En utmaning till!

Denna utmaning fick jag av Paulas Pörte. Ska nu försöka göra den. Här är reglerna.

Namnleken

Regler:
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug!
Om personen som gjorde innan dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar!
Lycka till! (DETTA BLIR INTE LÄTT)

1. Vad heter du? Lena
2. Ett ord på fyra bokstäver: Leva
3. Flicknamn: Lisa
4. Pojknamn: Lars
5. Yrke: Lärarinna
6. Färg: Lila
7. Klädesplagg: Långkalsong
8. Mat: Lasagne
9. Sak i badrummet: Lampa
10. Plats/Stad: La playa
11. En orsak att vara sen: Lathet
12. Något man skriker: Le din djävul
13. Film: Lost in Space
14. Något man dricker: Longdrinks
15. Band: Lolita Pop
16. Djur: Lejon (rrrr)
17. Gatunamn: Lidingövägen
18. Bil: Liten Citroën
19. Sång: Lonely heart
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Lambada





Puh! Nu är det er tur därute. Jag utmanar er alla som läser min blogg att delta. =) Väntar spänt på ert resultat.

Vem har man bloggen för?

Detta är en fråga som poppade upp i mitt huvud efter att varit inne hos Singelpappa. Han har efter att varit ute och googlat fått reda på att det skrivs lite här och där att hans blogg har blivit tråkig. Då naturligtvis ställer han frågan: Har min blogg blivit tråkig och varför i så fall har den blivit det?

Detta satte igång en massa tankar i min huvudet. Ja varför skriver man en blogg egentligen? Är det för att underhålla andra eller skriver man för sig själv? Vad händer om man först får ett uppsving med massor av läsare och sedan dyker tvärt? Vad är det som gör att en blogg är intressant att läsa?

Nu kan jag ju bara svara utefter varför jag började blogga. Jag började blogga för att få ur mig en massa. Kanske hitta några som man får en vänskap med. Att häva den ensamhet som kryper in på mig ibland. För härute är man aldrig ensam och härute betyder inte ålder och utseende något. Utan här kan man bara vara sig själv och bli accepterad som den man är. Här ute kan man alltid kika in hos någon annan och lämna en kommentar. Och oftast efter att man har lämnat en kommentar så får man ett svar tillbaka. En bekräftelse på att man faktiskt finns. Sedan finns det de som aldrig svarar på en ens kommenterar utan bara låter de ligga. De har säkert sina skäl till att inte svara men en liten blänk kan man ge om så bara ett hej och tack.


Vad är det som gör en blogg intressant? Ja återigen kan jag bara svara utefter vad som drar min uppmärksamhet. Det kan vara bra bilder med härlig text till. Det kan vara ett vardagsliv med sitt lunk skrivet utifrån bloggaren. Det kan vara en händelse som har påverkat just bloggaren. Det kan vara hemskheter, tråkigheter men något som de olika typerna har gemensamt är att jag känner att dessa bloggar är skrivna med hjärtat inte med hjärnan. Missförstå mig inte nu. Man kan skriva bra bloggar även med sin hjärna men i grund och botten ligger hjärtat och själen med. Men när detta börjar bli för kommersiellt då drar jag mig tillbaka för det är inte intressant för mig. Då kan jag lika gärna köpa en skvallertidning och gotta mig där.


Detta var vad jag kände när Singelpappa skrev sin fråga. Vad har ni era bloggar för?

Puh! Gått igenom en del bloggar...

... och till min förvåning hittar jag ett flertal personer som har mer än en blogg. Hur i hela friden hinner de med? Fattar ingenting, jag som har fullt sjå att skriva i min egen och läsa alla favvisars. Sedan via sina favvisar hittar man en till och en till osv. Så hur får dessa människor tiden att räcka till? Det är för mig en gåta.

Apropå gåta här kommer en som jag tyckte var både tänkeväckande och bra!

Vad är mäktigare än gud och ondare än djävulen? De rika vill inte ha det och de fattiga har det och om du äter det så dör du?




Vad är svaret?

Inatt hade jag besök av döden!

Inatt har jag hunnit med mycket. Så det är nog inte så konstigt att plåtslagaren har kommit tillbaka.

Inatt har jag haft besök av Döden. Han stod så stolt och log i min hall. Det konstiga är att jag blev inte rädd utan fick en välbekant känsla i mig. Jaha nu är det dags igen. Jag vet inte vad han ville för han berättade inte det för mig. Men någon föraning om onda tider kanske han gav. Han klappade mig på huvudet och log. Sedan försvann han i en vit krypande dimma. Kvar stog jag och gapade i min hall. Vad har jag nu att vänta? Är det dags att in i snurran kliva för nu är det ju 2 år sedan sista katastrofen hälsade på. Vad vet jag? Tiden kommer att visa vad den lekfulle döden ville. Jag har inte så mycket kärt kvar så jag hoppas att han inte dem tar.

I nästa sekund som döden lämnat trädde Livet in. Lika vän och vacker som jag alltid trott att hon är. Hon stog där och log hon också i min hall. Med den ljuvaste röst säger hon: Var inte rädd mitt barn det kommer att gå bra. Hon lägger sin hand på exakt samma ställa som Döden la sin. Ett lugn lade sig i min själ och jag kände frid. Men samtidigt fladdrade hjärnan. Vad är nu detta. Vad förskaffar mig den stora äran att ha både Döden och Livet på besök med några sekunders mellanrum. Kommer någon runt mig eller kanske rent av jag bli jättesjuk men friskna till? Vem vet detta får tiden utvisa. Men nu står jag rustad och klar, taggad till tänderna att möta den storm som förebådas. I samma sekund som dessa tankar kommer till mig sätter nästa igång. Du vet lika väl som jag att man kan aldrig förbereda sig och klara ett krisläge utan att dyka. Även Livet försvinner i en vit dimma men den kändes inte lika rå. Så återigen står jag i min hall och gapar. Säga vad man vill men är man så betydelsefull så att både Döden och Livet hälsar på får man väl sträcka på sig lite. Sedan vad detta innebär för mig och mina kära det återstår och se.


Sekunderna senare är jag förflyttad till ett hus som är nybyggt och jag står mitt i all kaos. In kommer unga friska män och ler och flörtar. Själv står jag rodnande i mitten. Många komplimanger kastas åt mitt håll från dessa unga män. In och ut flyger mina barn, skrattandes och lyckliga. Själv står jag fast på en plats och känner att männen blir allt mer närgångna. En kyss, en smekning och sedan står jag i en kö till något tåg. I kön framför mig står en ung man och säger: Jag hörde att du äntligen är på jakt. Ta mig här och nu för jag är din kandidat. Själv ler jag bara och säger: Min vän lammkött lämnas till vargarna. Sen går jag därifrån med vickande höfter och känner att snart är det dags. Efter mig haglar busvisslingarna och smicker. Vet inte varifrån dessa kommer för jag ser ingen. Jag kliver ombord på tåget och där...

... och där vaknar jag med plåtslagaren återigen på besök.

Nu är timmen sen och det är dags att nanna kudden

Avslutar för denna gång med en dikt av Dan Andersson

De älskandes vin

I dag är livet som en dröm —
och utan sadel, tyg och töm
på vinets rygg vi rida fort
till feers och till gudars ort.

Likt tvenne änglar burna i
en het delirium-fantasi,
det fjärran blå vi hinna skall
tvärs genom dagningens kristall.

Mjukt vingen av en storm oss bär
lik den i våra hjärtan är,
rastlöst vi fly, o syster min,
i mina drömmars himlar in.