Söndag och humöret börjar gå uppåt!

Så vaknar man till ännu en söndag efter en tårfylld natt. Självömkan är ingen rolig besökare. Inte heller den förlamande sorgen. Är förundrad över att fortfarande efter snart 4 år så kan sorgen slå till så hårt och sänka en ner i botten. Det händer i och för sig inte lika ofta som tidigare men det händer. På något sätt borde man ha lärt sig att hantera sorg men ta med tusan det har jag inte gjort. Är kanske svårlärd, vad vet jag? Eller är det så att det är våren som börjar göra sitt intrång i själen och som tvingar ut känslorna? Är man som en katt i mars. Skriker efter uppmärksamhet och kärlek. Kom och ta mig snälla!! Ligger det i generna hos oss sedan apornas tid. Vet inte men tungt är det och skriker gör jag. Men inte f...n kommer någon och räddar mig eller stryker mitt huvud så att jag spinner.

Nu ska jag ut och yla!