Klättrar långsamt upp

...upp för stegen som ni underbara bloggvänner har gett mig. Puss och kram till er alla! Låg på energi för att den förbenade laddaren laddar upp så långsamt. Men efter en sovmorgon, god frukost och en shoppingrunda plus alla goa kommentarer så börjar livsanden brinna igen.

Sitter med min kopp kaffe och filosoferar.

Om jag vore en robot skulle jag bli laddad då och då. Jag skulle få stå i ett hörn och vila utan att någon skulle kvida. För det vet ju var och en, utan el eller batteri skulle maskineri få fnatteri. Verksamheten skulle stanna och ledningen börja stamma. Pengarna skulle rulla ut och det skulle bedömas som akut. En förlust för ägare gör dem till jägare. Hålla maskinen go och gla vareviga da'.

Men nu jag en människa är och lite prekär. För även jag behöver ladda så att jag inte sladda. Tappa trån och gapa som ett fån. Men om jag nu skulle tappa musten tappar ledningen lusten. Då ställs jag i ett hörn och får stå där utan lön. En människa utbytbar är medan roboten dyrgrip är. Varför är det så här?

Ops kaffet är slut och orden skrivna. Nu måste jag fylla på med kaffe och en walk med liten härskare som inte kan behärska sig. En tur i naturen och titta på alla djuren jag nu ska göra. Kanske får jag höra en fågel kvittra, en vattendroppe plaska när den landar på mark och sten. En marskatt jama efter sällskapsleken, ja ni vet vad jag menar. hehe. Hej hopp det är vår i luften och här sitter jag och deppar. Inte bra inte bra.

Ha en skön kväll och ni glöm inte ge varandra en kram och säg de tre små orden: Jag älskar dig!