Timmen är sen...

...och jag har precis hunnit igenom mina favvisars blogg. Det enda tokiga med det hela är när jag väl har uppdaterat mig så passar de första på att uppdatera sina inlägg. Hmm, detta är ju ett heltidsjobb att hålla sig uppdaterad på sina favvisar. Men ack så skönt att tassa in hos dessa och bara läsa och njuta. En del sorgliga men ändå på något sätt glädjefyllda. En del bara sprudlar av livsglädje andra om hopp. Tänk så olika vi är men ändock har vi samma behov. Kärlek, vänner, glädje och framförallt ett liv.

I två dagar, kvällar och nätter har jag varit orolig för min väninna M som jag berättade om förut. Hon har inte svarat på telefonen på två dagar. Jag har ringt hennes son och han svarade lite flyktigt att det är något fel på telefonen. Ikväll ringde jag hennes exman för jag är så orolig. Men blev lugnad. Hon mår kanske inte så bra men är hemma hos sin Mor och Far. Ibland kan man bli lite sur på sina vänner. Man finns där, plockar upp dem när de mår dåligt, men de bemödar sig inte att slå en signal och säga "Jag lever". Det är allt man behöver veta. Man behöver inte prata långa stunder bara höra rösten och veta att de fortfarande lever gör att hjärtat kan slå lite lättare. Fan för dig M jag har varit orolig som fan. Så nu har jag sagt det. Men jag älskar dig ändå.

Ikväll ringde en annan vän, en manlig sådan. Någon som jag har ringt men inte fått kontakt med. Vi har inte känt varandra så länge men ändå har vi blivit vänner. Vi pratar en stund och det visar sig att han har haft det tungt ett par veckor. Tyvärr blev han skadad i en muskel pga av en så fjuttig sak som att halka. Muskel kraschad och han blev i stort sett liggandes hemma i 2 veckor. Humöret antar jag varit i botten. Men hallå Mr J varför har du inte ringt tidigare? Jag finns här och svarar i telefonen.

Tänk om vi kunde bli bättre på att kommunicera med varandra. Undvika att utsätta andra för oro. Varför är vi så otroligt dåliga på att sträcka oss efter vänner när vi mår dåligt? Man behöver inte bara höra av sig när man har kravlat upp ur mörkret. Man kan ringa även när man är nere i mörkret, kanske får man höra att du jag orkar inte just nu för jag mår inte så bra själv. Men man kan ändå höra av sig. Som vän borde man kunna ta att den andra inte orkar höra just nu. Varför kan vi inte bara inse. Vänner finns där och hjälper oss när vi mår dåligt,när vi mår bra och när vi flyger uppe i bland molnen. Finns de inte där är de inga vänner.

Kommer att tänka på några visdomsord jag läste av Abdu'l Bahá:

"Glädjen ger oss vingar.
I glädjens stunder är vår
styrka mer livsbefrämjande,
vårt förstånd klarare."


Med dessa visdomsord avrundar jag för natten.