Okej okej, jag vet....

... tiden flyger och jag hinner liksom inte riktigt med. Bloggen får ta stryk för att jag inte hinner med. Så mycket som händer och berg- och dalbanan fortsätter sin tur. Men snart hoppas jag på vändning i detta och att orken kommer tillbaka. Ena dagen är man högt uppe på kullen och nästa dag är man långt nere i dalen. Just nu är det rätt lugnt, inga höga kullar och inga djupa dalar. Bara en enda raksträcka och då passar jag på att pusta ut.

Tiden på dagarna går åt att sitta i möten, springa på intervjuer för nytt jobb samtidigt som man ska göra det dagliga arbetet. Det gör att man är helt slut på kvällarna när man kommer hem och orkar endast med det mest akuta hemma.
I lördags fyllde dotera hela 20 år och det kändes konstigt. Nu är hon inte liten längre utan stora damen. Tänk så fort tiden går. Tyckte det var igår hon tittade ut och blängde lite ilskt på en för att sedan sluta ögonen och somna. Sedan charmade hon alla och speciellt sin pappa som om han hade kunnat skulle ha plockat ner stjärnorna till henne. Från en liten flicka till en vacker ung självständig tjej bara så där. Ja där ser man vad tiden går fort. Inte är det på en själv inte som ser det, nä, utan på att ungarna växer upp och lämnar boet.

Nu måste jag plocka lite innan det är dags att krypa ner i sängen.

Annandag Påsk och det är tid för återhämtning!

Jisses vad en ledighet flyger iväg. Tyckte alldeles nyss att jag gick hem för att fira påsk och nu ska man upp igen imorgon och jobba.

Långfredagen blev till att jobba eftersom månadsbokslutet struntar i vilken dag det är. Var hemma i rätt okej tid men tillräckligt sent för att inte hinna fixa inför påskaftonen.

Påskaftonen tillbringades först till att städa, sedan fixa mat inför anstormningen av gäster. Eftersom påskaftonen råkade också vara dagen D för oss så tänkte vi att vi skulle försöka få en trevlig kväll i alla fall. Bjöd över några av mina bästa vänner och mina nya vänner från Indien. Kl 18 skulle det smälla av och trilla in gäster. Några av gästerna trillade in lite tidigare mitt i städningen men det gjorde inget. Sedan trillade alla in en efter en. Vid sju-tiden var vi kompletta och började äta. Sedan blev full rulle och slutade med fullt ös medvetslös. Från en påskmiddag i all sköns ro till att bli party. Kul hade vi och sent blev det. Sista gästerna gick vid halv 4-tiden.

Påskdagen började inte så kul eftersom herr Kopparslagare beslutade komma på besök. Köket var belamrat med all sköns samling av tomma flaskor, disk osv. Bara att bita ihop och fixa. Kl 2.20 hämtade far mig och sonen för en middag tillsammans med mor och far. Var väl inte så himla sugen på det men återigen var det bara att bita ihop. Men vi fick det trevligt i alla fall även om det var lite svårt att äta. hehe När vi väl kom hem igen sjönk jag ner i soffan och bara slötittade på tv. Gick och la mig tidigt. Eller ja, tidigt för mig. hehe Sov som en stock och vaknade pigg, not!

Annandag Påsk har tillbringats med dammsugare och skurhink. Nu ska jag sjunka ner i soffan igen för att ladda batterierna inför en veckas jobb igen.

Söndag med kaffe och choklad!

Kikar ut genom fönstret och det lilla man ser igenom det är grått, dystert men ändock en vår på gång. Sitter med en kopp kaffe och chokladbitar och försöker samla kraft att ta mig an kommande vecka. Påsken närmar sig och likaså en jobbig tid. Undrar om jag kommer att orka att klättra upp igen för stegen eller om jag bara ska stanna där jag är nu? Stannar jag där jag är nu och struntar i att titta uppåt så kanske fallet inte blir så hårt. Börjar komma närmare dagen D då maken lämnade oss och jag vet inte om jag orkar med att kämpa vidare just nu. Så mycket har hänt, både goda som onda ting. Tyvärr tar de onda tingen över allt för ofta och energin tryter. Livet är verkligen en pest att leva många gånger samtidigt som det kan vara helt underbart. Önskar bara att det underbara kunde stanna kvar lite längre och ge hopp om en ljus framtid.

Tänk att vakna en morgon med hela kroppen och själen fylld med glädje. Att vakna och sträcka sig och veta att glädjen är här för att stanna. Även om jag har fyllt på min självboost och försökt ladda batterierna så pockar det onda på ändå. Glädjen är alldeles för kortvarig medan sorg och elände stannar för länge. Försöker leva här och nu och inte titta tillbaka. Men alltför ofta vandrar tankarna tillbaka till förr och sorgen greppar tag i mig. Så mycket man missade att säga och göra. Så mycket man hade som gav ens liv en mening. Varför är man alltid så efterklok? Varför inser man inte detta förrän det är försent? Får göra som Syster Yster säger: Lev här och nu! Skit i det förgångna och titta bara lite försiktigt på framtiden. Framförallt glädjs över det du har idag och skit i att grotta i saker. Ta dem för vad de är istället. Erfarenheter som leder dig framåt och gör dig starkare för det som kommer i framtiden. Skit i vad folk och fä tycker om det du gör så länge du inte trampar eller sårar någon. Lev ditt liv inte någon annans!

Det ska jag göra men inte idag. Idag ska jag bara samla kraft så att jag kan fronta det som kommer. Sedan ska jag lägga in en beställning om att 2010 ska bli det år då allt vänder och livet blir återigen en glädjekälla.

Torsdag kväll och imorgon är det fredag!

Imorgon är veckans skönaste dag, Fredag. Då vet man att man förhoppningsvis har 2 lediga dagar framför sig och framförallt 2 sovmorgnar. Just nu är energiläckaget stort och all kraft går åt att gå till jobbet. Motivationen är bortflugen men samtidigt så stretar hjärnan på och triggar kroppen till att utföra jobbet professionellt. Tur är väl det. Ska man nu sluta vill man gå med flaggan i topp. Varför det är så jobbigt just nu är allt räv- och rackarspel som förekommer. Inte att jag inte är med i den nya organisationen utan allt som pågår runt om en. All ilska, ledsamhet och framförallt all falskhet. Allt smöreri emot de som inte följer med i nya organisationen. Allt hyckleri och spel för gallerierna. Allt detta är tillsammans en riktig energitjuv vilket gör att man är helt slut och tom efter en dag på jobbet. Och då är det viktigt att fylla på självboosten så mycket det går och det har jag gjort.

I tisdags fick jag äntligen svar på huruvida jag bar på cancer eller inte. Denna gång var det falskt alarm. Så skönt att äntligen få besked och framförallt skönt att få ett positivt besked. Hjärtat slog i 180 när jag med darrande hand öppnade kuvertet. Läste en, läste två och läste tre gånger innan besked sjönk in. Sonen skrek till slut av frustration. - Men säg då, mamma, säg då. Är det cancer??
- Nä älskling det var inget farligt. NÄ det är inte cancer.

Lättnaden riste igenom kroppen och tårarna började rulla. Nä jag behöver inte sätta på mig rustningen och ge mig ut i krig mot den förhatliga cancern. Jag kan lägga undan rustningen och packa ner den i lådan igen. Så jävla skönt!!! Så gick jag ett pinnhål till upp på stegen. Efteråt kom hjärnan ifatt och bankade hårt på insidan. - Hallå är du helt blåst eller? Inte fasiken skulle du ha fått besked om cancer via ett brev. Läkaren sa ju det. Om det är några förändringar eller annat oroande så skulle han ju ringa! Hjärnan råbråkar och bankar, tårarna rinner och tacksamheten sköljer igenom kroppen. Tack till den eller det som styrde i detta. Barnen kommer inte att utsättas för detta också. TACK!


Nästa självboost var igår. Igår var jag i stora staden och åt middag med Syster Yster. Vandrade genom stora staden med lätta fötter och kikade efter Syster Yster. Och där, där står hon, min storasyster. Trygg, lugn och spricker upp i ett leende när hon ser mig. Genast började vi tjattra och fnissa och bete oss som fjortisar. En liten ristning av sorg går igenom kroppen. Tänk att vi har varit tvungna att uppnå vuxen ålder innan vi kom hit. Till att träffas över en bit mat och ett par glas vin. Tjattra och fnissa och slänga ur oss tokiga saker. Men sedan suddas sorgen bort och glädjen fyller mitt bröst igen. Skitsamma, nu är vi här och nu och faktiskt vi njuter av varandras sällskap. Vi har hittat varandra och vi är på samma nivå. Kvällen var rolig, fnissig, allvarlig, tossig, vimsig ja allt utom ledsam. Jag njöt i stora drag och glädjen bor kvar hos mig idag också.

På vägen hem på tåget råkade jag ut för 3 frierier på 45 minuter. Jädrar anåda vilket race i frieri det var. Pojkvasker i ålder 25, man i åldern 35 och en man i åldern 47. Man kan ju inte klaga på åldersspridningen. hehe Det som var konstigt i det hela var att ingen av dessa 3 var onyktra. Så hela vägen hem fylldes självboosten på ännu mer och jag skrattade denna kväll så mycket att käkarna nästan hoppade ur led. Det var länge sedan Aforia skrattade så mycket. Så har Aforia klättrat ytterligare ett pinnhål upp på stegen.

Men nu ska Aforia krypa ner i sängen och suga på glädjekaramellen och sova bort dimman som har befunnit sig i huvudet hela dagen. Idag har ingen energitjuv kunnat ta sig igenom Aforias dimmiga hjärna. hehe Långsamt har hjärnan jobbat idag, kopparslagaren har varit på besök och framförallt, dimman har varit tjock. hehe

Sov gott alla ni underbara på andra sidan skärmen!

Söndag och det snöar igen!

Halloj därute i cybern. Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Har inte haft orken att göra några inlägg. Det ena efter det andra har hänt och bankat ner mig i gropen igen. Luften har liksom gått ur mig och jag har fullt sjå att andas. 2010 verkar inte bli Aforias år inte. Inte om man ser vad som har hänt i början av detta år.

Så fort man är nästan uppe på toppen av stegen blir man som vanligt nerbankad till botten igen. Det verkar vara min lott i livet just nu, att klättra, bli nedslagen och klättra igen.

När jag trodde att cancern inte längre var ett hot poppade hotet upp igen. Nya prover har tagits och nu är det bara att vänta och se. Men hoppet flämtar och hänger sig kvar för jag har inte fått något samtal från doktorn. Det är hoppgivande för doktorn sa att han ringer om det är något. Det har nu gått en vecka och han har inte ringt. Det måste ju betyda att det inte är något, eller? Vågar inte riktigt hoppas dock för sist jag gjorde det blev jag varse om att hoppet krossas lätt. Oron driver genom min kropp, inte för mig egen skull, utan för mina barn. Kommer de orka med detta också? Har inte de fått tillräckligt i sina hittills korta liv? Ska de behöva gå igenom att mamma är sjuk och behöver behandling. En behandling som inte är speciellt skonsam men oftast verksam. Att jag kommer att slåss det vet jag och att jag inte kommer att ge upp i första taget. Jag vet också att jag kommer att dala och vara långt nere men ändå fortsätta att slåss. För detta är något som har varit min verklighet för så många år nu. Men som sagt, jag har inte hört något från doktorn så då är det troligen inget heller. För som jag har förstått det hela så går det fort om man upptäcker något som kan ha tendens till att vara cancer. Så mitt hopp fladdrar och flämtar.

Nu har även beskedet kommit om fortsatt anställning. Jag tillhör inte de som kommer att vara med i den nya organisationen. Som det ser ut nu så är jag arbetslös till sommaren. Detta besked kom inte som någon chock utan det är något som jag har burit med mig sedan jag hoppade på en ny roll i oktober. Jag hade min dust då när jag blev erbjuden rollen. Ska jag ta den och bli arbetslös till sommaren eller ska jag fortsatta med den roll som jag inte var riktigt nöjd med? Valet var inte lätt men känslan om självrespekt vann över oron att bli arbetslös. Visst är det tungt att veta att man troligen är arbetslös till sommaren men inte tyngre än allt annat. Just nu går mycket av min tid åt att finna andra jobb. Fylla i en massa uppgifter, skapa CV's och personliga brev som ska skickas hittan och dittan. Det som dock tär på mig är all falskhet som poppar upp kring ett besked som detta.

"- Åh Aforia så tråkigt att du inte fick följa med. Du om någon har ju faktiskt något att ge i den nya organisationen. - Om jag nu är så bra och har så mycket att ge i den nya organisationen varför tog ni inte med mig? - Det var ju inte jag som bestämde och hade det varit upp till mig hade du varit med."

Jo tjosan säger jag bara. Om dessa hade velat hade jag varit kvar. Men nu ville de inte utan bara säger så för att stilla sina egna dåliga samvete. Det skiner så lätt igenom och den falskheten tär.

Många bra människor får gå vilket för mig verkar lite konstigt. Man har behållit vissa som för mig var ett konstigt val men då jag inte har hela biten är det svårt att säga huruvida dessa kan bringa något till nya organisationen. Dock kan jag säga att mycket kunskap kommer att försvinna och det kommer företaget att förlora på. För det kommer att bli tungt och hårt med den lilla enhet som blir kvar. Det kommer krävas mycket svett och tårar för att få allt på plats. Många broar som ska byggas med folket nere i Indien. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte låta sin frustration ta över hand. Och det kommer tyvärr finnas vissa som inte orkar och då kommer problemen. Men detta är inte mitt problem längre och samtidigt som jag faktiskt tror att jag skulle kunna bringa ordning i det kaos som kommer att bli är jag samtidigt lättad över att jag inte finns med. För det kommer att bli tufft och att få alla att överbrygga till Indien kommer bli ännu tuffare. Det kommer bli lätt att skylla på folket i Indien istället för att se sig om i sitt egna hus. Man kan redan nu se tendensen till att skylla på indierna istället för att se sin egen brist. Det skapar inget underlag för en god relataion i fortsättningen.

Nu ska jag ge mig i kast återigen med att färdigställa alla dokument man behöver inför sökande av nya jobb. Ha det gött så länge!