2009-04-02

Sitter och filosoferar över sorgen och dess inverkan!

Imorgon är det 4 år sedan maken hastigt lämnade oss, barnen och mig. Fortfarande kommer sorgen alltför ofta och hälsar på. Det kan räcka med en doft, en låt eller en människa så förflyttas jag tillbaka till den dagen för 4 år sedan. Till telefonsamtalet som väcker mig och sonen. Paniken som far igenom kroppen. Oförståndet över var som har hänt. Känslan när allt släcks ner, kontakten bryts med maken, innan jag ens har hunnit ner till sjukhuset. Känslan av att nu är det slut. Paniken över hur ska jag förklara för barnen att pappa kommer inte tillbaka innan läkaren kommer med beskedet för att jag vet att han nu har lämnat oss. Avskedets stund när vi äntligen får träffa honom. Marken som rämnar under mina fötter trots att barnen står och ser på. Känslan av att nu måste jag vara stark fast hjärtat har slitits i tusen bitar. Oron över dottern som har sett allt och oron över sonen som så bryskt har ryckts ur sin sömn. Känslan av otillräcklighet när jag ser in i mina barns ögon och läser paniken och sorgen där. Ilskan och hatet som växer i deras ögon.

Oron hos mig själv, hur i helvetet ska jag kunna klara detta. Jag som inget kan, inget vet och som just nu bara vill dö själv. Min egen ilska och mitt eget hat som inte jag kan ge utlopp för. För nu har den som jag har delat styrkan och klokheten med lämnat oss och jag måste ensam axla detta inte bara för mina barn utan för de andra, makens systrar och mor, min mor och far, släktingar och vänner. Ansvaret som nu läggs på mina axlar att driva släkten framåt. Hjälpa svärmor genom hennes smärta och hoppas på att cancern inte tar henne just nu. Att döden ger oss lite andrum innan han tar svärmor också. Visa styrka inför far och mor. Samla samman bitarna som ligger sprida över marken och sopa ihop oss, mig och barnen. Allt detta riste genom min kropp för 4 år sedan.

Fortfarande går det inte en dag utan att mitt hjärta ropar av saknaden efter honom. Ekot som studsar i min själ och inte hittar någon mottagare. Det är ju inte så att jag faller ner i den djupaste sorgen varje dag utan det är mer som att jag har en kletig äcklig gegga i min själ som inte vill släppa sitt tag utan drar mig ner i en grop som jag måste kravla ur. Eller en envis brännässla som sträcker ut sina blad och bränner mig. Det svider rejält ett tag sedan minskar svedan och lämnar endast utslagen kvar som irriterar en. Fortfarande far känslan av otillräcklighet genom kroppen när jag inte orkar vara glad. Än i dag kan känslan av att jag har svikit mina barn fara genom kroppen. Att det borde ha varit jag som dog. Maken hade varit mycket bättre på att ta hand om familjen. Vet att så kan man inte säga för det vet man inte. Men att veta och att känna är två skilda saker. Känslan av att ha varit otillräcklig mot svärmor när hon kämpade mot cancern. Känslan av svek när hon blev sämre och sämre och jag inte hade kraften att vara hos henne jämt. Vet att det är också fel men det hjälps inte. Det är så många "fel" känslor som far igenom kroppen när själen blottas och sargas. Då kan inte förståndet göra något mer än att picka en på axeln och säga Hallå! Det är fel, du har gjort en jävla bra jobb med det underlag du fick. Men tyvärr signalen går inte fram dit den ska för det sitter en elak brännässla och stoppar flödet. Som vid försök att få till signalen blir så elak och bränner mig och då svider det så förbannat. Så känns det fortfarande efter 4 år.

Dock har sorg också en inverkan på alla ens andra sinnen också. Glädjen, tacksamheten, uppskattningen, upplevelsen, blir dubbel så starka när de kommer och hälsar på. Man glädjs mer åt små saker än tidigare. Man glädjs inte bara åt de stora sakerna. Bara en kram av omtanke kan lysa upp ens hela dag. Ett varmt ord från någon värmer hela ens själ. Skrattet är mer äkta än innan. Tårar och skratt ligger varandra närmre än tidigare. Man är mer tacksam över små saker och ting. Man uppskattar de små tingen och inte bara de stora. Upplevelsen av årstider, saker och människor blir starkare. Sorgen förstärker alla känslor, både de onda som de goda.

Sorgen gör också att du växer som människa hur illa det än låter. Du försätts i situationer som du bara måste ta dig igenom om du inte vill sjunka ner i kvicksanden Sorg. Väljer du att klara saker så finns inte ge upp på världskartan längre. Du blir då själv din vägvisare. Då djupt inom dig finner du modet och styrkan att fortsätta. En gammal kines sa till mig att det är därför det kinesiska tecknet för sorg också betyder styrka. För tar du dig igenom sorgens snårskog så har du vuxit som människa och funnit en styrka som du inte trodde du hade. Nu 4 år senare förstår jag vad den gamle menade. Idag står jag starkare mot sorg och bedrövelse. Idag finns inte ge upp på min världskarta. Visst svackor har jag men att avvika och ge upp, nej det är helt omöjligt.

Ja detta har snurrat i mitt huvudet ikväll och jag var bara tvungen att skriva ner det. Puh nu är jag tömd!

11 kommentarer:

  1. Mmm, du gör det bra. Det var fina å sanna ord du skrivit. Jag känner att man inte "kommer över" sorgen när en nära går bort utan man får som lära sig leva med sorgen... Sant oxå att man blir starkare...
    Skickar en STOR TRÖSTANDE KRAM TILL DIG!!!
    Hoppas du får sova gott!!
    Kramen, Maria

    SvaraRadera
  2. Bokmalen: Ack så sant, man får lära sig att leva med sorgen. Dock är den inte lika stor hela tiden.

    Sov gott!
    Lena

    SvaraRadera
  3. Mitt hjärta blöder för dig! Det är så orättvist! Aldrig vet man vad som lurar runt hörnet. Lära sig att leva med sorgen, eller som jag brukar säga, att man måste välja en ny livsväg; livet eller döden. Man kan välja att gå under, men man kan oxå lära sig att omvandla sorgen, hur jävligt det än är, om man vill leva vidare...Så som du har gjort. Du är stark, Lena! Och du klarar det. Sänder lite extra styrka till dig från min sida av skärmen! =)
    Usch ja, jag känner med dig. Just Dagen, med stort D, är alltid extra tung...=/
    Hoppas du kan sova gott och att du klarar morrondagen! Massa, massa kramar till dig, vännen!

    SvaraRadera
  4. Kram till dig och barnen!

    SvaraRadera
  5. vilken historie, men ja tror på allt du skriver. Man växer av sorgen, man utvecklas o lär sig mer varje dag. Inge ont som int för nå gott me sig, låter ju absurt i situationen men d stämmer nog ändå. Ja e säker på att du varit den bästa möjliga mamma för era barn, d där man känner ska man inte alltid lyssna på....
    kram o ha en bra helg!!

    SvaraRadera
  6. Du verkar har bra insikt i det du har gått igenom och vad som fortsatt påverkar dig. Det är tungt när anhöriga eller vänner dör, speciellt om det kommer plötsligt. Vad hände din man?

    Sorg är ju något vi människor inte slipper ifrån, döden är ju en del av livet, men det gör ju inte saken lättare.

    SvaraRadera
  7. Hur fantastiskt bra och tydligt förklarar inte du din stora sorg? Så till och med vi andra som inte upplevt samma slags sorg, förstår så väl hur det känns. Alla upplever vi sorger, men i olika grad och vissa av oss förskonas mer än andra. Att du drabbats så hårt är något som måste kännas orättvist i många lägen, denna känsla av att bli lämnad ensam "med hela skiten" om man kan uttrycka sig så. Då sorgen nästan blir en vrede, vad har jag gjort för att förtjäna detta?
    En sak är dock säker, alla som gått igenom vad du gjort växer som personer! Prövningarna vi får sägs inte vara större än vi klarar av, fast det kan inte kännas så just då.
    Tack för att du delar dina innersta tankar med oss som läser din blogg.
    Nu tycker jag maken får lämna dig ifred så du får sova gott och njuta av en underbar vårhelg!
    Massor av kramar från pörtet

    SvaraRadera
  8. Jag kan inte ens tänka mig det du har gått igenom. Vilken hjärtskärande sorg. Vilken oerhörd förlust.
    Om jag kunde så skulle jag ge dig en stor kram.
    Det som slår mig när jag läser ditt inlägg *snörvel* är: vilken fantastisk stark kvinna du är!
    Du skriver så vackert att det gör ont i hjärtat.
    Stor kram från lilla mig.

    Å du? Ha en helt underbar helg på dig!

    SvaraRadera
  9. Kunde inte riktigt hitta ord när jag läste detta inlägg tidigare idag.. Kunde inte annat än ge dig en kram.. Nu har jag tänkt en stund, samlat tankarna, och jag finner fortfarande inga ord. Inga andra än att dina tårara är kärleken till din man i flytande form.

    Många kramar från Världens bästa Åsa

    SvaraRadera
  10. SÅ bra skrivet! Och jag förstår att du är tömd... det var otroligt mycket känslor i den texten!

    Du beskriver sorgen så bra. Och just närheten till både tårarna och skrattet... så sant, så sant!

    SvaraRadera
  11. Du STARKA fantastiska kvinna!
    Vad kan jag säga?
    Min beundran och en stor KRAM!

    SvaraRadera

Halloj alla goingar. Tack för att ni skriver en liten rad till mig! Kanske hinner jag inte svara men läser gör jag alltid. Kramis