Just nu tror jag att jag slår världsrekord i att känna kärlek och allt har Hjärtat orsakat
För mig finns det hur många olika kärlekar som helst.Kärleken mellan man och kvinna
Kärleken mellan förälder och barn
Kärleken mellan syskon
Kärleken mellan mor-/farföräldrar och barnbarn
Kärleken mellan vänner
Kärleken mellan bästa vänner
Kärleken mellan husse/matte och husdjur
Kärleken till naturen
Kärleken till årstiderna
Ja jag kan fortsätta i all oändlighet med vad jag känner kärlek till. Den ena kärleken förtar inte den andra. Utan de är bara olika men ändå viktiga för mig.
För mig finns ibland inga ord som kan beskriva kärleken till en viss person. Ibland har jag hur långa haranger som helst. Svårast är det när jag känner enorm kärlek för en person och vill uttrycka detta. Jag hittar ibland inte orden som beskriver mina känslor. För egentligen tycker jag att det är så enkelt som att:
JAG ÄLSKAR DIG!
Dessa tre ord inrymmer allt det jag vill säga. Men tyvärr har dessa tre ord blivit så slitna och nötta att de inte räcker till. De har blivit blasé på något förunderligt sätt. Så jag försöker hitta ord som förstärker dessa tre, vilket ibland kan kännas så fejkat. När det blir fejkat känns det falskt och det återspeglar sig i mina ögon.
Med mina barn och Hjärtat kan orden stocka sig ibland. Dessa tre personer betyder absolut det mesta för mig och jag älskar dem över allting annat. För dem går jag garanterat genom eld och vatten för att se till att det inte händer dem något. Skulle jag behöva ge mitt liv för att säkra deras skulle jag göra det. Här finns ingen pardon från min sida om någon/något sker med dem. Sedan vet jag realistiskt att vissa saker går inte att skydda dem emot och där har jag tyvärr ju varit med barnen. Jag försöker alltid tala om för dem att jag älskar dem och att jag hoppas att de förstår det. Men som sagt de tre viktigaste orden JAG ÄLSKAR DIG har tyvärr blivit blasé så ibland tror jag inte att de mina förstår.
Strax efter att jag hade träffat Hjärtat och barnen förstod hur mycket han betyder för mig så hade jag och sonen en hypotetisk diskussion kring vad jag känner för den ena eller andra. Den gick så här:
Sonen: - Mamma om du visste att det skulle bli krig. Hur skulle du agera för att rädda oss?
Jag: - Jag skulle göra allt i min makt för att samla er alla på ett och samma ställe långt ute i urskogen dit inga bomber eller gevär når.
Sonen: - Med vilka menar du alla?
Jag: - Dig, din syster och Hjärtat. Ni är absolut viktigast för mig.
Sonen: - Men vi är ju fler i familjen. Mormor, morfar, din syster, Hjärtats barn, min systers man osv.
Jag: - Ja dessa finns också men dessa är inte lika viktiga för mig som ni. Därför skulle jag först säkerställa att ni inte befinner er i fara. Sedan om jag kunde utan att utsätta er för fara skulle jag försöka samla in de andra också.
Sonen: - Okej men nu är det inte realistiskt att du skulle lyckas samla ihop oss ute i urskogen eftersom du och jag är i vår stad, min syster är i sin stad och Hjärtat kanske är i Falun. Så vad skulle du göra på riktigt?
Jag: - Fortfarande skulle jag göra allt i min makt för att samla er och se till att ni inte är i farozonen. Jag skulle packa in dig i bilen och åka till dotera. Hämta henne och sedan ge mig ut i urskogen. Leta efter ett ställe som gör att ni är säkra. Sedan skulle jag försöka få Hjärtat att komma ner till oss på ett eller annat sätt. Troligen skulle inte Hjärtat komma eftersom han vill ju säkerställa sina barns trygghet och det skulle jag vara tvungen att acceptera. Men banne mig inte att jag skulle acceptera ett nej från dig och din syster.
Sonen: - Aha då vet jag. Du kommer inte dra iväg upp till Falun för att ta Hjärtat i örat och tvinga honom ner till oss?
Jag: - Nej det skulle jag inte även fast jag skulle vilja. Men nej, då vet jag ju inte om ni är säkra eller inte. Enda sättet är att vara med er och försvara er med näbbar och klor. Då vet jag att jag gör allt i min makt för att försvara er.
Sonen: - Men mamma du glömmer något.
Jag: - Vad då?
Sonen: - Att jag och min syster skulle ju göra allt för att försvara dig. Och eftersom jag känner dig vet jag att detta kommer att ställa till problem mellan oss.
Jag: - Hmm vad som än händer får ni absolut inte utsätta er för fara för min skull.
Sonen: - Just precis vad jag sa. Detta leder till problem för vi vill göra allt i vår makt för att säkerställa att du är säker och där kommer inte jag ge mig en tum. Bara så du vet, för du är absolut det viktigaste för mig, för jag älskar dig.
Jag: - Jag älskar dig med gubben och eftersom detta är endast en hypotetisk diskussion tycker jag att vi lämnar den eftersom varken du eller jag vet exakt vad vi gör. Som läget är just nu behöver vi inte ens tänka i dessa banor. Så låt oss ta diskussionen när problemet uppstår.
Sonen: - Hrmp så här gör du alltid när du inte vill "tjafsa". Stänger ner diskussionen med argument som inte går att argumentera mot.
Jag: - Låt oss bara konstatera. Vi skulle göra allt i vår makt för att säkerställa vi är i säkerhet oavsett.
Sonen: - Okej då!
Diskussionsämnet var väl kanske inte den bästa men en större kärleksförklaring från min son kunde jag inte få och en större kärleksförklaring från mig kunde han inte få. Här använde vi hypotetiskt en situation som kan uppstå och hur vi tror att vi skulle agera. Med vår diskussion kunde vi uttrycka vår kärlek för varandra utan att det blev genant, påträngande eller blasé. Sonen fick bekräftat att han fortfarande är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv så här fyllde orden sin roll och förstärkte det vi tycker för varandra.
Till dotera är det betydligt svårare att uttrycka min kärlek. Oftast visar jag det mer handgripligen än med ord. Varför? Ja kanske för att hon inte längre bor hemma och har sin familj att tänka på. Vi har inte samma kännedom om varandra längre. Inte på samma sätt som när hon bodde hemma. Kanske för att hon har sin kärlek till sin man och jag är "bara" förälder. Men jag lägger ingen energi på att ta reda på varför utan jag försöker visa så ofta jag kan och säga så ofta jag kan att jag älskar henne. För hur det än nu är så är hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Mot Hjärtat kan jag ibland sväva ut i alla möjliga rosaskimrande kärleksförklaring utan att de blir genanta, påträngande eller blasé. Men så ibland kan jag känna att orden stockar sig. Varför vet jag inte utan det blir bara så. Här kan jag lägga ner mycket energi på att fundera varför jag ibland kan visa hur mycket som helst och ibland inte. Vad sjutton är det som håller mig tillbaka? Kanske är det rädsla som håller mig tillbaka eller ångest över att känslorna är så starka. Kanske är det så att jag är rädd för att om jag uttrycker det för mycket kommer något att krossa det. Som sagt här kan jag lägga hur mycket energi som helst men det verkar ju inte direkt leda till något svar. Hur det än nu är och om jag får ett svar spelar det ju ingen roll egentligen för jag älskar Hjärtat här och nu. Vad som än händer i framtiden så är detta det viktigaste för mig just nu.
Som Caroline Wekell uttrycker det:
"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland.!
Mycket kärlek till er på andra sidan rutan!
JAG ÄLSKAR DIG!
Dessa tre ord inrymmer allt det jag vill säga. Men tyvärr har dessa tre ord blivit så slitna och nötta att de inte räcker till. De har blivit blasé på något förunderligt sätt. Så jag försöker hitta ord som förstärker dessa tre, vilket ibland kan kännas så fejkat. När det blir fejkat känns det falskt och det återspeglar sig i mina ögon.
Med mina barn och Hjärtat kan orden stocka sig ibland. Dessa tre personer betyder absolut det mesta för mig och jag älskar dem över allting annat. För dem går jag garanterat genom eld och vatten för att se till att det inte händer dem något. Skulle jag behöva ge mitt liv för att säkra deras skulle jag göra det. Här finns ingen pardon från min sida om någon/något sker med dem. Sedan vet jag realistiskt att vissa saker går inte att skydda dem emot och där har jag tyvärr ju varit med barnen. Jag försöker alltid tala om för dem att jag älskar dem och att jag hoppas att de förstår det. Men som sagt de tre viktigaste orden JAG ÄLSKAR DIG har tyvärr blivit blasé så ibland tror jag inte att de mina förstår.
Strax efter att jag hade träffat Hjärtat och barnen förstod hur mycket han betyder för mig så hade jag och sonen en hypotetisk diskussion kring vad jag känner för den ena eller andra. Den gick så här:
Sonen: - Mamma om du visste att det skulle bli krig. Hur skulle du agera för att rädda oss?
Jag: - Jag skulle göra allt i min makt för att samla er alla på ett och samma ställe långt ute i urskogen dit inga bomber eller gevär når.
Sonen: - Med vilka menar du alla?
Jag: - Dig, din syster och Hjärtat. Ni är absolut viktigast för mig.
Sonen: - Men vi är ju fler i familjen. Mormor, morfar, din syster, Hjärtats barn, min systers man osv.
Jag: - Ja dessa finns också men dessa är inte lika viktiga för mig som ni. Därför skulle jag först säkerställa att ni inte befinner er i fara. Sedan om jag kunde utan att utsätta er för fara skulle jag försöka samla in de andra också.
Sonen: - Okej men nu är det inte realistiskt att du skulle lyckas samla ihop oss ute i urskogen eftersom du och jag är i vår stad, min syster är i sin stad och Hjärtat kanske är i Falun. Så vad skulle du göra på riktigt?
Jag: - Fortfarande skulle jag göra allt i min makt för att samla er och se till att ni inte är i farozonen. Jag skulle packa in dig i bilen och åka till dotera. Hämta henne och sedan ge mig ut i urskogen. Leta efter ett ställe som gör att ni är säkra. Sedan skulle jag försöka få Hjärtat att komma ner till oss på ett eller annat sätt. Troligen skulle inte Hjärtat komma eftersom han vill ju säkerställa sina barns trygghet och det skulle jag vara tvungen att acceptera. Men banne mig inte att jag skulle acceptera ett nej från dig och din syster.
Sonen: - Aha då vet jag. Du kommer inte dra iväg upp till Falun för att ta Hjärtat i örat och tvinga honom ner till oss?
Jag: - Nej det skulle jag inte även fast jag skulle vilja. Men nej, då vet jag ju inte om ni är säkra eller inte. Enda sättet är att vara med er och försvara er med näbbar och klor. Då vet jag att jag gör allt i min makt för att försvara er.
Sonen: - Men mamma du glömmer något.
Jag: - Vad då?
Sonen: - Att jag och min syster skulle ju göra allt för att försvara dig. Och eftersom jag känner dig vet jag att detta kommer att ställa till problem mellan oss.
Jag: - Hmm vad som än händer får ni absolut inte utsätta er för fara för min skull.
Sonen: - Just precis vad jag sa. Detta leder till problem för vi vill göra allt i vår makt för att säkerställa att du är säker och där kommer inte jag ge mig en tum. Bara så du vet, för du är absolut det viktigaste för mig, för jag älskar dig.
Jag: - Jag älskar dig med gubben och eftersom detta är endast en hypotetisk diskussion tycker jag att vi lämnar den eftersom varken du eller jag vet exakt vad vi gör. Som läget är just nu behöver vi inte ens tänka i dessa banor. Så låt oss ta diskussionen när problemet uppstår.
Sonen: - Hrmp så här gör du alltid när du inte vill "tjafsa". Stänger ner diskussionen med argument som inte går att argumentera mot.
Jag: - Låt oss bara konstatera. Vi skulle göra allt i vår makt för att säkerställa vi är i säkerhet oavsett.
Sonen: - Okej då!
Diskussionsämnet var väl kanske inte den bästa men en större kärleksförklaring från min son kunde jag inte få och en större kärleksförklaring från mig kunde han inte få. Här använde vi hypotetiskt en situation som kan uppstå och hur vi tror att vi skulle agera. Med vår diskussion kunde vi uttrycka vår kärlek för varandra utan att det blev genant, påträngande eller blasé. Sonen fick bekräftat att han fortfarande är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv så här fyllde orden sin roll och förstärkte det vi tycker för varandra.
Till dotera är det betydligt svårare att uttrycka min kärlek. Oftast visar jag det mer handgripligen än med ord. Varför? Ja kanske för att hon inte längre bor hemma och har sin familj att tänka på. Vi har inte samma kännedom om varandra längre. Inte på samma sätt som när hon bodde hemma. Kanske för att hon har sin kärlek till sin man och jag är "bara" förälder. Men jag lägger ingen energi på att ta reda på varför utan jag försöker visa så ofta jag kan och säga så ofta jag kan att jag älskar henne. För hur det än nu är så är hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Mot Hjärtat kan jag ibland sväva ut i alla möjliga rosaskimrande kärleksförklaring utan att de blir genanta, påträngande eller blasé. Men så ibland kan jag känna att orden stockar sig. Varför vet jag inte utan det blir bara så. Här kan jag lägga ner mycket energi på att fundera varför jag ibland kan visa hur mycket som helst och ibland inte. Vad sjutton är det som håller mig tillbaka? Kanske är det rädsla som håller mig tillbaka eller ångest över att känslorna är så starka. Kanske är det så att jag är rädd för att om jag uttrycker det för mycket kommer något att krossa det. Som sagt här kan jag lägga hur mycket energi som helst men det verkar ju inte direkt leda till något svar. Hur det än nu är och om jag får ett svar spelar det ju ingen roll egentligen för jag älskar Hjärtat här och nu. Vad som än händer i framtiden så är detta det viktigaste för mig just nu.
Som Caroline Wekell uttrycker det:
"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland.!
Mycket kärlek till er på andra sidan rutan!
Jag blir så varm i hjärtat när jag läser dina rader, jag är så glad över din nyfunna lycka! Jag hade ett skitår ifjol, mina barn och barnbarn mår skit och jag kan göra så himla lite för att hjälpa! Man känner sig totalt maktlös som mamma när en situation uppstår där man inte med några medel kan göra annat än finnas där. Och det har jag försökt göra, men det räcker liksom inte, jag vill ju så mycket mer. Jag vill inte bara sätta ett plåster på såren, jag vill läka såren! Usch och tvi, en jobbig dag igår gör mig extra deppig idag.
SvaraRaderaUnderbar resa har ni framför er, en riktig drömresa alla kategorier. Jag hoppas verkligen att du kan dela med dig lite av dina erfarenheter på bloggen så jag får följa med !
Ha det så gott och kram från pörtet