Okej okej

Vet att det är typ 5 minuter sedan förra inlägget. Måste bara testa blogg appen för mobilen. Det har skrivits så mycket negativt om den så därför vill jag testa.  Vända nego till det positiva.  :-)
Spännande kommer det funka?

 

Och det gjorde det. Tjoho!

Söndag eftermiddag..

.. en eftermiddag i eftertankens tecken.

Tror att det börjar spira lite här och där trots snöslasket som är utanför. Det blir ljusare och ljusare ute. Även på insidan börjar ljuset gro. Energin börjar flöda och det känns som att vinterdvalan är på väg att släppa. Det liksom börjar spritta lite varstans i kroppen framför allt börjar knoppen arbeta.

Har bestämt att nu jädrar ska den positiva energin styra och inte  den negativa. Bråkar med mig själv och knäpper till negot som sitter på axeln och skriker. Har bestämt att negot ska bara få 10 minuter om dagen och gnälla. Sedan knäpper jag av och kopplar in det positiva. Omprogramering pågår, har ska det vändas och negot ska ut.

JAG KAN, JAG VILL OCH JAG KOMMER ATT FÅ det jag längtar efter. Laddar med  böcker som programerar om hårddisken och raderar JANTE. Tillåter mig själv att utforska okänt territorium och tar emot de erbjudande som kommer i min väg som jag finner intressanta. Helt enkelt jag programerar om min attityd mot saker och människor. Tar ansvar för mig själv och för mina framgångar/motgångar och låter bli att skylla det på andra. Att börja uppskatta det jag utför både privat och arbetsmässigt. Det är inte lätt för man är programerad tvärtom. Det är en fight varje dag att behålla positiviteten för det är så lätt att falla tillbaka till: "Men jag gjorde ju vad jag kunde men han/hon gjorde så det gick åt helvetet."

Som det gamla ordspråket säger: Så som man sår får man skörda.

Med tanke på det så kom jag ihåg en liten historia som jag läst för många år sedan. Denna vill jag dela med er för den säger, i alla fall för mig, ganska mycket.

En predikant körde förbi en vacker bondgård. Fälten var odlade och flödade av grönska. Stängsel, hus och lada var rena och målade. En rad fina träd ledde från vägen till huset där det fanns en skuggig gräsmatta och rabatter. Det var en underbar syn. Så när bonden som arbetade på ett fält kom till en rad nära vägen ropade predikanten på honom och sa: "Gud har välsignat dig med en vacker bondgård."
Bonden stannade och tänkte ett ögonlick och svarade: "Ja, det har han och jag är tacksam. Men ni skulle ha sett hur det såg ut här när han hade allt för sig själv."
Bonden förstod att han hade blivit välsignad med en vacker bondgård men han var också medveten om att det var hans egen kärlek och eget arbete och att han arbetade med Gud som hade satt bondgården i dess nuvarande skick.

Se underverk är det om vi bara varit kloka nog att se och att inse att vårt fullföljande som individ beror på vår reaktion på det som vi har fått. Det är det som gör skillnaden. Vi kan få massor av underverk på vår väg men det är hur vi förvaltar det vi fått som gör det till det stora underverket.

Jisses vad filosofisk jag blev :-) Som jag skrev tidigare, det spritter i knoppen :-)

Avslutar igen med favorit citat. Denna gång är det Sir Henry Wotton som skrivit det i "The character of a Happy Life".

"Hur lycklig är ej den som vet
att sin egen vilja vara värd
vars pansar är hans ärlighet
och sanningen hans bästa svärd."

Livet går vidare....

.... trots allt. Trots det som man råkat ut för. Oavsett vad det är som har hänt så blir man tvungen att börja om. En förlorad man, ett förlorat barn, en seger mot cancerdjävulen, en vinst över dödens käftar. Det som man har känt, det som var ens liv innan kommer aldrig tillbaka.Utan man är någon annan fast ändå sig själv.

När det är som jobbigast och man tycker att nu räcker det så tyvärr snurrar det vidare nedåt. Ända tills man nått botten. Sedan börjar strävan uppåt. Ett snäpp upp och två ner men för varje steg man klättrar uppåt blir det faktiskt bättre. För varje snäpp upp blir man starkare för hur det än är, så kan inget bli värre än det man redan har råkat ut för. För varje snäpp upp och varje snäpp ner växer gnistan av jävlar anamma i en. Vägen tillbaka är tung och man undrar många gånger när ska detta ta slut. När ska man hitta tillbaka sig själv. När ska livet komma tillbaka. Ja en sak är säker. Livet blir aldrig detsamma. Livet tar en annan repa och jag antar att det är därför det är så tungt att ta sig tillbaka. För det är som man är ett nyfött barn och måste lära sig allt som man inte kan. Men tyvärr har man inte det unga oförstörda sinnet utan en hel skål med visdom och lärdom som ligger en i fatet så att säga. Ångesten över det man har förlorat, ilskan mot den orättvisa som drabbat en kan många gånger vara en hämsko som skaver och sticker och lämnar en inte i fred.

Fast när man börjar närma sig toppen igen och börjar se ljuset i tunneln. Då växer något annat i en. Något större, något som gör att man klättrar snabbare och snabbare. Plötsligt så börjar pulsen slå lite fortare. Plötsligt kommer man på sig själv att le åt ingenting. Plötsligt känner man vinden igen och känner solens strålar värma. Plötsligt kan man tänka tillbaka utan att falla ner i djupet igen. Plötsligt växer en tacksamhet i en som gör att istället för att man är arg på den orättvisa man råkat ut för, är man tacksam att man har sina minnen. Att man har fått känna det man har gjort, att man fått förmånen att lära känna den som är borta, att man faktiskt vann över cancerdjävulen, att man slog döden på dess hemmaplan. Just då i det ögonblicket växer livslusten och man börjar le och känna ren glädje igen.

Detta tar olika lång tid för oss alla. För en del går det fort, för en del lite långsammare och för en del väldigt lång tid. Varför kan man undra. Men det är inte så konstigt. Vi är ju alla unika varelser som bebor denna jord. Ingen av oss är lik den andra. Inte ens enäggstvillingar är desamma. Så i sorgens arbete finns inget som är normalt eller en viss tids sorg. Utan vi alla sörjer på olika sätt och vi har alla olika långa sorgeperioder. Men något som vi är lika på, det är att vi sörjer det som är oss kärt och som vi har förlorat. Något annat som också gör oss lika är att vi alla får vår beskärda del av livet och döden.

Så alla ni som drabbats av en sorg, lyssna till er själva och skit i alla måsten och alla "normala" reaktioner. Ni vet bäst vad som är bäst för er. Att lyssna på andra och sålla bland råden, känna på råden och se om de passar er. Det kan man göra men till syvenne och sist så är det NI SOM VET BÄST!

Så min lilla passus är så som jag funderar, som jag har känt och som jag känner. Om detta kan hjälpa er så blir jag glad. Om inte så är jag ändå ödmjukt tacksam för att ni tog er tiden att läsa.

Något som jag har läst och som har etsat sig fast hos mig är något som Swami Vivekananda (eller Nahendranath Dutta som han hette innan han blev munk) lär ha sagt:

"Säg aldrig att någon människa är hopplös, för han representerar enbart en karaktär, ett knippe vanor, och dessa kan ersättas av nya och bättre."

Så är det nog. Vi är inte hopplösa!

Söndag i februari

Ikväll var vi och hälsade på dotera och svärsonen på deras restaurang. Huset de har restaurangen fyller trehundra år idag och det firades tillsammans med att doteras man fyllde år i fredags. En riktigt trevlig kväll med god mat och gott sällskap. Mycket folk var det där och firade.Som vanligt så bjuds det på riktigt storkalas. Fast denna gång valde sonen och jag att vara i undervåningen med dotera än att mingla med folk på övervåningen. Eftersom det inte var några andra gäster där så fick vi "äga" dotera själva och det gör så gott i hjärtat. 

Tyvärr blir det inte lika ofta nu när de har bytt stad och vintern är här. Men när våren kommer så ska vi åka dit oftare. Restaurangen har blivit så fin och den är perfekt för dotera och svärson. Själva restaurangen ligger i gatuplan och sedan har de en festvåning i övervåningen. Nu har de drivit denna i 4 månader och den går jättebra. Över deras förväntan faktiskt. De hade räknat med att det skulle gå knackigt men de har i stort sett varit fullbokade sedan de öppnade. 

Så här fint är det:

Så är ni i Strängnäs besök Greken i Strängnäs. (Kunde inte låta bli....)

Ha det gött!

Sorgens mantel

Fredagen den 10 augusti 2012 förlorade en bloggvän sin man. När nyheten ramlade in i mitt huvud kastades jag 7,5 år bakåt i tiden, när jag förlorade min man. Jag tänkte FAN vad livet är hårt, grymt och orättvist mot vissa. Nej, det får inte vara sant. Att förlora sin livskamrat är tufft. Man förlorar inte bara sin älskade utan även sin bästa vän, sin ovän, sin själ. Jag kan rabbla på hur länge som helst vad man förlorar. Men det hjälper inte, för mannen är borta.

Nu är det tur att hon har sina boyz, för det gör att man fortsätter. Man kan inte svika sina barn, även om de är stora. Man lever vidare och kämpar för att bygga upp sin familj igen. Livet går vidare fast som i en bubbla. Man tar en sak i taget och ett andetag i taget.

Har man inte varit där, förlorat sin man, är det svårt att förstå. Alla känslor som bubblar, panikångesten  ilska, saknaden, hatet, sorgen, förtvivlan, övergivenheten osv. Hur man trillar djupt, kravlar sig upp igen, för att åka ner igen. Den eviga berg- och dalbanan som man kastas omkring i. De första dagarna/veckorna fattar man ingenting. Man glider omkring i en bubbla och bara väntar på att dörren ska öppnas och mannen kommer hem igen. Man har svårt att ta till sig det hela. Visst sorgen, tårarna och allt det där akuta finns där men inte riktigt förståndet. Sedan när bubblan spricker och man börjar inse att FAN mannen är borta, vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva vidare utan min själsfrände, vem är jag nu? Alla frågor som bubblar upp, alla varför som aldrig får ett svar. Kraften som krävs att ta sig ur sängen, försöka leva fast ändå inte. När man plötsligt inser att världen inte har stannat för alla andra utan bara för dem som är berörda.

Man kravlar, kryper, springer, ranglar och går in och ut i olika faser och skeenden. Första julen, första nyåret, ja hela det första jävla året som man går igenom. Det gör ont som satan men man tar sig igenom det. Sedan allas väl mening: Det löser sig, du ska se att det blir bra. Man är så jävla less på att höra dessa ord att man bara vill be folk fara och flyga fast man vet att de bara menar väl. Men det löser sig inte, det blir inte bra på lång jävla tid. Eller när vänner man trodde sig ha byter sida på vägen för att de ser en komma. Vägrar möta ens blick utan låtsas om som de inte ser en. Slutar ringa för att de tycker att "nu har det ju gått så lång tid att du borde ha kommit över det". Fan ta dem, det tar år att komma över någons död. Det inget man bara sopar under mattan och går vidare på.
Sedan kommer nästa fas - när människor i all väl mening börjar berätta om deras upplevelser kring döden eller andra hemska saker. Bara för att visa att man kommer vidare, att livet går vidare. Men problemet är just då skiter man fullständigt i det. Man har inte orken att höra om andras elände man har fullt upp med att ta hand om sitt egna. Man har bara lusten att skrika, fräsa - Du jag skiter i ditt elände, jag har fullt upp med mitt egna. Men man gör inte det, man bara tänker det, för innerst inne vet man att människor gör detta av all väl mening inte av elakhet.

Jag är ledsen att säga det. Men en sorg försvinner inte, den blir bara lättare att leva med. Taggen blir mindre och mindre vass och skaver inte lika mycket. Detta kan ta flera år för en del och för en del kan det ta kortare tid. Allt är beroende på hur man är som person. Hur nära man var varandra. Men saknaden och sorgen den försvinner inte. Dock kommer man, oftast, starkare ur det. Man tar inte lika hårt på små saker som händer runt omkring en. Man har en helt annan distans till saker och ting. Sorgattackerna kommer med längre tid emellan gångerna. Man går inte jämt och ständigt och tänker på det hemska som här hänt. Det bara finns där i bakhuvudet. Sedan kommer det en doft, en låt eller ett speciellt ord flygandes och man dyker igen men inte lika djupt. Det blir lättare att kravla sig upp.

En dag vaknar man bara och känner hur livsgnistan börjar flamma i en. Helt plötsligt börjar världen le emot en igen och man själv börjar le mot världen. När man har kommit dit kommer plötsligt något annat in och som man måste sopa bort, det dåliga samvetet. Inte kan väl jag börja känna så här, herrejösses min man är ju död. Vettisjutton vad det är för mekanik som slår till men det gör den. Som tur är har man oftast kommit så långt att man kan slå bort det och istället koncentrera sig på att ta emot det världen har att bjuda en på. Att ta vara på alla goa stunder som ges en. Plötsligt börjar man uppskatta andras sällskap, kramar och glada tillrop och inte bara de närmaste. Man lyfter sitt ansikte mot himmelen och ler, kanske nickar lite och kastar iväg - jo du gubben nu så är det nog dags för mig att komma vidare. Just där och då när detta händer ser man, om man vänder sig om att man har kommit ur tunneln. Det stämde, ljuset finns men jävligt långt borta var det.