Torsdag kväll och imorgon är det fredag!

Imorgon är veckans skönaste dag, Fredag. Då vet man att man förhoppningsvis har 2 lediga dagar framför sig och framförallt 2 sovmorgnar. Just nu är energiläckaget stort och all kraft går åt att gå till jobbet. Motivationen är bortflugen men samtidigt så stretar hjärnan på och triggar kroppen till att utföra jobbet professionellt. Tur är väl det. Ska man nu sluta vill man gå med flaggan i topp. Varför det är så jobbigt just nu är allt räv- och rackarspel som förekommer. Inte att jag inte är med i den nya organisationen utan allt som pågår runt om en. All ilska, ledsamhet och framförallt all falskhet. Allt smöreri emot de som inte följer med i nya organisationen. Allt hyckleri och spel för gallerierna. Allt detta är tillsammans en riktig energitjuv vilket gör att man är helt slut och tom efter en dag på jobbet. Och då är det viktigt att fylla på självboosten så mycket det går och det har jag gjort.

I tisdags fick jag äntligen svar på huruvida jag bar på cancer eller inte. Denna gång var det falskt alarm. Så skönt att äntligen få besked och framförallt skönt att få ett positivt besked. Hjärtat slog i 180 när jag med darrande hand öppnade kuvertet. Läste en, läste två och läste tre gånger innan besked sjönk in. Sonen skrek till slut av frustration. - Men säg då, mamma, säg då. Är det cancer??
- Nä älskling det var inget farligt. NÄ det är inte cancer.

Lättnaden riste igenom kroppen och tårarna började rulla. Nä jag behöver inte sätta på mig rustningen och ge mig ut i krig mot den förhatliga cancern. Jag kan lägga undan rustningen och packa ner den i lådan igen. Så jävla skönt!!! Så gick jag ett pinnhål till upp på stegen. Efteråt kom hjärnan ifatt och bankade hårt på insidan. - Hallå är du helt blåst eller? Inte fasiken skulle du ha fått besked om cancer via ett brev. Läkaren sa ju det. Om det är några förändringar eller annat oroande så skulle han ju ringa! Hjärnan råbråkar och bankar, tårarna rinner och tacksamheten sköljer igenom kroppen. Tack till den eller det som styrde i detta. Barnen kommer inte att utsättas för detta också. TACK!


Nästa självboost var igår. Igår var jag i stora staden och åt middag med Syster Yster. Vandrade genom stora staden med lätta fötter och kikade efter Syster Yster. Och där, där står hon, min storasyster. Trygg, lugn och spricker upp i ett leende när hon ser mig. Genast började vi tjattra och fnissa och bete oss som fjortisar. En liten ristning av sorg går igenom kroppen. Tänk att vi har varit tvungna att uppnå vuxen ålder innan vi kom hit. Till att träffas över en bit mat och ett par glas vin. Tjattra och fnissa och slänga ur oss tokiga saker. Men sedan suddas sorgen bort och glädjen fyller mitt bröst igen. Skitsamma, nu är vi här och nu och faktiskt vi njuter av varandras sällskap. Vi har hittat varandra och vi är på samma nivå. Kvällen var rolig, fnissig, allvarlig, tossig, vimsig ja allt utom ledsam. Jag njöt i stora drag och glädjen bor kvar hos mig idag också.

På vägen hem på tåget råkade jag ut för 3 frierier på 45 minuter. Jädrar anåda vilket race i frieri det var. Pojkvasker i ålder 25, man i åldern 35 och en man i åldern 47. Man kan ju inte klaga på åldersspridningen. hehe Det som var konstigt i det hela var att ingen av dessa 3 var onyktra. Så hela vägen hem fylldes självboosten på ännu mer och jag skrattade denna kväll så mycket att käkarna nästan hoppade ur led. Det var länge sedan Aforia skrattade så mycket. Så har Aforia klättrat ytterligare ett pinnhål upp på stegen.

Men nu ska Aforia krypa ner i sängen och suga på glädjekaramellen och sova bort dimman som har befunnit sig i huvudet hela dagen. Idag har ingen energitjuv kunnat ta sig igenom Aforias dimmiga hjärna. hehe Långsamt har hjärnan jobbat idag, kopparslagaren har varit på besök och framförallt, dimman har varit tjock. hehe

Sov gott alla ni underbara på andra sidan skärmen!

Söndag och det snöar igen!

Halloj därute i cybern. Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Har inte haft orken att göra några inlägg. Det ena efter det andra har hänt och bankat ner mig i gropen igen. Luften har liksom gått ur mig och jag har fullt sjå att andas. 2010 verkar inte bli Aforias år inte. Inte om man ser vad som har hänt i början av detta år.

Så fort man är nästan uppe på toppen av stegen blir man som vanligt nerbankad till botten igen. Det verkar vara min lott i livet just nu, att klättra, bli nedslagen och klättra igen.

När jag trodde att cancern inte längre var ett hot poppade hotet upp igen. Nya prover har tagits och nu är det bara att vänta och se. Men hoppet flämtar och hänger sig kvar för jag har inte fått något samtal från doktorn. Det är hoppgivande för doktorn sa att han ringer om det är något. Det har nu gått en vecka och han har inte ringt. Det måste ju betyda att det inte är något, eller? Vågar inte riktigt hoppas dock för sist jag gjorde det blev jag varse om att hoppet krossas lätt. Oron driver genom min kropp, inte för mig egen skull, utan för mina barn. Kommer de orka med detta också? Har inte de fått tillräckligt i sina hittills korta liv? Ska de behöva gå igenom att mamma är sjuk och behöver behandling. En behandling som inte är speciellt skonsam men oftast verksam. Att jag kommer att slåss det vet jag och att jag inte kommer att ge upp i första taget. Jag vet också att jag kommer att dala och vara långt nere men ändå fortsätta att slåss. För detta är något som har varit min verklighet för så många år nu. Men som sagt, jag har inte hört något från doktorn så då är det troligen inget heller. För som jag har förstått det hela så går det fort om man upptäcker något som kan ha tendens till att vara cancer. Så mitt hopp fladdrar och flämtar.

Nu har även beskedet kommit om fortsatt anställning. Jag tillhör inte de som kommer att vara med i den nya organisationen. Som det ser ut nu så är jag arbetslös till sommaren. Detta besked kom inte som någon chock utan det är något som jag har burit med mig sedan jag hoppade på en ny roll i oktober. Jag hade min dust då när jag blev erbjuden rollen. Ska jag ta den och bli arbetslös till sommaren eller ska jag fortsatta med den roll som jag inte var riktigt nöjd med? Valet var inte lätt men känslan om självrespekt vann över oron att bli arbetslös. Visst är det tungt att veta att man troligen är arbetslös till sommaren men inte tyngre än allt annat. Just nu går mycket av min tid åt att finna andra jobb. Fylla i en massa uppgifter, skapa CV's och personliga brev som ska skickas hittan och dittan. Det som dock tär på mig är all falskhet som poppar upp kring ett besked som detta.

"- Åh Aforia så tråkigt att du inte fick följa med. Du om någon har ju faktiskt något att ge i den nya organisationen. - Om jag nu är så bra och har så mycket att ge i den nya organisationen varför tog ni inte med mig? - Det var ju inte jag som bestämde och hade det varit upp till mig hade du varit med."

Jo tjosan säger jag bara. Om dessa hade velat hade jag varit kvar. Men nu ville de inte utan bara säger så för att stilla sina egna dåliga samvete. Det skiner så lätt igenom och den falskheten tär.

Många bra människor får gå vilket för mig verkar lite konstigt. Man har behållit vissa som för mig var ett konstigt val men då jag inte har hela biten är det svårt att säga huruvida dessa kan bringa något till nya organisationen. Dock kan jag säga att mycket kunskap kommer att försvinna och det kommer företaget att förlora på. För det kommer att bli tungt och hårt med den lilla enhet som blir kvar. Det kommer krävas mycket svett och tårar för att få allt på plats. Många broar som ska byggas med folket nere i Indien. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte låta sin frustration ta över hand. Och det kommer tyvärr finnas vissa som inte orkar och då kommer problemen. Men detta är inte mitt problem längre och samtidigt som jag faktiskt tror att jag skulle kunna bringa ordning i det kaos som kommer att bli är jag samtidigt lättad över att jag inte finns med. För det kommer att bli tufft och att få alla att överbrygga till Indien kommer bli ännu tuffare. Det kommer bli lätt att skylla på folket i Indien istället för att se sig om i sitt egna hus. Man kan redan nu se tendensen till att skylla på indierna istället för att se sin egen brist. Det skapar inget underlag för en god relataion i fortsättningen.

Nu ska jag ge mig i kast återigen med att färdigställa alla dokument man behöver inför sökande av nya jobb. Ha det gött så länge!

Söndag det är och snöstormen har lagt sig.

Jisses Amalia vilken snöstorm det har varit. Trodde inte att det kunde komma så mycket snö på en dag i mina hemtrakter. Men det fick jag lära mig igår. Det känns som det har kommit flera meter snö utanför mitt fönster. Kallt är det också men solen har gjort sitt försök att värma våra frusna själar idag. Säga vad man vill om snö men när solen leker över vidderna är det en underbar vy som slår emot en. Imorse när solen lekte över vidderna såg det ut som hela naturen var fylld med gnistrande, strålande diamanter. Då mina vänner kan jag inte låta bli att förundras över naturens kraft och kärlek. Kraften i dess ursinne och kärleken efteråt. Vilket skådespel naturen bjuder oss på!

Igår fick jag upp ögonen för hur underbart det faktiskt kan vara även i en snöstorm. Mina vänner från Indien var ute och lekte i snöstormen och tyckte det var helt underbart. De var som små barn som precis har öppnat sina ögon och tittar storögt runtom sig. För dem är en snöstorm något exotiskt och vackert även om kylan biter i deras skinn. De chockade vår lilla stad genom att glatt springa omkring i snöstormen och bygga snögubbar, göra snöänglar och bara känna snön. Folk skakade på huvudena och undrade vad det var för dårar som njöt av en snöstorm. Mina vänner kunde inte förstå hur vi svenskar kan vara så griniga för en snöstorm och tittade jag mig omkring gick folk med sura miner kurandes och såg inte det vackra. Då fick jag en aha-upplevelse. För visst är det otroligt med naturens kraft? För oss är allt så självklart vilket det inte är för andra. För oss är det självklart att allt är rent, tyst och klar luft att andas. Om vi tycker att det är mycket folk runtom så är det inget jämfört för hur mina vänner har det hemma. Hela Sveriges befolkning räcker inte ens att fylla en normalstor indisk stad. Det är för mig ofattbart att över 9 miljoner människor vistas i en och samma stad. För mig är det ogripbart att luften kan vara så förorenad att allt vit blir svart på några sekunder. Visst har jag varit på platser runtom i världen och sett både det ena och andra. Men jag har inte upplevt att allt vit blir svart på sekunder. Inte heller upplevt att det aldrig är tyst runt en när man drar sig tillbaka till sin privata sfär.

Men detta är verkligheten för mina vänner och därför har de problem med all tystnad som råder i vårt land. De får utslag, förkylningar osv pga att deras kroppar renas från föroreningar i luften. De vill gärna koka vattnet för att dricka det fast de inte behöver. De hänger inte gärna ut sina kläder för vädring för hemma kan man inte göra det. De är fascinerade över svenskarnas gemenskap med sina släktingar och vänner. Hur kan man låta sin gamla mor eller far bo själva när de kan bo hos dig. Hur kan man inte bjuda på och laga mat tillsammans i flera timmar? Varför umgås man inte mer än vad man gör i Sverige? Varför njuter man inte av varandras sällskap, helst dygnet runt? Frågorna är många och ibland svåra att svara på. Var tappade vi vår gemenskap med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort intresset för de som är runt om oss? Var tappade vi bort glädjen i att umgås och göra saker gemensamt med våra släktingar och vänner? Var tappade vi bort vår tacksamhet för det vi har idag? Var tappade vi bort oss själva? Var tappade vi bort respekten för oss själva och andra? Och vad svarar man på dessa frågor? Enda svaret jag har kunnat ge är: Vet inte!

Det är ju inte så att vi har glömt våra släktingar och vänner. För visst är vi tillsammans och gör saker gemensamt. Men den stora skillnaden är att vi gör inte detta varje dag. Vi umgås inte med alla samtidigt. Vi selekterar och har olika bjudningar med olika vänner och släktingar. Vi samlas, oftast, alla vid födelsedagar, dop, bröllop och begravningar. Vi har inte stora sammankonster utan någon orsak. Vår respekt för äldre blir sämre och sämre. Vår självrespekt blir också sämre och sämre. Vi jagar ideal, pengar och status. Många av oss mår så dåligt att man måste vara sjukskriven för att kunna återhämta sig. Vi trycker i oss piller av olika slag för att höja vår prestation. Så visst har mina vänner rätt när de säger att vi har tappat bort det väsentliga. Kärleken till oss själva och till andra. Tacksamheten för vad vi är och att vi vaknar upp varje morgon.

Men å andra sidan har vi mycket bra i Sverige också. Vi trycker oftast inte ner andra människor för att de är födda i fel status. Vi har billig sjukvård om än ibland dålig. Vi har chefer som vi kan prata med som en vanlig kollega. Vi behöver inte gå runt och vara rädda för att en bomb ska sprängas. Vi rynkar inte på pannan om en man och kvinna kramar och kysser varandra. Vi tvingar inte våra barn att gifta sig med någon med likvärdig eller högre status utan kärlek. Vi tillåter våra barn att utforska och hitta sig själva. Vi låter våra barn gifta sig av kärlek. Vi har mat för dagen och rent vatten att dricka. Vi har kläder att klä oss med. Vi har inte den stora fattigdom som många andra länder har. Vi har bra skyddsnät runt om oss även fast vi klagar på det. Så vi borde vara tacksamma men det är vi inte.

Jag är så glad, tralalalala!

Jag är så glad idag för jag har fått besked. Med 99,9% säkerhet är det ingen cancer jag har. En sten föll från mitt hjärta och oket lossnade från axlarna. Jag blev så glad att jag studsade upp från britsen och slänger mig halvnaken om halsen på doktorn. hehe Varav doktorn utbrister: Det är det här som gör detta jobb till världens bästa! En halvnaken, lycklig och vacker kvinna slänger sig om halsen på mig. Då säger sköterskan: Ja du har det bra du på jobbet. En halvnaken vacker kvinna slänger sig om halsen på dig. Men jag, inte fasiken slänger sig en halvnaken vacker man om min hals inte. Så orättvist suckar sköterskan. Själv står jag halvnaken och bara ler. Men sköterskan fick sig en kram också när kläderna var på. Hon tackar och säger: Tänk om alla vackra kvinnor var som du. Då skulle världen se så mycket bättre ut. Rodnande tar jag emot denna komplimang och går ut ur rummet. Strålar som en sol och ler och nickar till alla. Flera doktorer och sköterskor suckar och säger: Gud så underbar du är. Tack för att du har förgyllt vår dag.

Med lätta steg går jag till min far som ser mig och utbrister: Så det var inget då och nästan faller i gråt. Nej denna gång var det falskt alarm. Tack alla ni som har hållit era fingrar i kors och hjälpt mig!!! För just idag känner jag mig som världens vackraste, gladaste kvinna i världen. Nu mina vänner kanske jag har lyckats komma av berg- och dalbanan! Jag hoppas att det blir som en mycket kär vän till mig säger: 2010 är ditt år, Aforia. 2010 är året då det vänder för dig.

Tack alla ni mina vänner för att ni finns! Ett speciellt tack till La Familia, Afrodite och min egen lilla nalle!

Dagen före domedagen!

Ikväll är det kvällen innan domedagen. Imorgon sker den stora undersökningen. Kommer jag att vara frisk eller inte? Precis när livet började vända till det soliga så kommer nästa klubba. Är jag en av dem som cancerns väg ska vandra? Kommer jag klara beskedet imorgon? Vet inte, just nu känns det som bara jag får undersökningen överstökad och får besked så kan jag nog tackla beskedet. Imorgon sker den stora bröstundersökningen. Kommer man finna cancer i bröstet? Har läst på. 95% av alla kvinnor som får bröstcancer överlever. Tillhör jag en av dem? Ja tamen tusan det gör jag. Har jag överlevt allt annat ska jag banne mig överleva även en bröstcancer. Men det behöver inte vara något heller. Bara vanliga svullna körtlar. Dock snurrar tankarna både hit och dit. Visst har jag en knöl i andra också. Visst har jag knölar på ryggen också. Och så vidare går tankarna till att i nästa sekund. Äsch det här inget, bara vanlig noja. Att behöva gå och vänta är absolut det värsta jag vet. Jag vill ha besked nu inte om en vecka eller ett år. Ge mig något handfast som jag kan tackla. Att sväva i ovisshet gör mig nervös och nedstämd. Att inte veta är en plåga, ett gissel som spelar spratt med min hjärna. Sedan tänker jag på vännen som precis har kommit i hamn efter ett kämpande utan dess like. Tänker även på vännen som inte längre finns bland oss. Vem av dem kommer jag vara om jag beskedet får? Jag tror att jag kommer att kriga och segra. Det måste jag tro och det måste bli så. För jag är inte klar på vår jord ännu. Det finns så mycket mer att göra och uppleva.

Återigen står jag med ena foten i dödens väntrum och den andra i livets rum. När kommer jag kunna stå med båda fötterna i livets rum? När kommer denna berg- och dalbana sluta? När får jag hoppa av och börja vandra längs livets glada väg? Är det så här resten av mitt liv kommer att se ut? När vi väl har tagit oss ur en kris så kommer nästa och nästa och nästa. Det borde väl någon gång var min tur, eller? Kommer 2010 vara året då det vänder för mig eller kommer det vara det år när kriget ska börjas utkämpas igen? Hur många mer tårar måste jag fälla innan jag har fyllt den bägaren? Eller kommer just min bägare aldrig bli full? Dessa tankar fyller min redan överbelastade hjärna. Just nu är det inget roligt att vara jag. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bara stanna där och hoppas att allt löser sig. Men det vet jag ju så väl. Inget löser sig av sig självt. Ingen löser mina problem utan dem måste jag själv lösa. Ingen ger mig silverbrickan som jag kan glida på. Utan det är trälabb som gäller och jag måste valla så gott det går.

Detta mina vänner är vad som rör sig i min hjärna ikväll och jag ber er hålla era tummar hårt att det inget är. Just nu behöver jag all hjälp jag kan få på vägen så att vallan håller hela vägen in i mål.