Så har sonen firats!

I söndags var det dags att fira sonens 20 års dag.


Vi började dagen med att dotera med make och barn kom och åt frukost. Sonen njöt i fulla drag av frukosten. Det var längesedan vi var så många runt frukostbordet. Blev många glada skratt och tillrop runt ett dignande frukostbord. Vi åt, pratade, skrattade och firade sonen. Av storasyster med familj fick han ett set om glas, vinglas, tallrikar, bestick, gryta, kaffe/temuggar för fyra personer. Det var skönt att se glädjen hos sonen att storasyster var här och inte hade bråttom hem för att öppna restaurangen.

Dagen fortsatte med att Mor och Far kom och grattade sonen. För dem hade sonen och flickvän bakat pinocchio tårta som blev väldigt uppskattad. Inte bara av Mor och Far utan även av mig eftersom det är min absoluta favorittårta. Det var svårt att inte nalla en bit innan Mor och Far kom. Av Mor och Far fick sonen ett presentkort på en lite mer exklusiv klädaffär. Nu när han blivit större har kvalité på kläderna blivit viktigare än vilket märke det är.

På eftermiddagen kom sonens vänner och mina tigerungar för att fira. Här kan man prata om att det var många skratt och tillrop. Jisses vad kaffe det gick åt :=)

Vid sju-tiden blev det födelsedagsmiddag på doteras restaurang. Biff med potatisgratäng och pepparsås. Hon har verkligen blivit en duktig kock. Köttet var perfekt likaså gratängen. Sonen var hungrig som en varg och skrapade allas tallrikar.

Vid tio-tiden på kvällen avslutade vi det hela och då var vi ett gäng möra människor. Vi var inte bara trötta utan magen stod åt alla håll. Kaffetarmen fick verkligen ge sig till känna. När vi kom hem åkte myskläderna på och det blev soffhäng någon timme innan huvudet landade på kudden. Men det viktigaste sonen var supernöjd med sin födelsedag trots att det inte ställdes till med något storkalas. För honom var det viktigaste att samla sina närmaste och fira än att slå på stort.  Så för honom var detta den perfekta födelsedagen!

Tycker sonen att det var perfekt är det perfekt för mig också!

Tur att jag har hjärtat!

Är lite hängig idag och som tur är har jag Hjärtat här som skämmer bort mig ordentligt. Först åkte han och handlade en ny kamera som vi ska ha med till Sydafrika och dessutom kvällens middag. När han kom hem satte han på kaffe så att jag kan få i mig min koffeinhalt idag. Därefter drar han nu en vals med draken så att vi slipper dammråttorna och dansar jive med svabben.

Själv ligger jag i soffan och gnyr. Bloggar lite och kikar omkring i cyber. Dagen idag har tillbringats mestadels i soffan och tittat på recensioner och tester på olika kompaktsystemkameror. Hjärtat passar upp och ser till att jag har det bra i soffan. Han är guld värd mitt Hjärta!

Jag håller fullständig med Plato just nu:

"Den största rikedomen är att vara nöjd med lite"

För det är precis det som jag känner just nu.

Hjärtat är här och jag bloggar

Nu sitter Hjärtat mittemot mig och jobbar medan jag sitter och bloggar. Hjärtat kom igår kväll och det blev lite sent. Standard är när Hjärtat kommer att vi dricker en kopp rött te och pratar om det som har hänt under tiden vi inte har setts. En liten mysstund tillsammans innan det är dags att sluta de blå. Så detta gjorde vi även igår kväll. Även om vi pratar med varandra dagligen och ibland flera gånger om dagen är det ändå mysigt att gå igenom tiden som vi inte har setts.

Denna gång blir Hjärtat här en kortare period eftersom han ska åka Kitzbühel och kolla på störtloppet på lördag med en kompis. Han åker på fredag och är tillbaka på söndag. En snabb visit i Kitzbühel/München som jag tror kommer att glädja Hjärtat rejält. Först att han får se störtloppet, sedan att han får möjlighet att åka skidor och sist men inte minst. Att han får umgås med J ett par dagar. Detta kommer att bli en lisa för Hjärtat. :)

Själv ska jag fixa inför sonens 20 årsdags firande. Tänk att det är snart 20 år sedan han kom till världen och oss. Ilsken som attan och inte villig alls att komma ut från mammas sköna mage. Envis men inte lika envis som mamma. Mamma var envisare och klämde ut honom till slut trots att han använde på händer och fötter för att inte komma ut. Men till slut när han kom  ut så visade han genast vart skåpet skulle stå genom att först kissa barnmorskan i ansiktet och sedan gallskrika innan han hittade maten.

Tyvärr har sonen "glömt" bort att han fyller 20 år och ska firas. Han har inte kunnat bestämma sig hur han vill bli firad så då får det bli en spontan bjudning där de som kan kommer. Men han är lycklig ändå för han har ett jobb, en supergo flickvän och snart får han själv gå på systemet, hehe. Så jag tror nog att födelsedagen blir bra och han kommer att njuta ändå. Varför har jag då inte fixat något för honom? Jo därför att han inte ville det. Han har varit så trött i och med att han har börjat jobba och han är fortfarande trött. Är han trött så blir det inget bra utan då sitter han bara och tjurar. Nu är han "vuxen" och då har jag lagt beslutet på honom istället av respekt för honom. Därför blir det inget storfirande utan bara ett mysfirande.

Som någon har uttryckt det:

"De mest minnesvärda stunderna i livet är de du aldrig planerade"

Ha en bra dag på andra sidan glaset!

En måndagseftermiddag i januari

Sitter och fnular lite så här på en måndagseftermiddag. Ute är det ett par minusgrader och alldeles vitt. Nu har vi fått smaka på Kung Bore och hans värld. Här hos mig har vi som max haft - 15, vilket jag tycker är svinkallt och vill då inte sticka näsan utanför dörren. Sedan ser man att uppe i norra delen av Svedala har Kung Bore verkligen satt ner sin fot. Det är verkligen tur att jag inte bor däruppe för då hade jag varit tvungen att emigrera.

Jag fryser väldigt lätt och det behövs bara att temperaturen sjunker en grad inomhus så måste jag packa på mig en massa kläder. När jag var med Hjärtat och barnen i Sälen frös jag ända fram tills jag fick komma in i bastun eller fick krypa ner under duntäcket. Hjärtats son lärde sig snabbt att jag är frusen så han såg till att brasan tändes direkt när vi kom hem från backarna och att bastun kom på. Hjärtats barn hade mäkta roligt åt att jag är så frusen av mig. Innan bastun så packade de in mig i varma plädar så att jag skulle bli varm. 

Så länge jag minns har jag varit frusen. När de andra barnen sprang omkring i t-shirt och shorts hade jag långärmat med shorts eller långbyxa. När de andra barnen badade och plaskade satt jag på filten inpackad med badhanddukar för att inte frysa. Jag kunde inte vara i vattnet lika länge som de och jag kunde inte börja bada lika tidigt som de. Men att inte följa med ner och busa på stranden fanns inte på min världskarta. Nä jag värmde mig när de andra var i och badade sedan när de kom upp var jag med och lekte. Ibland fick jag tvinga mig i vattnet för att vara med och leka.

Ju äldre jag blev desto mindre var jag i och badade. När mina barn var små och ville i och bada fick Maken ta den biten. Var det så att båda barnen ville i var det bara att bita ihop och stå i vattnet. Men satan i gatan vad jag frös. Vi var alltid tvungen att ha en tjock pläd med oss så jag kunde värma mig när jag kom upp ur vattnet. Nu för tiden badar jag ytterst sällan i Svedala.

Till och med när vi var i Italien frös jag och hade svårt att gå i och bada. Den minsta lilla vind ställer till det för mig. Vi hade över 35 grader varmt i Italien men ändå kunde jag frysa om det blåste lite. Gå i och bada då var inte tänkbart. När sedan temperaturen sjönk till 28-29 grader varmt var jag tvungen att ha kofta på mig. Sedan å andra sidan har jag svårt att ligga mitt i solen och sola flera timmar i sträck om det inte fläktar. En paradoxal, eller hur.  Jag tycker att det blir för varmt och sitter hellre i skuggan av ett parasoll. Att sitta i gassande solsken fungerar en stund men sedan blir det för hett. Att gå omkring i solen och värmen är inga problem men att ligga stilla mitt i solen fungerar inte. Konstigt för det om något borde passa mig som är så frysen. Nej jag går hellre omkring på stranden eller spelar något brädspel än ligger still alldeles för länge. Fast detta gäller inte när jag i Svedala. Då kan jag ligga mitt i solen hur länge som helst utan att bli för varm. Konstigt!

Hjärtat däremot är en riktig vinterälskare. Han har varit lite deppig pga den snöfattiga december men nu är han jublande glad. Hans idealväder är - 8 grader, 2 meter snö och sol. Han älskar att åka nedför både slalom, storslalom, störtlopp. Eftersom han har tävlat i slalom, storslalom, super-G, störtlopp och ski-cross så är det en stor utmaning för mig som endast är en glad amatör på skidor. Jag tycker också om att åka skidor fast långsammare. NÄR jag väl knäpper på mig pjäxorna och skidorna vill jag njuta och inte slänga mig ner för backen för att sedan stå i kö för liften, åka liften typ 10 min för att igen slänga mig ner för backen på 2 min. Nej jag vill åka lite lagom fort, titta på folket i backen, om det är soligt stanna en stund i skydd av skogen och få lite sol på nunan för att sedan åka ner mot liften. Fast de allra flesta gångerna när jag har åkt så har det varit kallt, blåsigt och snöigt. Inget vidare för en frusen själ. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag har på mig, jag fryser. Enligt Hjärtat beror det på att jag inte kan lager-på-lager principen. Så när vi nu var i Sälen så skulle Hjärtat bevisa att om jag körde lager-på-lager och rätt material kommer jag inte frysa. Fungerade det? Nä inte det minsta. Jag frös och ville bara in i värmen men det kunde jag ju inte säga till Hjärtat. Det var bara att frysa och stå ut tills man kom in i värmestugan och fick varmt kaffe i sig. Fast Hjärtats son E såg på mig att jag frös så som den sanna gentleman han är såg han till att vi kom ofta in i värmestugan pga att han var törstig, kissnödig eller bara ville vila en stund. E vet verkligen vägen till en frusen själs hjärta....

Tur att det inte är så länge kvar innan vi åker till Sydafrika. Det gör att jag kan stå ut med snön och kylan (ja kyla för mig).

Som Mae West sa:

"Allt som är värt att göra är värt att göras långsamt"

Så mina vänner på andra sidan rutan. Stressa inte runt utan ta det lugnt!

Aforia filosoferar igen

Denna gång kring kärlek utifrån Aforias perspektiv.

Just nu tror jag att jag slår världsrekord i att känna kärlek och allt har Hjärtat orsakat  För mig finns det hur många olika kärlekar som helst.

Kärleken mellan man och kvinna
Kärleken mellan förälder och barn
Kärleken mellan syskon
Kärleken mellan mor-/farföräldrar och barnbarn
Kärleken mellan vänner
Kärleken mellan bästa vänner
Kärleken mellan husse/matte och husdjur
Kärleken till naturen
Kärleken till årstiderna

Ja jag kan fortsätta i all oändlighet med vad jag känner kärlek till. Den ena kärleken förtar inte den andra. Utan de är bara olika men ändå viktiga för mig.

För mig finns ibland inga ord som kan beskriva kärleken till en viss person. Ibland har jag hur långa haranger som helst. Svårast är det när jag känner enorm kärlek för en person och vill uttrycka detta. Jag hittar ibland inte orden som beskriver mina känslor. För egentligen tycker jag att det är så enkelt som att:

JAG ÄLSKAR DIG!

Dessa tre ord inrymmer allt det jag vill säga. Men tyvärr har dessa tre ord blivit så slitna och nötta att de inte räcker till. De har blivit blasé på något förunderligt sätt. Så jag försöker hitta ord som förstärker dessa tre, vilket ibland kan kännas så fejkat. När det blir fejkat känns det falskt och det återspeglar sig i mina ögon.

Med mina barn och Hjärtat kan orden stocka sig ibland. Dessa tre personer betyder absolut det mesta för mig och jag älskar dem över allting annat. För dem går jag garanterat genom eld och vatten för att se till att det inte händer dem något. Skulle jag behöva ge mitt liv för att säkra deras skulle jag göra det. Här finns ingen pardon från min sida om någon/något sker med dem. Sedan vet jag realistiskt att vissa saker går inte att skydda dem emot och där har jag tyvärr ju varit med barnen. Jag försöker alltid tala om för dem att jag älskar dem och att jag hoppas att de förstår det. Men som sagt de tre viktigaste orden JAG ÄLSKAR DIG har tyvärr blivit blasé så ibland tror jag inte att de mina förstår.

Strax efter att jag hade träffat Hjärtat och barnen förstod hur mycket han betyder för mig så hade jag och sonen en hypotetisk diskussion kring vad jag känner för den ena eller andra. Den gick så här:

Sonen: - Mamma om du visste att det skulle bli krig. Hur skulle du agera för att rädda oss?
Jag: - Jag skulle göra allt i min makt för att samla er alla på ett och samma ställe långt ute i urskogen dit inga bomber eller gevär når.
Sonen: - Med vilka menar du alla?
Jag: - Dig, din syster och Hjärtat. Ni är absolut viktigast för mig.
Sonen: - Men vi är ju fler i familjen. Mormor, morfar, din syster, Hjärtats barn, min systers man osv.
Jag: - Ja dessa finns också men dessa är inte lika viktiga för mig som ni. Därför skulle jag först säkerställa att ni inte befinner er i fara. Sedan om jag kunde utan att utsätta er för fara skulle jag försöka samla in de andra också.
Sonen: - Okej men nu är det inte realistiskt att du skulle lyckas samla ihop oss ute i urskogen eftersom du och jag är i vår stad, min syster är i sin stad och Hjärtat kanske är i Falun. Så vad skulle du göra på riktigt?
Jag: - Fortfarande skulle jag göra allt i min makt för att samla er och se till att ni inte är i farozonen. Jag skulle packa in dig i bilen och åka till dotera. Hämta henne och sedan ge mig ut i urskogen. Leta efter ett ställe som gör att ni är säkra. Sedan skulle jag försöka få Hjärtat att komma ner till oss på ett eller annat sätt. Troligen skulle inte Hjärtat komma eftersom han vill ju säkerställa sina barns trygghet och det skulle jag vara tvungen att acceptera. Men banne mig inte att jag skulle acceptera ett nej från dig och din syster.
Sonen: - Aha då vet jag. Du kommer inte dra iväg upp till Falun för att ta Hjärtat i örat och tvinga honom ner till oss?
Jag: - Nej det skulle jag inte även fast jag skulle vilja. Men nej, då vet jag ju inte om ni är säkra eller inte. Enda sättet är att vara med er och försvara er med näbbar och klor. Då vet jag att jag gör allt i min makt för att försvara er.
Sonen: - Men mamma du glömmer något.
Jag: - Vad då?
Sonen: - Att jag och min syster skulle ju göra allt för att försvara dig. Och eftersom jag känner dig vet jag att detta kommer att ställa till problem mellan oss.
Jag: - Hmm vad som än händer får ni absolut inte utsätta er för fara för min skull.
Sonen: - Just precis vad jag sa. Detta leder till problem för vi vill göra allt i vår makt för att säkerställa att du är säker och där kommer inte jag ge mig en tum. Bara så du vet, för du är absolut det viktigaste för mig, för jag älskar dig.
Jag: - Jag älskar dig med gubben och eftersom detta är endast en hypotetisk diskussion tycker jag att vi lämnar den eftersom varken du eller jag vet exakt vad vi gör. Som läget är just nu behöver vi inte ens tänka i dessa banor. Så låt oss ta diskussionen när problemet uppstår.
Sonen: - Hrmp så här gör du alltid när du inte vill "tjafsa". Stänger ner diskussionen med argument som inte går att argumentera mot.
Jag: - Låt oss bara konstatera. Vi skulle göra allt i vår makt för att säkerställa vi är i säkerhet oavsett.
Sonen: - Okej då!

Diskussionsämnet var väl kanske inte den bästa men en större kärleksförklaring från min son kunde jag inte få och en större kärleksförklaring från mig kunde han inte få. Här använde vi hypotetiskt en situation som kan uppstå och hur vi tror att vi skulle agera. Med vår diskussion kunde vi uttrycka vår kärlek för varandra utan att det blev genant, påträngande eller blasé. Sonen fick bekräftat att han fortfarande är absolut en av de viktigaste personerna i mitt liv så här fyllde orden sin roll och förstärkte det vi tycker för varandra.

Till dotera är det betydligt svårare att uttrycka min kärlek. Oftast visar jag det mer handgripligen än med ord. Varför? Ja kanske för att hon inte längre bor hemma och har sin familj att tänka på. Vi har inte samma kännedom om varandra längre. Inte på samma sätt som när hon bodde hemma. Kanske för att hon har sin kärlek till sin man och jag är "bara" förälder. Men jag lägger ingen energi på att ta reda på varför utan jag försöker visa så ofta jag kan och säga så ofta jag kan att jag älskar henne. För hur det än nu är så är hon en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Mot Hjärtat kan jag ibland sväva ut i alla möjliga rosaskimrande kärleksförklaring utan att de blir genanta, påträngande eller blasé. Men så ibland kan jag känna att orden stockar sig. Varför vet jag inte utan det blir bara så. Här kan jag lägga ner mycket energi på att fundera varför jag ibland kan visa hur mycket som helst och ibland inte. Vad sjutton är det som håller mig tillbaka? Kanske är det rädsla som håller mig tillbaka eller ångest över att känslorna är så starka. Kanske är det så att jag är rädd för att om jag uttrycker det för mycket kommer något att krossa det. Som sagt här kan jag lägga hur mycket energi som helst men det verkar ju inte direkt leda till något svar. Hur det än nu är och om jag får ett svar spelar det ju ingen roll egentligen för jag älskar Hjärtat här och nu. Vad som än händer i framtiden så är detta det viktigaste för mig just nu.

Som Caroline Wekell uttrycker det:

"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar till det ibland.!

Mycket kärlek till er på andra sidan rutan!