Go kvällen allihopa!

Inatt hade jag en sådär nedrans tung natt igen. Somnade inte förrän kl 4 och väckarklockan ringde halv 7. Bestämde mig för att sova en liten stund tid för att orka igenom dagen. Chefen blev ju inte direkt glad när jag ringde och meddelade att jag skulle bli sen. Men vad sjutton ibland orkar man bara inte förklara utan hoppas att personen på andra sidan kan höra hur djävla dåligt man mår. Svullna rödgråtna ögon är inte det vackraste att blicka mot i spegeln. Men men det är bara att pallra sig upp och ge sig i kast med den nya dagen.

Dagen har varit tung och dyster men helt genomförbar. Dock hann jag aldrig ta ett öga-mot-öga samtal med chefen och hennes tunga suck imorse. Får ta det imorgon istället. Kanske orkar jag då berätta för henne så att hon förstår. Har ikväll suttit och gjort en psykoanalys av mig själv. Vad är det som sätter igång tårkanalerna så mycket som det har gjort denna vår? Rannsakat mig själv ordentligt, bannat och försökt peppa mig själv. Från att ha haft en underbar helg till att tvärdyka ner i sorgeträsket. Fattar inte riktigt men tror kanske att det är någon form av brytningsperiod just nu. Det är ju 4 år sedan maken dog.

Kanske känner själen att nu börjar kärringen komma över till andra sidan och se ljuset i slutet av tunneln. Stirra på pojks och fantisera. Dregla över snygga hanar som väcker en längtan i kroppen. Längta efter sommar och bad, sol och värme. Gemenskap och kamratskap. Kanske är det så.

Kanske är det för att jag inte vet om jag har något arbete att gå till efter sommaren. Kanske är det slitet på arbetet som drar igång försvarsmekanismen. Kanske är det att vänner runt om mig insjuknar i den ena sjukdomen efter den andra. Den ena allvarligare än den andra. Kanske är det att vänner som funnits skiljer sig. Kanske är det att man ser sin omvärld med andra ögon och blir mer kräsen när det kommer till vänner. Kanske är det att släkten minskar och högtider firas i ensamhetens tecken.

Ju längre jag kom i analysen desto tyngre och fylld blev korgen. Inte konstigt att den börja skvimpa över och släppa ut överskott. Eller är det så att det negativa får mer och mer plats i mitt liv än det positiva. Nä så får det inte vara. Det tillåter jag inte. Nä summan av kardemumman är nog trots allt att under de 4 åren som har gått har det hänt så fruktansvärt mycket så själen orkar inte med hur mycket som helst. Någon gång måste den få släppa ut allt det eländiga och släppa in ljuset i slutet av tunneln. Sorgens huva har legat så tungt på huvudet att nu när den börjar mista sin makt så kämpar den hårt emot för att inte förlora makten.

Nä nu måste den här kärringen ge sig i kast med livet och ta vara på det. Bygga sig en ny framtid med allt vad det innebär. Våga ta för sig mer av det som erbjuds på vägen. Släppa det dåliga samvetet som gnager som en ilsken bäver. Lufta korgen och lyfta sorg för sorg och titta på den och konstatera. Ja det här har hänt och jag kan inget göra åt det nu. Utan acceptera att så här har det blivit. Så här har mitt liv gestaltat sig hittills. Kapsla in taggarna som sitter i hjärtat och försöka ta bort udden ur dem. Lyfta i alla de små glädjekornen som har funnits och som finns. Byta ut det onda mot det goda och på så sätt fylla korgen med glädje, vemod och rikedom istället.

Så är nu analysen gjord, lösningen framtagen så nu är det bara att bita ihop och se till att få ihop lösningen. Skovla ur sorg efter sorg och i med glädjekornen istället.