Söndag det är och snöstormen har lagt sig.

Jisses Amalia vilken snöstorm det har varit. Trodde inte att det kunde komma så mycket snö på en dag i mina hemtrakter. Men det fick jag lära mig igår. Det känns som det har kommit flera meter snö utanför mitt fönster. Kallt är det också men solen har gjort sitt försök att värma våra frusna själar idag. Säga vad man vill om snö men när solen leker över vidderna är det en underbar vy som slår emot en. Imorse när solen lekte över vidderna såg det ut som hela naturen var fylld med gnistrande, strålande diamanter. Då mina vänner kan jag inte låta bli att förundras över naturens kraft och kärlek. Kraften i dess ursinne och kärleken efteråt. Vilket skådespel naturen bjuder oss på!

Igår fick jag upp ögonen för hur underbart det faktiskt kan vara även i en snöstorm. Mina vänner från Indien var ute och lekte i snöstormen och tyckte det var helt underbart. De var som små barn som precis har öppnat sina ögon och tittar storögt runtom sig. För dem är en snöstorm något exotiskt och vackert även om kylan biter i deras skinn. De chockade vår lilla stad genom att glatt springa omkring i snöstormen och bygga snögubbar, göra snöänglar och bara känna snön. Folk skakade på huvudena och undrade vad det var för dårar som njöt av en snöstorm. Mina vänner kunde inte förstå hur vi svenskar kan vara så griniga för en snöstorm och tittade jag mig omkring gick folk med sura miner kurandes och såg inte det vackra. Då fick jag en aha-upplevelse. För visst är det otroligt med naturens kraft? För oss är allt så självklart vilket det inte är för andra. För oss är det självklart att allt är rent, tyst och klar luft att andas. Om vi tycker att det är mycket folk runtom så är det inget jämfört för hur mina vänner har det hemma. Hela Sveriges befolkning räcker inte ens att fylla en normalstor indisk stad. Det är för mig ofattbart att över 9 miljoner människor vistas i en och samma stad. För mig är det ogripbart att luften kan vara så förorenad att allt vit blir svart på några sekunder. Visst har jag varit på platser runtom i världen och sett både det ena och andra. Men jag har inte upplevt att allt vit blir svart på sekunder. Inte heller upplevt att det aldrig är tyst runt en när man drar sig tillbaka till sin privata sfär.

Men detta är verkligheten för mina vänner och därför har de problem med all tystnad som råder i vårt land. De får utslag, förkylningar osv pga att deras kroppar renas från föroreningar i luften. De vill gärna koka vattnet för att dricka det fast de inte behöver. De hänger inte gärna ut sina kläder för vädring för hemma kan man inte göra det. De är fascinerade över svenskarnas gemenskap med sina släktingar och vänner. Hur kan man låta sin gamla mor eller far bo själva när de kan bo hos dig. Hur kan man inte bjuda på och laga mat tillsammans i flera timmar? Varför umgås man inte mer än vad man gör i Sverige? Varför njuter man inte av varandras sällskap, helst dygnet runt? Frågorna är många och ibland svåra att svara på. Var tappade vi vår gemenskap med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort intresset för de som är runt om oss? Var tappade vi bort glädjen i att umgås och göra saker gemensamt med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort vår tacksamhet för det vi har idag? Var tappade vi bort oss själva? Var tappade vi bort respekten för oss själva och andra? Och vad svarar man på dessa frågor? Enda svaret jag har kunnat ge är: Vet inte!

Det är ju inte så att vi har glömt våra släktingar och vänner. För visst är vi tillsammans och gör saker gemensamt. Men den stora skillnaden är att vi gör inte detta varje dag. Vi umgås inte med alla samtidigt. Vi selekterar och har olika bjudningar med olika vänner och släktingar. Vi samlas, oftast, alla vid födelsedagar, dop, bröllop och begravningar. Vi har inte stora sammankonster utan någon orsak. Vår respekt för äldre blir sämre och sämre. Vår självrespekt blir också sämre och sämre. Vi jagar ideal, pengar och status. Många av oss mår så dåligt att man måste vara sjukskriven för att kunna återhämta sig. Vi trycker i oss piller av olika slag för att höja vår prestation. Så visst har mina vänner rätt när de säger att vi har tappat bort det väsentliga. Kärleken till oss själva och till andra. Tacksamheten för vad vi är och att vi vaknar upp varje morgon.

Men å andra sidan har vi mycket bra i Sverige också. Vi trycker oftast inte ner andra människor för att de är födda i fel status. Vi har billig sjukvård om än ibland dålig. Vi har chefer som vi kan prata med som en vanlig kollega. Vi behöver inte gå runt och vara rädda för att en bomb ska sprängas. Vi rynkar inte på pannan om en man och kvinna kramar och kysser varandra. Vi tvingar inte våra barn att gifta sig med någon med likvärdig eller högre status utan kärlek. Vi tillåter våra barn att utforska och hitta sig själva. Vi låter våra barn gifta sig av kärlek. Vi har mat för dagen och rent vatten att dricka. Vi har kläder att klä oss med. Vi har inte den stora fattigdom som många andra länder har. Vi har bra skyddsnät runt om oss även fast vi klagar på det. Så vi borde vara tacksamma men det är vi inte.

Jag är så glad, tralalalala!

Jag är så glad idag för jag har fått besked. Med 99,9% säkerhet är det ingen cancer jag har. En sten föll från mitt hjärta och oket lossnade från axlarna. Jag blev så glad att jag studsade upp från britsen och slänger mig halvnaken om halsen på doktorn. hehe Varav doktorn utbrister: Det är det här som gör detta jobb till världens bästa! En halvnaken, lycklig och vacker kvinna slänger sig om halsen på mig. Då säger sköterskan: Ja du har det bra du på jobbet. En halvnaken vacker kvinna slänger sig om halsen på dig. Men jag, inte fasiken slänger sig en halvnaken vacker man om min hals inte. Så orättvist suckar sköterskan. Själv står jag halvnaken och bara ler. Men sköterskan fick sig en kram också när kläderna var på. Hon tackar och säger: Tänk om alla vackra kvinnor var som du. Då skulle världen se så mycket bättre ut. Rodnande tar jag emot denna komplimang och går ut ur rummet. Strålar som en sol och ler och nickar till alla. Flera doktorer och sköterskor suckar och säger: Gud så underbar du är. Tack för att du har förgyllt vår dag.

Med lätta steg går jag till min far som ser mig och utbrister: Så det var inget då och nästan faller i gråt. Nej denna gång var det falskt alarm. Tack alla ni som har hållit era fingrar i kors och hjälpt mig!!! För just idag känner jag mig som världens vackraste, gladaste kvinna i världen. Nu mina vänner kanske jag har lyckats komma av berg- och dalbanan! Jag hoppas att det blir som en mycket kär vän till mig säger: 2010 är ditt år, Aforia. 2010 är året då det vänder för dig.

Tack alla ni mina vänner för att ni finns! Ett speciellt tack till La Familia, Afrodite och min egen lilla nalle!

Dagen före domedagen!

Ikväll är det kvällen innan domedagen. Imorgon sker den stora undersökningen. Kommer jag att vara frisk eller inte? Precis när livet började vända till det soliga så kommer nästa klubba. Är jag en av dem som cancerns väg ska vandra? Kommer jag klara beskedet imorgon? Vet inte, just nu känns det som bara jag får undersökningen överstökad och får besked så kan jag nog tackla beskedet. Imorgon sker den stora bröstundersökningen. Kommer man finna cancer i bröstet? Har läst på. 95% av alla kvinnor som får bröstcancer överlever. Tillhör jag en av dem? Ja tamen tusan det gör jag. Har jag överlevt allt annat ska jag banne mig överleva även en bröstcancer. Men det behöver inte vara något heller. Bara vanliga svullna körtlar. Dock snurrar tankarna både hit och dit. Visst har jag en knöl i andra också. Visst har jag knölar på ryggen också. Och så vidare går tankarna till att i nästa sekund. Äsch det här inget, bara vanlig noja. Att behöva gå och vänta är absolut det värsta jag vet. Jag vill ha besked nu inte om en vecka eller ett år. Ge mig något handfast som jag kan tackla. Att sväva i ovisshet gör mig nervös och nedstämd. Att inte veta är en plåga, ett gissel som spelar spratt med min hjärna. Sedan tänker jag på vännen som precis har kommit i hamn efter ett kämpande utan dess like. Tänker även på vännen som inte längre finns bland oss. Vem av dem kommer jag vara om jag beskedet får? Jag tror att jag kommer att kriga och segra. Det måste jag tro och det måste bli så. För jag är inte klar på vår jord ännu. Det finns så mycket mer att göra och uppleva.

Återigen står jag med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum. När kommer jag kunna stå med båda fötterna i livets rum? När kommer denna berg- och dalbana sluta? När får jag hoppa av och börja vandra längs livets glada väg? Är det så här resten av mitt liv kommer att se ut? När vi väl har tagit oss ur en kris så kommer nästa och nästa och nästa. Det borde väl någon gång var min tur, eller? Kommer 2010 vara året då det vänder för mig eller kommer det vara det år när kriget ska börjas utkämpas igen? Hur många mer tårar måste jag fälla innan jag har fyllt den bägaren? Eller kommer just min bägare aldrig bli full? Dessa tankar fyller min redan överbelastade hjärna. Just nu är det inget roligt att vara jag. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bara stanna där och hoppas att allt löser sig. Men det vet jag ju så väl. Inget löser sig av sig självt. Ingen löser mina problem utan dem måste jag själv lösa. Ingen ger mig silverbrickan som jag kan glida på. Utan det är trälabb som gäller och jag måste valla så gott det går.

Detta mina vänner är vad som rör sig i min hjärna ikväll och jag ber er hålla era tummar hårt att det inget är. Just nu behöver jag all hjälp jag kan få på vägen så att vallan håller hela vägen in i mål.

Tack alla goa vänner!

Vill bara säga tack till er alla goa vänner som tittar in hos mig. Har inte orken att gå in och kommentera hos er just nu eftersom jag själv nu har dragit på mig en förkylning. Men när orken kommer tillbaka då ni!

Detta är för er!

Krisen är över!

Äntligen är krisen över för dotera. Men det var riktigt nära . Ett par timmar till så hade det varit försent. Dotera lyckades med konststycket att dra på sig både njurbäckeninflammation och blodförgiftning. Läget var riktigt kritiskt första dygnet men som tur är svarade hon snabbt på medicinen och infektionen lyckades hävas. De satte in precis rätt medicin. Puh men det var riktigt riktigt nära. Ännu en gång hamnade vi i dödens väntrum men lyckades med att kravla oss ut.

Undrar när vi ska slippa dessa dykningar? Kommer livet i fortsättningsvis vara just att stå med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum? Börjar så smått undra vad man har gjort för att förtjäna detta? Nu vill jag verkigen få komma ur dödens käft och få börja känna livet. Det här tär så in i norden på mig ooch gör att man får så svårt att kravla sig upp igen. Men tänker inte ge mig även om jag har fått sår och blåmärken. Med min ömmande kropp kravlar jag mig långsamt upp för stegen igen. Vet att det finns de som har det värre men just nu hjälper det inte mig. Vet att jag borde vara tacksam för det jag har, men det är jag inte. Jag är inte tacksam för att jag får slå mig blå för att kunna leva detta liv. Jag är inte tacksam för att jag måste slåss för de mina och få dem att överleva. Jag är inte tacksam för att jag trots allt står här. För det är svårt att känna tacksamhet när man gång på gång blir nedknuffad i gropen igen.

Dock är jag tacksam för att det inte var doteras gång denna gång. Jag är också tacksam för att sonen finns. Tacksam för att mina gamla föräldrar finns fortfarande kvar med oss. Tacksam för att ha världens bästa storasyster. Så visst lite tacksam är jag och jag böjer mitt huvud i ödmjukhet. Men snälla nu kan väl det ändå ta slut denna berg- och dalbana? Ber på mina bara knän för att få känna ren och skär glädje utan att våndas för vad som komma skall. För så har det varit. Har jag börjat känna glädje och framtidstro så har man snabbt blivit nerknuffad i gropen. När kommer jag få kliva utanför dörren och ta ett djupt andetag och tänka: Äntligen är det över! Äntligen har det vänt! När???