Stanna upp och lyssna. Varje dag har sitt egna budskap!

Tänk vad livet ibland går in i vana spår. Man tycker att dagar och nätter ter sig lika. Dagar och månader rusar iväg och man bara lunkar på i sitt vanliga spår. Sedan händer något som pekar och visar att varje dag har sitt egna budskap. Något man läser, något man hör, något man råkar ut för.

Blickar man då tillbaka ser man vad mycket som har hänt men som man har missat att uppskatta. Något man känner men inte gett uttryck för. Vad är det som gör att man låter sig vaggas in i glömska och falsk trygghet? Vad är det som gör att man lägger locket på?

Istället för att lyssna på budskapen man får, travar man på i gamla spår? När lär man sig att inget är statiskt, att inget är för evigt? Man tycker att man borde ha lärt sig att ta vara på det som finns runt en varje dag. Men gör man det? Ja kanske just när något drabbar en men sedan längre fram "glömmer" man att ta vara på det som finns runt omkring en. Att sluta gnälla och istället vara tacksam över det man har. Att sluta gräma sig över det man inte har.

Just nu händer så mycket kring mig, både direkta och indirekta saker. Saker som gör att man kastas bakåt i åren och känner vanmakt över att man inte kan påverka saker själv. Ibland kommer skräcken tillbaka att livet tar sig en annan riktning än den man tros sig vandra på. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Man går från att vara positiv till att vara negativ trots att man vet att börjar man självömka så går spiralen nedåt.

Sedan kommer något som gör att man vänder spiralen och glädjen sprudlar i en. Livet är plötsligt ljust och glatt för att nästa sekund kastas ner i självömkan. Hjärnan börjar spela spratt och man känner sig totalt värdelös. Man slutar att SE världen och människorna omkring en. Man ser bara svart och grått. Tänk så mycket man själv påverkar! Tänk vad vanans makt kan spela spratt med en.

Man pratar om att tiden läcker alla sår men jag håller faktiskt inte med. Det tiden gör är att man sopar under mattan, glömmer sina egna löften, lägger en slöja över ögonen så att man inte ser. Kapslar in sorgen och smärtan i pansarstål så att man slutar känna. Tiden gör att minnet bleknar och känslorna falnar men såren är fortfarande öppna om än omslutna av pansarstål. Sen kommer en doft, en låt eller en smak och vips öppnas pansarstålet upp och smärtan strömmar ut. Tänk att slentrianen och vanan gör så att man "sopar under mattan" och glömmer det man själv lovat sig för många år sedan. VAR TACKSAM FÖR VARJE SOLUPPGÅNG OCH VARJE SOLNEDGÅNG DU UPPLEVER. För imorgon vet man inte var man är, vem man är eller om man fortfarande får staka sin egen stig på denna jord.

Att bryta en dålig vana är inte lätt. Det krävs mycket arbete och eftertanke. Det krävs att man tillåter sig själv att vara nöjd med det lilla framsteget. Att inte snegla över axeln och se andras framgång och jämföra sig med dem. De som glider genom livet på en räkmacka. Något jag lärt mig de senaste veckorna är att tar man bort lite på räkmackan ser man att de glider faktiskt inte genom livet som man trott. Nä för även de har sina sorger och bekymren. Skillnaden är bara att de låter inte detta tynga ner dem utan tar lärdom av det istället. Att titta på världen och se möjligheterna. Gud vad avundsjuk jag är! Men snart hoppas jag att jag är där!

Sakta men säkert börjar jag lära mig igen. Att motgång kan vändas till framgång, allt beroende på din egna attityd mot det som har hänt eller håller på att hända. Att släppa rädslan för att vägen viker av från den väg du har lagt. Att skaka av sig andras pessimism och negativitet. Att inte låta sig dras in i något som leder nedåt. Det är inte lätt, och rätt som det är, är man där igen. Skillnaden är att jag nu kan vända mig bort fortare och titta på annat som distraherar mig från självömkan, pessimismen.

Trots att min vanda framtid står på spel och att jag inte vet hur det kommer att se ut den närmsta tiden, känner jag tillförsikt på framtiden. Fakta har lagts på bordet, jag är en av de som kommer att vara mellan två jobb från och med oktober. Visst bultar rädslan i mig, kommer jag hamna på gatan, låter jag den inte styra. Jobb finns om man viker av från sin vanda väg. Om man klättrar ner från de höga hästarna så finns det jobb. Eller så kanske jag tar det lugnt och pillar mig naveln och försöker fundera ut vad det är egentligen jag vill göra. Låta mig själv vika av från den utstakade vägen, göra ett snedsteg åt sidan och titta där. Kanske finns det något där som bara väntar på mig som jag inte har sett pga att jag har hasat mig fram i mina vanda spår.


Så nu börjar jag långsamt återigen se de budskap som kommer med varje ny dag. Känner mig tacksam för att jag faktiskt fortfarande stakar min egna stig på denna jord, om än lite vingligt. Att jag fortfarande ser kärleken i mina barns ögon och att det går bra för dem. Att mina gamla föräldrar fortfarande hänger kvar och går sin stig på denna jord. Att jag fortfarande har modet att kasta mig rakt ut i det blå och ge mig in i något som andra ser som idioti. Att jag fortfarande fnissar och rodnar som en fjortonåring. Känner mig tacksam att jag återigen har vaknat och känner kärlek och glädje trots det som står och bankar på min dörr. Att min längtan efter något mer har väckts och får mig att se med andra ögon. Att jag återigen lyssnar!

För se, om man stannar upp och lyssnar viskar dagen fram sitt budskap!

Semester med sol och bad....

... glöm det. Här är det regn, åska,hagel, lite sol om vartannat. Något dopp har det inte blivit heller. Varit alldeles för kallt. Har haft semester i snart 2 veckor och jag har inte gjort så mycket. Första veckan gick åt att återhämta sig och sitta och sura. Alla åker utomlands utom jag :-( Jag är för feg att åka själv. Vissa saker blev inte som jag trodde osv. Så jag satt och tyckte synd om mig själv. Sedan tog jag mig i kragen och åkte upp till Suss i stora staden. Där fick jag mig en tankeställare. Alla åker inte alls utomlands för alla har inte råd. Utan de gör andra saker. Det går inte vägen för alla andra heller. Visst låter det som världens självklaraste eller hur. Men just då runt om mig åkte den ena efter den andra utomlands och lilla jag fick inte följa med :-( Saker som jag trodde skulle bli lösta på ett bra sätt blev det inte. Så självömkan bankade ut allt vett ur huvudet på mig. Men efter besöket hos Suss i stora staden vände det. Visst tycker jag fortfarande att det är tråkigt att inte få följa med utomlands men jag surar inte för det. Visst är det fortfarande tråkigt att det inte blev som jag trodde men jag låter det inte suga energin från mig.

Nu försöker jag träffa vänner som inte har haft tid eller att jag inte har haft tid att träffas. Påtar i trädgården, försöker ta vara på den lilla sol som visar sig då och då. Läser mycket böcker, äter god mat och dricker gott vin. Andas in sommarens dofter och lyssnar på de enträgna bina som flyger om kring och samlar nektar. För hur det än är med solen så fungerar naturen ändå.

I tisdags var jag hos Ulla i den lite mindre staden och umgicks. Åt god paj, drack gott vin, pratade och pratade och pratade. Satt i hennes vardagsrum och tittade ut över Mälaren. Vi kunde ha fortsatt så om det inte var så att stackars Ulla måste upp och jobba. Så sent i säng och tidigt upp ur säng. Gäsp gäsp men vi fick ytterligare tid att prata. :-) Ett riktigt trevligt dygn tillsammans!

Idag bär det av till ytterligare en kompis Nettis som jag inte har träffat på hur länge som helst. Det ska bli kul!

Så när självömkan skakades bort så fanns det/finns det ju hur mycket som helst att göra. Och kanske törs man kontakta en del bloggvänner för att träffas i verkligheten. Vi får se vi får se.

Pöss på er i sommar Sverige! Njut även fast regnet står som spön i backen och åskan rullar över himmelen för snart är man tillbaka i de gamla vanorna igen.

Idag är det exakt en månad sedan senaste inlägget!

Det kan man kalla ett långt uppehåll från bloggen. Detta hade jag inte kunnat tänka mig för ungefär ett år sedan då bloggen var ett måste. Nu är den ned prioriterat till ett icke måste utan bara något som finns och behöver gödas ibland :-)

Vad har då hänt under en månad? Inte mycket faktiskt utan det har bara gått runt. Sova, äta, jobba, äta, sova. Dock har jag blivit av med infektionen i munnen (tror jag) och jag har anpassat mig till de tröttande tabletter jag fick. Visserligen är jag fortfarande trött men inte alls lika mycket som i början. Värken har gått från illa till molande påminnelse då och då. 

Sonen har gått ut "tvåan" med bra betyg tack vare ett kämpande i slutet med att läsa in missade "tentor". Så till och med jag har fått fiska långt nere i minnet för att stötta honom. Vissa saker har blivit som "ja visst ja så var det ju" och andra "fasiken det hade jag helt glömt bort" eller "det har inte fastnat någonstans eller så är det väldigt djupt begravet i minnesbanken".

Sonen har också börja "flyga ut" lite mer nu när han har "fått flickvän". Det är så kul att se den där tindrande kärleken som man har i tonåren. Resan bland de rosa molnen. Jag är så glad för hans skull och han mår så bra just nu. Det unnar jag honom. Sedan har han börjat jobba vilket sliter en del på honom. Samtidigt är det bra att han får känna av hur det är att jobba. Kanske kan han då hitta motivationen att gå igenom hela trean och komma ut nöjd och glad.

Midsommar blev väl ingen höjdare. En av de sämsta på länge. Mina ögon öppnades upp helt enkelt för vissa personer vilket inte är så kul. Vänner som visats sig vara något annat och blivit "Bekanta". Sorgligt men sant. Så blev man en erfarenhet rikare igen. :-( 

Sedan har det hänt en del annat också men det skriver jag om en annan gång.

Ha en riktigt trevlig Högsommardag! För det är ju den första juli idag.

Och så var det fredag igen!

Ute är det regnigt och kallt. Undrar vart sommarvärmen tog vägen? Men inser att naturen behöver detta för på vissa håll började det sloka rejält.

Idag är sista dagen på sjukskrivningen och på måndag börjar jag jobba igen. Ska bli både skönt och jobbigt. Har ju kunnat styra mina dagar som jag själv velat under en längre tid nu. Sovit länge om jag velat, legat och läst länge om jag så har velat osv. Men jag har haft det hur tråkigt som helst så därför ska det bli skönt att börja jobba igen.

Igår var jag hos käkkirurgen för ytterligare en kontroll och kan ni tänka er. Infektionen har börjat ge vika, tjoho! Därför blir det ingen mer antibiotika eller voltaren utan man vill att kroppen själv ska ta hand om resterna. Så det verkar banne mig som jag är på väg att friskna till. Helt ofattbart efter alla dessa månader med det ena pillret efter det andra. Nervsmärtorna ska ge med sig de också. Det mesta har gått ner med hjälp av epilepsi tabletterna men är inte riktigt i fas ännu. Men snart så ska även den biten vara omhändertagen. Sedan får vi se om njurar och lever tagit stryk. Om två veckor ska jag lämna blod för att de ska kunna se hur mina inre organ har reagerat. Epilepsi tabletterna får jag hålla på att äta i minst tre månader men antibiotikan ska det vara slut med nu. Så återigen tjoho, nu lagom till sommaren börjar min kropp att bli frisk.

Så här ska det firas med svenska jordgubbar snart. Smarigt ska det bli. 

Jag hoppas att ni alla får en riktigt trevlig helg!

Man ska inte ropa hej förrän man är över ån!

Idag jag pratade jag med neurologen om min fortsatta medicinering av epilepsi tabletterna. Hon var inte nöjd med resultatet och sa att de kan inte fixa nerverna om inte grundorsaken är fixad. Troligen har inte infektionen gett med sig utan det måste in en stöt till. Det gör att nerverna är på helspänn och därför släpper inte förlamningen helt. Så det blir ytterligare ett besök hos käkkirurgen :-( imorgon för att se vad de kan göra åt infektionen. Så vi får väl se vad det slutar, kanske med intravenöst eftersom 4 antibiotika kurer inte har hjälpt. Skit samma bara infektionen försvinner så att jag kan bli frisk och hel igen.

Så nu är det en spänd väntan till imorgon för att se vad käkkirurgen kan åstadkomma mot infektionen.

Sonen kom precis hem och var sur som ättika. Han har prov på fredag och måste plugga. Men har jätteont i huvudet. Så nu blir det plugga av.

Tjing!