Jag är så glad, tralalalala!

Jag är så glad idag för jag har fått besked. Med 99,9% säkerhet är det ingen cancer jag har. En sten föll från mitt hjärta och oket lossnade från axlarna. Jag blev så glad att jag studsade upp från britsen och slänger mig halvnaken om halsen på doktorn. hehe Varav doktorn utbrister: Det är det här som gör detta jobb till världens bästa! En halvnaken, lycklig och vacker kvinna slänger sig om halsen på mig. Då säger sköterskan: Ja du har det bra du på jobbet. En halvnaken vacker kvinna slänger sig om halsen på dig. Men jag, inte fasiken slänger sig en halvnaken vacker man om min hals inte. Så orättvist suckar sköterskan. Själv står jag halvnaken och bara ler. Men sköterskan fick sig en kram också när kläderna var på. Hon tackar och säger: Tänk om alla vackra kvinnor var som du. Då skulle världen se så mycket bättre ut. Rodnande tar jag emot denna komplimang och går ut ur rummet. Strålar som en sol och ler och nickar till alla. Flera doktorer och sköterskor suckar och säger: Gud så underbar du är. Tack för att du har förgyllt vår dag.

Med lätta steg går jag till min far som ser mig och utbrister: Så det var inget då och nästan faller i gråt. Nej denna gång var det falskt alarm. Tack alla ni som har hållit era fingrar i kors och hjälpt mig!!! För just idag känner jag mig som världens vackraste, gladaste kvinna i världen. Nu mina vänner kanske jag har lyckats komma av berg- och dalbanan! Jag hoppas att det blir som en mycket kär vän till mig säger: 2010 är ditt år, Aforia. 2010 är året då det vänder för dig.

Tack alla ni mina vänner för att ni finns! Ett speciellt tack till La Familia, Afrodite och min egen lilla nalle!

Dagen före domedagen!

Ikväll är det kvällen innan domedagen. Imorgon sker den stora undersökningen. Kommer jag att vara frisk eller inte? Precis när livet började vända till det soliga så kommer nästa klubba. Är jag en av dem som cancerns väg ska vandra? Kommer jag klara beskedet imorgon? Vet inte, just nu känns det som bara jag får undersökningen överstökad och får besked så kan jag nog tackla beskedet. Imorgon sker den stora bröstundersökningen. Kommer man finna cancer i bröstet? Har läst på. 95% av alla kvinnor som får bröstcancer överlever. Tillhör jag en av dem? Ja tamen tusan det gör jag. Har jag överlevt allt annat ska jag banne mig överleva även en bröstcancer. Men det behöver inte vara något heller. Bara vanliga svullna körtlar. Dock snurrar tankarna både hit och dit. Visst har jag en knöl i andra också. Visst har jag knölar på ryggen också. Och så vidare går tankarna till att i nästa sekund. Äsch det här inget, bara vanlig noja. Att behöva gå och vänta är absolut det värsta jag vet. Jag vill ha besked nu inte om en vecka eller ett år. Ge mig något handfast som jag kan tackla. Att sväva i ovisshet gör mig nervös och nedstämd. Att inte veta är en plåga, ett gissel som spelar spratt med min hjärna. Sedan tänker jag på vännen som precis har kommit i hamn efter ett kämpande utan dess like. Tänker även på vännen som inte längre finns bland oss. Vem av dem kommer jag vara om jag beskedet får? Jag tror att jag kommer att kriga och segra. Det måste jag tro och det måste bli så. För jag är inte klar på vår jord ännu. Det finns så mycket mer att göra och uppleva.

Återigen står jag med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum. När kommer jag kunna stå med båda fötterna i livets rum? När kommer denna berg- och dalbana sluta? När får jag hoppa av och börja vandra längs livets glada väg? Är det så här resten av mitt liv kommer att se ut? När vi väl har tagit oss ur en kris så kommer nästa och nästa och nästa. Det borde väl någon gång var min tur, eller? Kommer 2010 vara året då det vänder för mig eller kommer det vara det år när kriget ska börjas utkämpas igen? Hur många mer tårar måste jag fälla innan jag har fyllt den bägaren? Eller kommer just min bägare aldrig bli full? Dessa tankar fyller min redan överbelastade hjärna. Just nu är det inget roligt att vara jag. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bara stanna där och hoppas att allt löser sig. Men det vet jag ju så väl. Inget löser sig av sig självt. Ingen löser mina problem utan dem måste jag själv lösa. Ingen ger mig silverbrickan som jag kan glida på. Utan det är trälabb som gäller och jag måste valla så gott det går.

Detta mina vänner är vad som rör sig i min hjärna ikväll och jag ber er hålla era tummar hårt att det inget är. Just nu behöver jag all hjälp jag kan få på vägen så att vallan håller hela vägen in i mål.

Tack alla goa vänner!

Vill bara säga tack till er alla goa vänner som tittar in hos mig. Har inte orken att gå in och kommentera hos er just nu eftersom jag själv nu har dragit på mig en förkylning. Men när orken kommer tillbaka då ni!

Detta är för er!

Krisen är över!

Äntligen är krisen över för dotera. Men det var riktigt nära . Ett par timmar till så hade det varit försent. Dotera lyckades med konststycket att dra på sig både njurbäckeninflammation och blodförgiftning. Läget var riktigt kritiskt första dygnet men som tur är svarade hon snabbt på medicinen och infektionen lyckades hävas. De satte in precis rätt medicin. Puh men det var riktigt riktigt nära. Ännu en gång hamnade vi i dödens väntrum men lyckades med att kravla oss ut.

Undrar när vi ska slippa dessa dykningar? Kommer livet i fortsättningsvis vara just att stå med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum? Börjar så smått undra vad man har gjort för att förtjäna detta? Nu vill jag verkigen få komma ur dödens käft och få börja känna livet. Det här tär så in i norden på mig ooch gör att man får så svårt att kravla sig upp igen. Men tänker inte ge mig även om jag har fått sår och blåmärken. Med min ömmande kropp kravlar jag mig långsamt upp för stegen igen. Vet att det finns de som har det värre men just nu hjälper det inte mig. Vet att jag borde vara tacksam för det jag har, men det är jag inte. Jag är inte tacksam för att jag får slå mig blå för att kunna leva detta liv. Jag är inte tacksam för att jag måste slåss för de mina och få dem att överleva. Jag är inte tacksam för att jag trots allt står här. För det är svårt att känna tacksamhet när man gång på gång blir nedknuffad i gropen igen.

Dock är jag tacksam för att det inte var doteras gång denna gång. Jag är också tacksam för att sonen finns. Tacksam för att mina gamla föräldrar finns fortfarande kvar med oss. Tacksam för att ha världens bästa storasyster. Så visst lite tacksam är jag och jag böjer mitt huvud i ödmjukhet. Men snälla nu kan väl det ändå ta slut denna berg- och dalbana? Ber på mina bara knän för att få känna ren och skär glädje utan att våndas för vad som komma skall. För så har det varit. Har jag börjat känna glädje och framtidstro så har man snabbt blivit nerknuffad i gropen. När kommer jag få kliva utanför dörren och ta ett djupt andetag och tänka: Äntligen är det över! Äntligen har det vänt! När???

Idag har det inte varit någon bra dag!

Idag har det varit en fy tusan så dålig dag. Fick sms om att min dotter hade åkt akut in till sjukhuset vid halv nio-tiden imorse. Åkte genast ner till sjukhuset och hittade en nästan medvetslös dotter. Hon hade fått hög feber och ont i sina njurar. Jagade på akutpersonalen så att de tog hand om henne. De hade bara lämnat henne i ett rum och inte tagit henne på allvar. Hon är ju så ung så det var ju ingen fara. Nähä inte alls när hon nästan var medvetslös. Fick dem till slut att inse att detta var riktigt allvarligt i och med att hon har polycistiska njurar. De kollade febern och hon hade nästan 40 graders. Då blev det fart på dem. Till slut bestämde de att hon var nog tvungen att läggas in med antibiotikadropp och övervakning. Så efter 3 timmar kom vi upp till en medicinavdelning. En doktor kikade på henne och det bestämdes att hon skulle verkligen läggas in. Sedan gick allt i en hejdundrande fart. Telefonsamtal till hennes njurdoktor, nya blodprover, ultraljud på njurarna osv. Hon hade dragit på sig en riktigt elak njurbäckeninflammation och det är absolut inte bra med hennes njurar. Dropp sättes in och hon fick till slut smärtstillande. Personalen på avdelningen var helt suveräna. Tog hand om henne och tröstade henne när hon blev ledsen. Men det absolut bästa av allt var att min bästa väninna M jobbade kvällen och då blev jag lugn. Hon tog tag i allt på en gång och såg till att dotera hamnade på ett tvåbäddsrum med en bra rumskamrat. Efter 2 dropp med antibiotika började febern lägga sig och dotera somnade helt slut. Satt med henne från kl 9 till kl 7 nu ikväll. När M gick av ringde hon hem till mig och berättade att dotera sov som en stock och att det verkar som antibiotikan har börjat verka. Så skönt! Nu kan jag sova lite lugnare inatt för att åka ner imorgon bitti till henne. Är helt slut, både till kropp och själ. Ska nu krypa ner till sängs och försöka få några timmars sömn.