Vad tiden går fort. Alldeles nyss tyckte jag att jag och Hjärtat hade precis bokat resan till Sydafrika. Nu ska vi snart åka. Om exakt nio dagar lyfter vi och om tio dagar är vi framme. Det känns som en dröm, en fantasi att just jag ska snart landa i Sydafrika och det med Hjärtat. Snart ska en av mina drömmar uppfyllas och jag känner redan nu resfeber. Hujeda mig hur kommer jag känna dagen D?
Just nu håller jag på som bäst att planera slutfasen av packning, pengar och allt som kommer därtill. Pengarna är beställda, vaccinationen checkad men kläderna är inte inhandlade. Just nu håller jag på att kolla olika funktionskläders material för att se vilket material som passar bäst för värme. Bomull suger ju när det kommer till värme så jag måste hitta något annat. Nya ullmaterialet kliar för mycket så det är också uteslutet. Så om ni har något tips på annat bra funktionsmaterial för värme tar jag gärna emot det.
Sedan ska ju myggolja, solfaktorer, After-sun lotion m.m inhandlas. Utöver det behöver man ladda upp med resorb, magtabletter osv. Ja jisses vilken himla tur att jag inte jobbar :=)
Det blir många dokumentärer om Sydafrika rullandes på tv:n. Liten check på språket Afrikaans och uppfräschning av tyskan. Holländska har jag aldrig kunnat så den går inte att fräscha upp. Engelskan är flytande så där behöver jag inte göra något mer än harkla upp mig.
Men den största och jobbigaste biten är vad ska man ha för kläder med sig. Jag velar hit och dit. Vill inte packa för mycket eftersom vi kommer att bila runt i Sydafrika. Fasiken vad svårt det är. Helst av allt skulle jag vilja ta med hela garderoben och alla skorna för då behöver jag inte bestämma mig hehe. Men men skulle jag ha packat fel kläder kan man ju alltid komplettera.
Just nu är det ovan som rullar runt i mitt huvud. Ibland tappar jag tid och rum.
"Att leva i nuet innebär att vara så starkt engagerad i det som man håller på med att tiden förlorar sin betydelse."
Ha det bäst där på andra sidan rutan!
2014-02-05
2014-02-03
Tänk vad livet är förunderligt!
Sedan Hjärtat kom in i mitt liv har tankarna flugit fram och tillbaka, hittan och dittan. Återigen har kärleken kommit in i mitt liv. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig en annan person och ibland är det väldigt svårt mentalt.
När Maken dog var jag helt övertygad om att han var mitt livs kärlek och det var han där och då. Jag var helt förkrossad, förlamad, förtvivlad och ENSAM. Mitt allt rycktes ifrån mig och kvar stod jag helt urlakad och tömd på livet. Just då och där så trodde jag mig veta att från denna tidpunkt och resten av mitt liv skulle jag vara ensam och bara leva mitt liv för barnen och barnbarnen. Mitt personliga liv tog slut när Maken dog. Det var vad jag kände och trodde.
De två första åren efter Makens död var katastrofala känslomässigt. Det första året gick åt till att bara försöka överleva och acceptera att Maken inte fanns hos oss längre. Alla stunder, alla minnen, alla känslor som snurrade omkring en. Att bara kravla sig ur sängen var en bedrift. Många sa att till mig att första året är värst för det blir första sommaren, första julen osv utan Maken. Fast så upplevde inte jag det riktigt för jag gick omkring i någon slags bubbla och orkade inte ta till mig alla dessa saker. Nej för mig gick första året ut på att bara överleva.
Det andra året då när man precis förstått att man faktiskt överlever, då kom den ena smällen efter den andra. Då kom det här som de andra sa om första året. Då kom alla känslorna kring högtider, maträtter, lukter, musik osv. Då som först kom den smärtan och jag tänkte. När ska alla katastrofer sluta ramla in över en? Har vi inte haft nog? Människor runt mig dog som flugor och till slut blev döden blasé. Jag såg ingen ände på det hela och jag tänkte. Jaha det är så här det kommer att vara fortsättningsvis. Precis när jag kommit upp till ytan slås jag ner igen. Vänner och bekanta började tycka att nu får du ge dig. De tyckte att det hade gått så lång tid nu så det var dags att ta sig i kragen. För dem var det evighet sedan Maken dog och det borde jag kunna ta till mig. För dem snurrade ju det vanliga livet på och livet gick sin gilla gång. Det de inte kunde förstå var att för mig var det inte en evighet. För varje gång när jag började komma upp till ytan hände något som tryckte ner mig under ytan igen. För dem var sakerna eller händelserna som hände små men för mig var de stora. Jag var helt slut mentalt vilket inte min omgivning kunde förstå. Så nej det första året var inte värst för mig utan det var det andra året.
Därefter startade en ny fas i mitt liv. Att börja bygga upp en ny form av liv. Ett liv utan Maken, ett liv utan kärlek, ett liv utan delar av min själ och mitt hjärta. Långsamt började jag bygga igen. Först en grund att stå på. Sedan långsamt lägga till väggar och tak. Under den här tiden tänkte jag att nu ska jag ta mig sjutton bygga något som är stenhårt och ogenomträngligt så att vad som än händer i framtiden ska jag kunna stå där utan att slås ner. Jag ska stå där och ingen, ingen ska kunna rubba mig. Jag ska föra mina barn framåt till ett vuxenliv. Det är där jag ska lägga kraften. Allt annat är oväsentligt. Men under årens gång och barnens väg till vuxenlivet började något pocka på och vilja komma ut. En dag upptäckte jag till exempel solens strålar igen. Sedan började världen igen få färg, lukter och ljud. Hur jag än vred och vände på mig knackade livet på igen. Det gick inte att fly längre in i någon slags hemmagjord värld utan livet krävde sitt. Dödens värld fick ge vika för livets värld.
Så en kväll knackade Kärleken på igen i form av Hjärtat och jag blev skräckslagen. Nej nej nej inte igen var min första tanke och jag klädde på mig min rustning. Men si det fungerade inte. Hjärtat och Kärleken var starkare än min rustning. Jag blev förundrad och skräckslagen över alla känslor som krigade i min kropp. Huvudet försökte sortera medan kroppen bara släppte in. Att jag återigen får känna den innerliga kärlek som finns mellan två älskande människor gör mig både skräckslagen och ödmjuk. Och det är inte lätt att återigen vara med kärleken och allt det, det innebär. Att dela sitt liv med en annan människa även om Hjärtat åker hem till Falun titt som tätt är det inte lätt alla gånger. Jag har ju trots allt varit ensam i nio år och har mina rutiner och vanor med mig själv, med Sonen, med Dotera, med Far och Mor, med mina nära vänner. Dotera har startat upp sitt liv någon annanstans och Sonen är på väg dit också. Nu helt plötsligt har mitt liv gått in i ytterligare en ny fas. Nu ska jag bygga upp något nytt med Hjärtat samtidigt som Sonen börjar bygga sitt liv utan mig. Nu kan jag inte gå mina invanda spår utan måste börja göra nya och det tillsammans med Hjärtat samtidigt som jag ska hjälpa Sonen att börja göra sina spår. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.
Så nog är livet förunderligt och fascinerande samtidigt skrämmande! Jag får väl göra som Kevin Hall sa:
"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på och uppskatta stället du befinner dig på. Härifrån är allt möjligt!"
När Maken dog var jag helt övertygad om att han var mitt livs kärlek och det var han där och då. Jag var helt förkrossad, förlamad, förtvivlad och ENSAM. Mitt allt rycktes ifrån mig och kvar stod jag helt urlakad och tömd på livet. Just då och där så trodde jag mig veta att från denna tidpunkt och resten av mitt liv skulle jag vara ensam och bara leva mitt liv för barnen och barnbarnen. Mitt personliga liv tog slut när Maken dog. Det var vad jag kände och trodde.
De två första åren efter Makens död var katastrofala känslomässigt. Det första året gick åt till att bara försöka överleva och acceptera att Maken inte fanns hos oss längre. Alla stunder, alla minnen, alla känslor som snurrade omkring en. Att bara kravla sig ur sängen var en bedrift. Många sa att till mig att första året är värst för det blir första sommaren, första julen osv utan Maken. Fast så upplevde inte jag det riktigt för jag gick omkring i någon slags bubbla och orkade inte ta till mig alla dessa saker. Nej för mig gick första året ut på att bara överleva.
Det andra året då när man precis förstått att man faktiskt överlever, då kom den ena smällen efter den andra. Då kom det här som de andra sa om första året. Då kom alla känslorna kring högtider, maträtter, lukter, musik osv. Då som först kom den smärtan och jag tänkte. När ska alla katastrofer sluta ramla in över en? Har vi inte haft nog? Människor runt mig dog som flugor och till slut blev döden blasé. Jag såg ingen ände på det hela och jag tänkte. Jaha det är så här det kommer att vara fortsättningsvis. Precis när jag kommit upp till ytan slås jag ner igen. Vänner och bekanta började tycka att nu får du ge dig. De tyckte att det hade gått så lång tid nu så det var dags att ta sig i kragen. För dem var det evighet sedan Maken dog och det borde jag kunna ta till mig. För dem snurrade ju det vanliga livet på och livet gick sin gilla gång. Det de inte kunde förstå var att för mig var det inte en evighet. För varje gång när jag började komma upp till ytan hände något som tryckte ner mig under ytan igen. För dem var sakerna eller händelserna som hände små men för mig var de stora. Jag var helt slut mentalt vilket inte min omgivning kunde förstå. Så nej det första året var inte värst för mig utan det var det andra året.
Därefter startade en ny fas i mitt liv. Att börja bygga upp en ny form av liv. Ett liv utan Maken, ett liv utan kärlek, ett liv utan delar av min själ och mitt hjärta. Långsamt började jag bygga igen. Först en grund att stå på. Sedan långsamt lägga till väggar och tak. Under den här tiden tänkte jag att nu ska jag ta mig sjutton bygga något som är stenhårt och ogenomträngligt så att vad som än händer i framtiden ska jag kunna stå där utan att slås ner. Jag ska stå där och ingen, ingen ska kunna rubba mig. Jag ska föra mina barn framåt till ett vuxenliv. Det är där jag ska lägga kraften. Allt annat är oväsentligt. Men under årens gång och barnens väg till vuxenlivet började något pocka på och vilja komma ut. En dag upptäckte jag till exempel solens strålar igen. Sedan började världen igen få färg, lukter och ljud. Hur jag än vred och vände på mig knackade livet på igen. Det gick inte att fly längre in i någon slags hemmagjord värld utan livet krävde sitt. Dödens värld fick ge vika för livets värld.
Så en kväll knackade Kärleken på igen i form av Hjärtat och jag blev skräckslagen. Nej nej nej inte igen var min första tanke och jag klädde på mig min rustning. Men si det fungerade inte. Hjärtat och Kärleken var starkare än min rustning. Jag blev förundrad och skräckslagen över alla känslor som krigade i min kropp. Huvudet försökte sortera medan kroppen bara släppte in. Att jag återigen får känna den innerliga kärlek som finns mellan två älskande människor gör mig både skräckslagen och ödmjuk. Och det är inte lätt att återigen vara med kärleken och allt det, det innebär. Att dela sitt liv med en annan människa även om Hjärtat åker hem till Falun titt som tätt är det inte lätt alla gånger. Jag har ju trots allt varit ensam i nio år och har mina rutiner och vanor med mig själv, med Sonen, med Dotera, med Far och Mor, med mina nära vänner. Dotera har startat upp sitt liv någon annanstans och Sonen är på väg dit också. Nu helt plötsligt har mitt liv gått in i ytterligare en ny fas. Nu ska jag bygga upp något nytt med Hjärtat samtidigt som Sonen börjar bygga sitt liv utan mig. Nu kan jag inte gå mina invanda spår utan måste börja göra nya och det tillsammans med Hjärtat samtidigt som jag ska hjälpa Sonen att börja göra sina spår. Det är skrämmande men samtidigt fascinerande.
Så nog är livet förunderligt och fascinerande samtidigt skrämmande! Jag får väl göra som Kevin Hall sa:
"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på och uppskatta stället du befinner dig på. Härifrån är allt möjligt!"
2014-01-28
Så har sonen firats!
I söndags var det dags att fira sonens 20 års dag.
Vi började dagen med att dotera med make och barn kom och åt frukost. Sonen njöt i fulla drag av frukosten. Det var längesedan vi var så många runt frukostbordet. Blev många glada skratt och tillrop runt ett dignande frukostbord. Vi åt, pratade, skrattade och firade sonen. Av storasyster med familj fick han ett set om glas, vinglas, tallrikar, bestick, gryta, kaffe/temuggar för fyra personer. Det var skönt att se glädjen hos sonen att storasyster var här och inte hade bråttom hem för att öppna restaurangen.
Dagen fortsatte med att Mor och Far kom och grattade sonen. För dem hade sonen och flickvän bakat pinocchio tårta som blev väldigt uppskattad. Inte bara av Mor och Far utan även av mig eftersom det är min absoluta favorittårta. Det var svårt att inte nalla en bit innan Mor och Far kom. Av Mor och Far fick sonen ett presentkort på en lite mer exklusiv klädaffär. Nu när han blivit större har kvalité på kläderna blivit viktigare än vilket märke det är.
På eftermiddagen kom sonens vänner och mina tigerungar för att fira. Här kan man prata om att det var många skratt och tillrop. Jisses vad kaffe det gick åt :=)
Vid sju-tiden blev det födelsedagsmiddag på doteras restaurang. Biff med potatisgratäng och pepparsås. Hon har verkligen blivit en duktig kock. Köttet var perfekt likaså gratängen. Sonen var hungrig som en varg och skrapade allas tallrikar.
Vid tio-tiden på kvällen avslutade vi det hela och då var vi ett gäng möra människor. Vi var inte bara trötta utan magen stod åt alla håll. Kaffetarmen fick verkligen ge sig till känna. När vi kom hem åkte myskläderna på och det blev soffhäng någon timme innan huvudet landade på kudden. Men det viktigaste sonen var supernöjd med sin födelsedag trots att det inte ställdes till med något storkalas. För honom var det viktigaste att samla sina närmaste och fira än att slå på stort. Så för honom var detta den perfekta födelsedagen!
Tycker sonen att det var perfekt är det perfekt för mig också!
2014-01-23
Tur att jag har hjärtat!
Är lite hängig idag och som tur är har jag Hjärtat här som skämmer bort mig ordentligt. Först åkte han och handlade en ny kamera som vi ska ha med till Sydafrika och dessutom kvällens middag. När han kom hem satte han på kaffe så att jag kan få i mig min koffeinhalt idag. Därefter drar han nu en vals med draken så att vi slipper dammråttorna och dansar jive med svabben.
Själv ligger jag i soffan och gnyr. Bloggar lite och kikar omkring i cyber. Dagen idag har tillbringats mestadels i soffan och tittat på recensioner och tester på olika kompaktsystemkameror. Hjärtat passar upp och ser till att jag har det bra i soffan. Han är guld värd mitt Hjärta!
Jag håller fullständig med Plato just nu:
"Den största rikedomen är att vara nöjd med lite"
För det är precis det som jag känner just nu.
Själv ligger jag i soffan och gnyr. Bloggar lite och kikar omkring i cyber. Dagen idag har tillbringats mestadels i soffan och tittat på recensioner och tester på olika kompaktsystemkameror. Hjärtat passar upp och ser till att jag har det bra i soffan. Han är guld värd mitt Hjärta!
Jag håller fullständig med Plato just nu:
"Den största rikedomen är att vara nöjd med lite"
För det är precis det som jag känner just nu.
2014-01-22
Hjärtat är här och jag bloggar
Nu sitter Hjärtat mittemot mig och jobbar medan jag sitter och bloggar. Hjärtat kom igår kväll och det blev lite sent. Standard är när Hjärtat kommer att vi dricker en kopp rött te och pratar om det som har hänt under tiden vi inte har setts. En liten mysstund tillsammans innan det är dags att sluta de blå. Så detta gjorde vi även igår kväll. Även om vi pratar med varandra dagligen och ibland flera gånger om dagen är det ändå mysigt att gå igenom tiden som vi inte har setts.
Denna gång blir Hjärtat här en kortare period eftersom han ska åka Kitzbühel och kolla på störtloppet på lördag med en kompis. Han åker på fredag och är tillbaka på söndag. En snabb visit i Kitzbühel/München som jag tror kommer att glädja Hjärtat rejält. Först att han får se störtloppet, sedan att han får möjlighet att åka skidor och sist men inte minst. Att han får umgås med J ett par dagar. Detta kommer att bli en lisa för Hjärtat. :)
Själv ska jag fixa inför sonens 20 årsdags firande. Tänk att det är snart 20 år sedan han kom till världen och oss. Ilsken som attan och inte villig alls att komma ut från mammas sköna mage. Envis men inte lika envis som mamma. Mamma var envisare och klämde ut honom till slut trots att han använde på händer och fötter för att inte komma ut. Men till slut när han kom ut så visade han genast vart skåpet skulle stå genom att först kissa barnmorskan i ansiktet och sedan gallskrika innan han hittade maten.
Tyvärr har sonen "glömt" bort att han fyller 20 år och ska firas. Han har inte kunnat bestämma sig hur han vill bli firad så då får det bli en spontan bjudning där de som kan kommer. Men han är lycklig ändå för han har ett jobb, en supergo flickvän och snart får han själv gå på systemet, hehe. Så jag tror nog att födelsedagen blir bra och han kommer att njuta ändå. Varför har jag då inte fixat något för honom? Jo därför att han inte ville det. Han har varit så trött i och med att han har börjat jobba och han är fortfarande trött. Är han trött så blir det inget bra utan då sitter han bara och tjurar. Nu är han "vuxen" och då har jag lagt beslutet på honom istället av respekt för honom. Därför blir det inget storfirande utan bara ett mysfirande.
Som någon har uttryckt det:
"De mest minnesvärda stunderna i livet är de du aldrig planerade"
Ha en bra dag på andra sidan glaset!
Denna gång blir Hjärtat här en kortare period eftersom han ska åka Kitzbühel och kolla på störtloppet på lördag med en kompis. Han åker på fredag och är tillbaka på söndag. En snabb visit i Kitzbühel/München som jag tror kommer att glädja Hjärtat rejält. Först att han får se störtloppet, sedan att han får möjlighet att åka skidor och sist men inte minst. Att han får umgås med J ett par dagar. Detta kommer att bli en lisa för Hjärtat. :)
Själv ska jag fixa inför sonens 20 årsdags firande. Tänk att det är snart 20 år sedan han kom till världen och oss. Ilsken som attan och inte villig alls att komma ut från mammas sköna mage. Envis men inte lika envis som mamma. Mamma var envisare och klämde ut honom till slut trots att han använde på händer och fötter för att inte komma ut. Men till slut när han kom ut så visade han genast vart skåpet skulle stå genom att först kissa barnmorskan i ansiktet och sedan gallskrika innan han hittade maten.
Tyvärr har sonen "glömt" bort att han fyller 20 år och ska firas. Han har inte kunnat bestämma sig hur han vill bli firad så då får det bli en spontan bjudning där de som kan kommer. Men han är lycklig ändå för han har ett jobb, en supergo flickvän och snart får han själv gå på systemet, hehe. Så jag tror nog att födelsedagen blir bra och han kommer att njuta ändå. Varför har jag då inte fixat något för honom? Jo därför att han inte ville det. Han har varit så trött i och med att han har börjat jobba och han är fortfarande trött. Är han trött så blir det inget bra utan då sitter han bara och tjurar. Nu är han "vuxen" och då har jag lagt beslutet på honom istället av respekt för honom. Därför blir det inget storfirande utan bara ett mysfirande.
Som någon har uttryckt det:
"De mest minnesvärda stunderna i livet är de du aldrig planerade"
Ha en bra dag på andra sidan glaset!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)