2014-02-03

Tänk vad livet är förunderligt!

Sedan Hjärtat kom in i mitt liv har tankarna flugit fram och tillbaka, hittan och dittan. Återigen har kärleken kommit in i mitt liv. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig en annan person och ibland är det väldigt svårt mentalt.

När Maken dog var jag helt övertygad om att han var mitt livs kärlek och det var han där och då.  Jag var helt förkrossad, förlamad, förtvivlad och ENSAM. Mitt allt rycktes ifrån mig och kvar stod jag  helt urlakad och tömd på livet. Just då och där så trodde jag mig veta att från denna tidpunkt och resten av mitt liv skulle jag vara ensam och bara leva mitt liv för barnen och barnbarnen. Mitt personliga liv tog slut när Maken dog. Det var vad jag kände och trodde.

De två första åren efter Makens död var katastrofala känslomässigt. Det första året gick åt till att bara försöka överleva och acceptera att Maken inte fanns hos oss längre. Alla stunder, alla minnen, alla känslor som snurrade omkring en. Att bara kravla sig ur sängen var en bedrift. Många sa att till mig att första året är värst för det blir första sommaren, första julen osv utan Maken. Fast så upplevde inte jag det riktigt för jag gick omkring i någon slags bubbla och orkade inte ta till mig alla dessa saker. Nej för mig gick första året ut på att bara överleva.

Det andra året då när man precis förstått att man faktiskt överlever, då kom den ena smällen efter den andra. Då kom det här som de andra sa om första året. Då kom alla känslorna kring högtider, maträtter, lukter, musik osv. Då som först kom den smärtan och jag tänkte. När ska alla katastrofer sluta ramla in över en? Har vi inte haft nog? Människor runt mig dog som flugor och till slut blev döden blasé. Jag såg ingen ände på det hela och jag tänkte. Jaha det är så här det kommer att vara fortsättningsvis. Precis när jag kommit upp till ytan slås jag ner igen. Vänner och bekanta började tycka att nu får du ge dig. De tyckte att det hade gått så lång tid nu så det var dags att ta sig i kragen. För dem var det evighet sedan Maken dog och det borde jag kunna ta till mig. För dem snurrade ju det vanliga livet på och livet gick sin gilla gång. Det de inte kunde förstå var att för mig var det inte en evighet. För varje gång när jag började komma upp till ytan hände något som tryckte ner mig under ytan igen. För dem var sakerna eller händelserna som hände små men för mig var de stora. Jag var helt slut mentalt vilket inte min omgivning kunde förstå. Så nej det första året var inte värst för mig utan det var det andra året.

Därefter startade en ny fas i mitt liv. Att börja bygga upp en ny form av liv. Ett liv utan Maken, ett liv utan kärlek, ett liv utan delar av min själ och mitt hjärta. Långsamt började jag bygga igen. Först en grund att stå på. Sedan långsamt lägga till väggar och tak. Under den här tiden tänkte jag att nu ska jag ta mig sjutton bygga något som är stenhårt och ogenomträngligt så att vad som än händer i framtiden ska jag kunna stå där utan att slås ner. Jag ska stå där och ingen, ingen ska kunna rubba mig. Jag ska föra mina barn framåt till ett vuxenliv. Det är där jag ska lägga kraften. Allt annat är oväsentligt. Men under årens gång och barnens väg till vuxenlivet började något pocka på och vilja komma ut. En dag upptäckte jag till exempel solens strålar igen. Sedan började världen igen få färg, lukter och ljud. Hur jag än vred och vände på mig knackade livet på igen. Det gick inte att fly längre in i någon slags hemmagjord värld utan livet krävde sitt. Dödens värld fick ge vika för livets värld.

Så en kväll knackade Kärleken på igen i form av Hjärtat och jag blev skräckslagen. Nej nej nej inte igen var min första tanke och jag klädde på mig min rustning. Men si det fungerade inte. Hjärtat och Kärleken var starkare än min rustning. Jag blev förundrad och skräckslagen över alla känslor som krigade i min kropp. Huvudet försökte sortera medan kroppen bara släppte in. Att jag återigen får känna den innerliga kärlek som finns mellan två älskande människor gör mig både skräckslagen och ödmjuk. Och det är inte lätt att återigen vara med kärleken och allt det, det innebär. Att dela sitt liv med en annan människa även om Hjärtat åker hem till Falun titt som tätt är det inte lätt alla gånger. Jag har ju trots allt varit ensam i nio år och har mina rutiner och vanor med mig själv, med Sonen, med Dotera, med Far och Mor, med mina nära vänner. Dotera har startat upp sitt liv någon annanstans och Sonen är på väg dit också. Nu helt plötsligt har mitt liv gått in i ytterligare en ny fas. Nu ska jag bygga upp något nytt med Hjärtat samtidigt som Sonen börjar bygga sitt liv utan mig. Nu kan jag inte gå mina invanda spår utan måste börja göra nya och det tillsammans med  Hjärtat samtidigt som jag ska hjälpa Sonen att börja göra sina spår. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.

Så nog är livet förunderligt och fascinerande samtidigt skrämmande! Jag får väl göra som Kevin Hall sa:

"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på och uppskatta stället du befinner dig på. Härifrån är allt möjligt!"

2 kommentarer:

  1. Så fint skrivet. Jag är så glad för din skull skall du veta. Just det att "vänner" tycker att nu får det räcka, det känner jag till genom sonen Kevins död. I höst jag jag genomlidit ett helvete. Maken och jag har gått i terapi, hunden dog och min man höll på att avlida men av en tillfällighet upptäcktes bukaortaaneurysm (du vet att om det brister så dör man) Mycket stort. I dag sitter jag som ett nervknippe här hemma. Vore kul att ha dig som vän på fb- Är du med där? Ska försöka hitta dig. Kram min vän

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack jag hoppas att det är bättre med maken. Ja jag är med på fb. Kram tillbaka

      Radera

Halloj alla goingar. Tack för att ni skriver en liten rad till mig! Kanske hinner jag inte svara men läser gör jag alltid. Kramis