Måndag hela veckan!

Så känns det varje måndag morgon när man vaknar. Att aldrig är det annat än måndag morgon och helgen är redan förbi. Men sedan är det helt plötsligt måndag kväll och dags för att göra sig redo för tisdag. Vart sjutton tog alla sovmorgnar vägen?

Just nu känns det som lite panikartat här hemma. På fredag kommer fotografen hit för att fota inför eventuell försäljning av radhuset och huset är i ett enda stort kaos. Paniken härjar och svetten rinner. Hur i hela friden ska man hinna jobba, städa, styla innan fredag. Hmm det känns inte bra. Men men när detta sedan är över är det dags att ta emot Helén från Leksand. Hon anländer på fredag kväll och då ska ju helst middagen var färdig eftersom hon antagligen är rätt hungrig.

Nu ska det fixas kvällsmat till sonen som kommit hem från träningen och sedan ska det plockas och fejas. Ringas, bokas fönsterputs, boka hämtning av hemgym osv. Jisses vilket schema! Puh tror jag skiter i det och sittstrejkar ikväll och skjuter problemen till imorgon. Då har de kanske löst sig av sig själva. hehe

Ha en bra måndag kväll därute!

Detta inlägg är tillägnat min älskade storasyster!

Tack för att du finns där för mig. Även om vi inte hörs jämt och ständigt vet jag att du finns där för mig. Ibland är det enklare att skriva ner vad man tänker istället för att säga det rakt ut. Du vet att jag finns där för dig vad som än händer. Precis som jag vet att du finns där för mig. Bli inte arg nu älskade storasyster för att jag skriver detta till dig. Men tack vare dig så blir det enklare att leva livet. Du tar ner mig på jorden igen när jag är ute och fladdrar. Du är helt enkelt den bästa storasyster man kan tänka sig. Fast ibland kan du verkligen reta gallfebern på en. hehe

Du är bäst!
Älskar dig så mycket!

Det är bara regn hos mig!

Sitter här lördag eftermiddag och tittar ut genom fönstret. Nu märks det verkligen att vi har fått höst.. Regnet skvalar ner och det är endast 5 grader varmt Dock är jag tacksam för att snön ännu ej har belägrat vår stad. Många fick nog chocken denna vecka när snön och vintern började göra sig påmind.

Dagen idag skulle ägnas åt att fixa och städa inför kommande fotografering. Men se tji kroppen vill något annat. Vaknade med en hejdundrandes huvudvärk och en nacke som låter som ett osmörjt kugghjul. Blixtrar fladdrar förbi framför ögonen och kroppen gått i strejk. Så kan det vara och så får det väl vara just nu.

Har varit ute på en stor bloggrunda och förundras hur olika vi möter motgångar. En del hoppar djävulen fram hos och kör i hundraåttio medans andra kryper in under skalet och skyddar sig. Några tillåter sig att gråta och låta smärtan härja för att sedan långsamt klättra upp igen. En del ber nästan om ursäkt för smärtan som visar sig i olika former en del ger blanka fan i att be omgivningen om ursäkt. Tänk så olika vi alla är och vilken rikedom som finns därute bland alla oss. Rikedomen i blandade kulörer, tankar, känslor och framförallt orden. Vi människor är ett förunderligt släkte!

En dag som denna när vädret kan göra en deprimerad borde man istället välkomna det avbrott som bjuds och bara vara. Som Lallis den välskrivande skriver i sitt inlägg: "Våra kroppar ... och själar längtar efter Balans. Emellanåt skriker de efter det. Och då mår vi inte så bra." Hon är så klok och skriver egentligen om sådant som är självklart men som är så djävla svårt att uppnå vissa dagar. Har ni inte hittat hennes sida och läst hennes inlägg. Gör det och finn trösten i hennes kloka ord. Humorn som fladdrar likt en fjäril över det skrivna. Som ni förstår jag gillar denna donna skarpt!

Jag önskar att jag kunde efterleva sådant som är självklart varje dag och inte bara när jag mår bra. Att få harmoni och balans mellan kropp och själ oavsett hur jag mår för tillfället. Att ta mig i kragen och låta bli att tycka synd om mig själv. Att se på livet som den transportsträcka den egentligen är. Att ta hindren med ett elegant gasellhopp och bara ruska av mig som en våt hund gör. Att kunna glädjas av de små tingen även en tung dag. Om intet i alla fall plocka fram mina små väl dolda guldkorn och vrida och vända på dem så de kastar sitt guldskimmer över mina grådaskiga tankar. Livet är för djävligt många gånger men livet är också euforiskt härligt många andra gånger.

Hmm ska nog plocka fram massor av guldkorn och låta dem sprida sitt skimmer över mig idag.

Åsså är det fredag igen!

Hej och hå, vad veckorna flyger iväg. Speciellt nu när man har börjat på nytt arbete. Dagarna går ihop med kvällarna och det enda som skiljer dessa åt är morgonen. Jisses hinner knappt med att äta ibland. Sena kvällar blir det och då när man kommer hem är man helt slut i den lilla knopp man har ovanför axlarna. Så mycket information som ska bankas in, nya rutiner, nya arbetsuppgifter och framförallt pejla in sina nya kollegor. Den här veckan fick jag äntligen en egen arbetsplats med den egna datorn. Det gör att livet blev lite lättare. Istället för att springa mellan två arbetsplatser kan jag nu lägga kraften till att få till min egen struktur på hur saker ska göras och i vilken ordning. Många rutiner är stenålders och där tror jag att jag kan få till en lättare rutin. Vissa andra rutiner går inte att ändra för att det ska bara vara så. Introduktion har man inte ork till pga att denna avdelning har gått på knäna. Undrar om jag verkligen har gjort rätt som har bytt arbetsuppgifter? Men men det får tiden utvisa.

Så är det fredag och det står Tacos på matschemat. Resterande kväll ska spenderas i soffan med tv:n som sällskap och kanske även ett glas rött. hehe Lördagen blir till att städa och plocka undan rejält inför fotografering av huset nästa vecka. Dessutom kommer en snäll kille över och tvättar mina fönster. Ja han gör ju inte det gratis förstås. hehe Stopp och belägg inga sådana tankar, här är det bara cash som gäller. Fniss!!!

Jag hoppas att ni får en riktigt trevlig fredagkväll och framförallt en superduber lördag morgon. Själv ska jag nanna kudden länge imorgon. Tjing på er så länge!

Idag är det 21 år sedan...

...Sarah Margareta flög till sina änglakompisar med en tår i ögonvrån. Vår första lilla dotter har sin 21-års dag idag. 21 år hos alla de andra änglabarnen. Ett änglaliv fullt med bus och skratt. Ibland kanske också lite sorg. Undrar hur man hanterar tonårstrots och kärlekssorg hos våra änglabarn. Hur ter sig livet för en 21-åring däruppe bland molnen? Partar de på nektar och dansar rockin´roll. Förtrollar hon någon pojkvask däruppe med sina ögon och sitt vackra leende? Jag tror nog att hon sitter på ett himmelskt café med sina kompisar och fladdrar med ögonen mot någon snygg pojk. Kollrar helt bort pojken för att sedan likt ett bi flyga vidare på sina vingar. Dinglar med benen och fnittrar tillsammans med kompisar samtidigt som de sörplar på nektar. Ja det tror jag att hon gör. Kanske har hennes pappa varit där och hälsat på. Kanske har de nu byggt bo tillsammans och är tillsammans igen. Eller kanske har de var sitt moln att bo i men träffas för att äta middag ihop då och då. För att lära känna varandra och jag hoppas att hennes far berättar för henne hur mycket vi här nere på jorden älskar och saknar henne.

21 år är lång tid samtidigt som det inte är det. Kommer fortfarande ihåg hur det kändes att vänta Sarah Margareta, att föda henne död och sorgen efter. Som sedan skingrades något tack vare mina två andra underbara jordabarn. Taggen försvinner aldrig från ens hjärta men smärtan blir mindre och hanterbar tack vare sina jordabarn.

Först ut kom Dottern, 2 år senare, med sitt underfundiga leende och trotsiga blick. Tvärilsk för att hon inte fick vara kvar i mammas mage. Men när hon sedan fick känna pappas finger i sin hand så somnade hon gott. För att sedan vakna och titta på oss med sina stora ögon. Greppandes efter pappas fingrar och mammas hår. Helst skulle vi båda hållas i för att hon skulle må bra. Senare ju äldre hon blev desto mer charmade hon alla i sin omgivning med som sagt hennes underfundiga leende och trotsiga blick. Här är en dam som vet vad hon vill och vilket hon snabbt också berättade för sin mor och far.


4 år sedan gjorde Sonen sitt intåg med buller och bång. Tjurigt gjorde han motstånd för att lämna mammas mage och försakade sin mor en smärta som var obeskrivlig. När han sedan väl kom ut tittade han på omvärlden med stora ögon. Det första han gjorde var att kissa läkaren i ansiktet. Sonen torkades ren och sedan lades han på min mage. Väl där reste han på huvudet och fångade in det viktigaste för honom hela första året, mammas tutte. hehe Ingen tutte massor av skrik! Napp och nappflaska ratades. Till slut undrade Storasyster om vi inte kunde stoppa tillbaka lillebror därifrån han kom. Han var ju bara till besvär och vägrade att bli klädd i dockkläder. hehe

Mycket har hänt dessa 21 åren och mycket kommer att ske.