Idag är det 21 år sedan...

...Sarah Margareta flög till sina änglakompisar med en tår i ögonvrån. Vår första lilla dotter har sin 21-års dag idag. 21 år hos alla de andra änglabarnen. Ett änglaliv fullt med bus och skratt. Ibland kanske också lite sorg. Undrar hur man hanterar tonårstrots och kärlekssorg hos våra änglabarn. Hur ter sig livet för en 21-åring däruppe bland molnen? Partar de på nektar och dansar rockin´roll. Förtrollar hon någon pojkvask däruppe med sina ögon och sitt vackra leende? Jag tror nog att hon sitter på ett himmelskt café med sina kompisar och fladdrar med ögonen mot någon snygg pojk. Kollrar helt bort pojken för att sedan likt ett bi flyga vidare på sina vingar. Dinglar med benen och fnittrar tillsammans med kompisar samtidigt som de sörplar på nektar. Ja det tror jag att hon gör. Kanske har hennes pappa varit där och hälsat på. Kanske har de nu byggt bo tillsammans och är tillsammans igen. Eller kanske har de var sitt moln att bo i men träffas för att äta middag ihop då och då. För att lära känna varandra och jag hoppas att hennes far berättar för henne hur mycket vi här nere på jorden älskar och saknar henne.

21 år är lång tid samtidigt som det inte är det. Kommer fortfarande ihåg hur det kändes att vänta Sarah Margareta, att föda henne död och sorgen efter. Som sedan skingrades något tack vare mina två andra underbara jordabarn. Taggen försvinner aldrig från ens hjärta men smärtan blir mindre och hanterbar tack vare sina jordabarn.

Först ut kom Dottern, 2 år senare, med sitt underfundiga leende och trotsiga blick. Tvärilsk för att hon inte fick vara kvar i mammas mage. Men när hon sedan fick känna pappas finger i sin hand så somnade hon gott. För att sedan vakna och titta på oss med sina stora ögon. Greppandes efter pappas fingrar och mammas hår. Helst skulle vi båda hållas i för att hon skulle må bra. Senare ju äldre hon blev desto mer charmade hon alla i sin omgivning med som sagt hennes underfundiga leende och trotsiga blick. Här är en dam som vet vad hon vill och vilket hon snabbt också berättade för sin mor och far.


4 år sedan gjorde Sonen sitt intåg med buller och bång. Tjurigt gjorde han motstånd för att lämna mammas mage och försakade sin mor en smärta som var obeskrivlig. När han sedan väl kom ut tittade han på omvärlden med stora ögon. Det första han gjorde var att kissa läkaren i ansiktet. Sonen torkades ren och sedan lades han på min mage. Väl där reste han på huvudet och fångade in det viktigaste för honom hela första året, mammas tutte. hehe Ingen tutte massor av skrik! Napp och nappflaska ratades. Till slut undrade Storasyster om vi inte kunde stoppa tillbaka lillebror därifrån han kom. Han var ju bara till besvär och vägrade att bli klädd i dockkläder. hehe

Mycket har hänt dessa 21 åren och mycket kommer att ske.