och negativitet. Att inte låta sig dras in i något som leder nedåt. Det är inte lätt, och rätt som det är, är man där igen. Skillnaden är att jag nu kan vända mig bort fortare och titta på annat som distraherar mig från självömkan, pessimismen.

Trots att min vanda framtid står på spel och att jag inte vet hur det kommer att se ut den närmsta tiden, känner jag tillförsikt på framtiden. Fakta har lagts på bordet, jag är en av de som kommer att vara mellan två jobb från och med oktober. Visst bultar rädslan i mig, kommer jag hamna på gatan, låter jag den inte styra. Jobb finns om man viker av från sin vanda väg. Om man klättrar ner från de höga hästarna så finns det jobb. Eller så kanske jag tar det lugnt och pillar mig naveln och försöker fundera ut vad det är egentligen jag vill göra. Låta mig själv vika av från den utstakade vägen, göra ett snedsteg åt sidan och titta där. Kanske finns det något där som bara väntar på mig som jag inte har sett pga att jag har hasat mig fram i mina vanda spår.


Så nu börjar jag långsamt återigen se de budskap som kommer med varje ny dag. Känner mig tacksam för att jag faktiskt fortfarande stakar min egna stig på denna jord, om än lite vingligt. Att jag fortfarande ser kärleken i mina barns ögon och att det går bra för dem. Att mina gamla föräldrar fortfarande hänger kvar och går sin stig på denna jord. Att jag fortfarande har modet att kasta mig rakt ut i det blå och ge mig in i något som andra ser som idioti. Att jag fortfarande fnissar och rodnar som en fjortonåring. Känner mig tacksam att jag återigen har vaknat och känner kärlek och glädje trots det som står och bankar på min dörr. Att min längtan efter något mer har väckts och får mig att se med andra ögon. Att jag återigen lyssnar!

För se, om man stannar upp och lyssnar viskar dagen fram sitt budskap!

Semester med sol och bad....

... glöm det. Här är det regn, åska,hagel, lite sol om vartannat. Något dopp har det inte blivit heller. Varit alldeles för kallt. Har haft semester i snart 2 veckor och jag har inte gjort så mycket. Första veckan gick åt att återhämta sig och sitta och sura. Alla åker utomlands utom jag :-( Jag är för feg att åka själv. Vissa saker blev inte som jag trodde osv. Så jag satt och tyckte synd om mig själv. Sedan tog jag mig i kragen och åkte upp till Suss i stora staden. Där fick jag mig en tankeställare. Alla åker inte alls utomlands för alla har inte råd. Utan de gör andra saker. Det går inte vägen för alla andra heller. Visst låter det som världens självklaraste eller hur. Men just då runt om mig åkte den ena efter den andra utomlands och lilla jag fick inte följa med :-( Saker som jag trodde skulle bli lösta på ett bra sätt blev det inte. Så självömkan bankade ut allt vett ur huvudet på mig. Men efter besöket hos Suss i stora staden vände det. Visst tycker jag fortfarande att det är tråkigt att inte få följa med utomlands men jag surar inte för det. Visst är det fortfarande tråkigt att det inte blev som jag trodde men jag låter det inte suga energin från mig.

Nu försöker jag träffa vänner som inte har haft tid eller att jag inte har haft tid att träffas. Påtar i trädgården, försöker ta vara på den lilla sol som visar sig då och då. Läser mycket böcker, äter god mat och dricker gott vin. Andas in sommarens dofter och lyssnar på de enträgna bina som flyger om kring och samlar nektar. För hur det än är med solen så fungerar naturen ändå.

I tisdags var jag hos Ulla i den lite mindre staden och umgicks. Åt god paj, drack gott vin, pratade och pratade och pratade. Satt i hennes vardagsrum och tittade ut över Mälaren. Vi kunde ha fortsatt så om det inte var så att stackars Ulla måste upp och jobba. Så sent i säng och tidigt upp ur säng. Gäsp gäsp men vi fick ytterligare tid att prata. :-) Ett riktigt trevligt dygn tillsammans!

Idag bär det av till ytterligare en kompis Nettis som jag inte har träffat på hur länge som helst. Det ska bli kul!

Så när självömkan skakades bort så fanns det/finns det ju hur mycket som helst att göra. Och kanske törs man kontakta en del bloggvänner för att träffas i verkligheten. Vi får se vi får se.

Pöss på er i sommar Sverige! Njut även fast regnet står som spön i backen och åskan rullar över himmelen för snart är man tillbaka i de gamla vanorna igen.

Idag är det exakt en månad sedan senaste inlägget!

Det kan man kalla ett långt uppehåll från bloggen. Detta hade jag inte kunnat tänka mig för ungefär ett år sedan då bloggen var ett måste. Nu är den ned prioriterat till ett icke måste utan bara något som finns och behöver gödas ibland :-)

Vad har då hänt under en månad? Inte mycket faktiskt utan det har bara gått runt. Sova, äta, jobba, äta, sova. Dock har jag blivit av med infektionen i munnen (tror jag) och jag har anpassat mig till de tröttande tabletter jag fick. Visserligen är jag fortfarande trött men inte alls lika mycket som i början. Värken har gått från illa till molande påminnelse då och då. 

Sonen har gått ut "tvåan" med bra betyg tack vare ett kämpande i slutet med att läsa in missade "tentor". Så till och med jag har fått fiska långt nere i minnet för att stötta honom. Vissa saker har blivit som "ja visst ja så var det ju" och andra "fasiken det hade jag helt glömt bort" eller "det har inte fastnat någonstans eller så är det väldigt djupt begravet i minnesbanken".

Sonen har också börja "flyga ut" lite mer nu när han har "fått flickvän". Det är så kul att se den där tindrande kärleken som man har i tonåren. Resan bland de rosa molnen. Jag är så glad för hans skull och han mår så bra just nu. Det unnar jag honom. Sedan har han börjat jobba vilket sliter en del på honom. Samtidigt är det bra att han får känna av hur det är att jobba. Kanske kan han då hitta motivationen att gå igenom hela trean och komma ut nöjd och glad.

Midsommar blev väl ingen höjdare. En av de sämsta på länge. Mina ögon öppnades upp helt enkelt för vissa personer vilket inte är så kul. Vänner som visats sig vara något annat och blivit "Bekanta". Sorgligt men sant. Så blev man en erfarenhet rikare igen. :-( 

Sedan har det hänt en del annat också men det skriver jag om en annan gång.

Ha en riktigt trevlig Högsommardag! För det är ju den första juli idag.